Print Friendly

Lillemor Lindberg; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LILLEMOR LINDBERG:
Till sist
frågar man sig efter att ha läst de fyra lärarnas synpunkter i Svensk Tidskrifts skolartiklar (nr 1978, 10 och 1979, 1-3) vad skolöverstyrelsen egentligen åsyftar med sitt förslag till reviderad läroplan för grundskolan.
Varför vill man minska timantalet i de
grundläggande ämnena?
Den springande punkten i alla fyra artiklarna är att utan en fast grund av baskunskaper är det omöjligt att gå vidare. Det finns
ingen genväg till kunskap. Det som krävs är
mer tid för inlärning och övning av grundläggande färdigheter. Ytterst få av eleverna
når därhän att de känner att de behärskar
grunderna och kan uppleva ”att matematik
är en skön konst” som en av författarna uttrycker det.
Många föräldrar frågar sig vad SÖ har
emot att eleverna får nöta in grunderna ordentligt. Varför får barnen inte lära sig
svensk grammatik på låg- och mellanstadiet
så att de har förutsättningar att tillgodogöra
sig undervisningen i tyska eller franska på
högstadiet? Man gör eleverna en stor oljänst
med det nuvarande systemet. Hur skall en
elev som inte vet vad subjekt och predikat är
kunna förstå varför ett franskt verb skall
böjas så eller så? Många klarar trots allt av
den dubbla arbetsbördan på högstadiet: att
samtidigt lära sig grundläggande svensk
grammatik och ett nytt främmande språk.
Men alltför många ger upp, sitter i bästa fall
av lektionerna utan att förstå något och använder i sämsta fall tiden till att sabotera
lektionerna för lärarna och dem som försöker lära sig något.
I fråga om historieