Print Friendly

Linnéa Stensson; Svenskundervisning

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LINNEA STENSSON:
Svenskundervisning
Vad är det egentligen som brister i det
svenska skolsystemet? Hur kommer det sig att
gymnasie- och universitetslärare konstaterar
en sjunkande nivå på elevernas
baskunskaper? Svensk Tidskrift har vänt sig
till erfarna lärare i svenska, historia, språk
och naturvetenskapliga ämnenför attfå
deras syn på problemen. Adjunkt Linnea
Stensson inleder med en granskning av
svenskundervisningen. Många elever kan
varken stava, avstava, läsa skrivstil, bilda
meningar eller skilja på de och dem när de
börjar gymnasiet, konstaterar hon. Det torde
mararefordras ökat timantal i svenska på
högstadiet än den nedskärning som
skolöverstyrelsenföreslår, om svenska
språket inte skall utarmas heltför den
uppväxande generationen.
Då och då kommer det förändringar inom
skolans område. Jag vet inte exakt när verbets pluralformer försvann i skolan, menjag
minns mycket väl – och kan i mina gamla
uppsatsböcker från realskolan se – att de
var obligatoriska under 40-talet. Hur det
egentligen förhöll sig när jag gick på gymnasiet är jag inte säker på, men då jag låg i
Uppsala på 50-talet hade de nog försvunnit.
Att ta bort verbets pluralformer var inte
någon märkvärdig reform. Under de senaste decennierna har betydligt större saker
skett i den svenska skolan. En sådan stor
reform var införandet av det nya gymnasiet.
Det uppstod då plötsligt en mängd nya gymnasielinjer, och vi lärare konfronterades
med ett helt nytt och annorlunda elevunderlag. Alldeles speciellt var det fallet på de
direkt yrkesinriktade linjerna.
I den skola där jag undervisar, Virginska
skolan i Örebro, har vi följande linjer: 2-årig
Social linje, 2-årig Konsumtionslinje, 2-årig
Livsmedelsteknisk linje, 2-årig Beklädnadslinje samt en del specialkurser. Av dessa
linjer har den livsmedelstekniska varit den
mest problemfyllda – sett från svensklärarsynpunkt. Betygspoängen hos eleverna som
antogs det första året var i genomsnitt l ,0,
mycket beroende på att vi fick en mängd
invandrare på den linjen. Efter det första
årets vedermödor fann jag mig som huvudlärare i svenska föranlåten att skriva till då-
varande utbildningsministern Ingvar Carlsson om de problem som svensklärarna ställdes inför. Ett ”uppsatsprov”, en kort redogö-
relse av en 18 års flicka för en film, bifogades också. Det löd så här:
428
Kaboyfilm på bio:
Det hanlar om en kabod som klara sig i filmen. Som hade en häst och vangn. Han
bode ute i öknen i ett indianhydda. Åkte han
in till stan en dag, det var högsta chefen var
han, hjälpte alla han kunde hjälpa. Börja
dom skjuta på han, men han skjut ned alla
på ett skåt. Han kan sköta en pistol. Han
Hjälpte en indianfamilj, kom dit ett gäng
rövare och ta hästarna från indianen kom
chefen ner. Åkte dom bort. Så träffade en
snygg flicka som han körde hem. Sen gick
han ner och badade.
Utbildningsministern hänvisade i sitt svar
till stödundervisning- samt till det kommande SIA! Kontakt togs vid detta tillfälle
även med länsskolnämnden i Örebro län,
men någon uppdelning i mindre klasser eller någon utökad halvklassundervisning tillläts naturligtvis inte.
Under årens lopp har emellertid situationen förändrats på de direkt yrkesinriktade linjerna. Det är ju väl känt att det fordras
mycket höga betyg från grundskolan för att
komma in på vårdlinjen eller på fordonsteknisk linje. Även livsmedelsteknisk linje har
blivit mycket attraktiv, vilket medfört att eleverna som numera söker dit har bra betyg.
En orsak tilllinjens popularitet är antagligen
att man får en utbildning som snabbt leder
ut i arbetslivet och det är också lätt för
kockar, kallskänkor, bagare etc att få plats. I
åk l har vi i höst vid min skola fått elever
som tidigare gått på en teoretisk gymnasielinje- en pojke har t ex treårig humanistisk
utbildning- vilket väl visar att linjen är omtyckt. Under rätt många år har eleverna på
denna linje också valt svenska som fritt tillval
i åk 2. (Svenska läses nämligen bara i åk l på
de flesta yrkesinriktade linjer.) Man har rätt
att byta ut yrkestekniklektioner mot svenska
för att få en fullständig gymnasiekurs. Dessa
elever läser också engelska som tillval i två
år. Gymnasieinspektörerna var först ganska
förvånade över att vi lyckats få eleverna på
de yrkesinriktade linjerna – även beklädnadslinjen har gjort likadant – intresserade
av att fortsätta med ämnet svenska i åk 2,
men numera tror jag att det är rätt vanligt
bland gymnasierna ute i landet. Eleverna vet
mycket väl att man måste ha svenska och
engelska i två år för att få fortsätta med
högskolestudier.
Försämrade kunskaper
Jag har nu undervisat i 24 år och i olika
skolformer. Vad har då förändrat sig under
dessa år? En hel del, självklart. Något som
inte upphör att förvåna mig är elevernas
fullständiga oförmåga att läsa handskrift nu
för tiden. När jag skall skriva något till mina
elever, t ex ett omdöme om ett skriftligt alster, bör jag helst använda skrivmaskin eller
möjligtvis texta. De kan aldrig läsa vad jag
skriver annars hur mycketjag än anstränger
mig för att skriva tydligt! För några år sedan
kunde många elever inte heller skriva skrivstil själva, men därvidlag tycker jag att det
har blivit bättre. Jag undrar dock om de här
ungdomarna ska kunna kommunicera med
varandra brevledes i framtiden eller om de
bara kommer att anlita telefonen.
Att det är dåligt ställt med kunskaperna i
fråga om stavning är väl allom bekant. Där
kanjag direkt konstatera en försämringjämfört med hur det var för ca 20 år sedan. Den
försämringen är förklarlig. Man har inte lika
gott om tid för färdighetsträningen, och
många lärare i grundskolan anser dessutom
att det inte är så viktigt med stavningen.
Avstavning är en annan företeelse som man
tydligen slutat träna i grundskolan. Sårlana
här avstavningar stöter man på ideligen: strut, anv-ända, sch-akta.
De grammatiska kunskaperna varierar naturligtvis starkt i olika gymnasieklasser, ofta
beroende på vilka språk de enskilda eleverna har i tillval. När man som svensklärare
rättar uppsatser och andra skriftliga arbeten
blir man oerhört trött på de evinnerliga
”dom”-en. Formerna ”de” och ”dem” känns
främmande och högtidliga för nutidens ungdom. De elever som läser tidningar hittar
tyvärr ofta dåliga mönster där. Något som
man i tidningarna slarvar med ideligen är
tex den determinativa formen ”dem”. Ex:
Jag vill berömma dem som har varit flitiga i
dag. -Journalisterna skriver numera oftast
de som, vilket är felaktigt.
Det som jag i det föregående har nämnt är
emellertid rätt obetydliga saker. Allvarligare
är det att gymnasisterna har så stora svårigheter med meningsbyggnad och att de har
ett så torftigt ordförråd. För att kunna skriva korrekt och begripligt, vilket är en målsättning, måste man kunna binda ihop och
avskilja satser på rätt sätt. Man får ju så
småningom en känsla för vad som är en
mening och vad som enbart är t ex en bisats.
Stora flertalet elever i dag har ytterst svårt
för detta. Antingen radar de satser på varandra utan annat skiljetecken är komma, eller också stympar de meningarna.
429
Man tycker kanske att TV, radio, tidningar, reklam o s v skulle vara skolan till stor
hjälp när det gäller att berika ordförrådet.
Så är det naturligtvis ofta. Man märker dock
att eleverna känner till de vanligaste massmediaorden, vet att de stöter på dem i vissa
sammanhang – med de vet inte vad orden
betyder! Det är inte så ovanligt att de tror att
reaktionär betyder radikal eller revolutionär. Äldre svenska ord känner de däremot
inte alls till. En lista med ord sådana som de
följande är jag säker på att många av mina
elever inte kan klara: klenod, eftermäle,
oförvägen, frejdad, barmhärtig, blidka, undfägna, förebud (förväxlas med förbud), betänklig, avog, yppig, sällsam.
När man sysslar med litteraturstudier har
man ibland anledning att använda ordet
”genre” (som jag givetvis förklarar). För
skojs skull brukar jag be eleverna stava detta
ord – och jag får de mest vansinniga förslag
men aldrig något rätt. De har aldrig träffat
på ordet, påstår de.
Bättre i det muntliga
Nå, men hur är det med momentet muntlig
framställning då? Om dagens ungdom har
svårt för att skriva, har de kanske så mycket
lättare för att tala? Jo, det stämmer till en
del. De flesta av dagens skolungdomar är
orädda, frimodiga och spontana – de kanske inte alltid har en vårdad vokabulär och
ordförrådet kan vara fattigt – men de pratar, diskuterar, opponerar sig, frågar o s v. I
varje klass finns dock fortfarande alltid en
grupp elever som är tysta, blyga och hämmade. Ju mera talför och pratglad deras omgiv- 430
ning är, desto försagdare blir de. Det är
svårt att angripa det här problemet, men
arbetsformerna i skolan av i dag med mycket
grupparbete är till viss hjälp för denna kategori. Det är ju onekligen lättare att yttra sig i
mindre grupper än inför en hel klass. Jag
skulle dock önska att vi i de svenska skolorna
hade en motsvarighet till det amerikanska
skolämnet ”speech”.
Litteraturläsningen är ett annat bekymmer på de tvååriga gymnasielinjerna. Inte så
sällan möter man flickor och pojkar – mest
pojkar för den delen – som säger sig aldrig
ha läst en hel bok och inte har en tanke på
att göra det i framtiden heller. Då har man i
alla fall en god hjälp av de nyaste antologierna.
Man kan konstatera att många stora svenska författare är okända för en betydande del
av gymnasieeleverna. Äldre litteratur anser
de vara för svår. Det som läses mest är ungdomsböcker. Bland ”riktiga” romaner kan
nämnas Ulf Lundelis ”Jack”, som fortfarande är ständigt utlånad och upptingad, trots
att den boken är tjock och mastig och inte
helt lättläst. En annan roman som eleverna
rekommenderar åt varandrajust nu är Alex
Haleys ”Rötter”.
Öka timantalet
Vad ska man nu göra åt detta – den dåliga
beläsenheten, de klena basfärdigheterna?
Först och främst önskar jag som alla svensklärare mera tid; fler svensktimmar. Jag besökte i våras några skolor i Moskva och noterade att där hade modersmålet en helt annan ställning: på lågstadiet 8 timmar litteratur och 5 timmar ryska, i nästa stadium 5
timmar litteratur och 3 timmar ryska och i
klasserna 9-10 4 timmar litteratur och l
timme ryska. Som jämförelse kan nämnas att
mina elever i åk 2 har tre 40-minuters lektioner i veckan i svenska! Det nya läroplansförslaget för grundskolan måste starkt kritiseras när det föreslår en minskning av
svensktimmarna. Införandet av det luddiga
ämnet ”Kommunikation”, som i alla händelser blir ett negativt tillval, verkar illa genomtänkt. Det vore bättre att satsa ordentligt på svenskan – för alla elever.
Lärarutbildningen måste vara grundlig.
Det har aviserats att utbildningen av svensklärare skulle förkortas. Detta vore ytterst farligt och kan inte leda till annat än ytliga och
grunda kunskaper hos lärarna – i ett ämne
av så central betydelse i skolan.
Bra skolbibliotek är en nödvändighet för
svenskundervisningen. Jag anser att man
måste lägga större vikt vid läsning och litteraturstudier i skolan – och dessa måste börja tidigt.
Det i det föregående nämnda brevet till
Ingvar Carlsson skrevs 1972. Han talade om
att det i grundskolan finns goda resurser för
att stötta svagpresterande elever. Nu är det
höstterminen 1978, och jag kan inte påstå au
jag märkt något påtagligt resultat av sådana
insatser – de svagpresterande eleverna i år
är ungefår som de var 1972. SIA har kommit i gång så sakteliga. Men de ändrade arbetsmetoderna under lektionstid hör man
inte så mycket talas om jämfört med fria och
frivilliga aktiviteter under skoldagen, som är
mera omskrivna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism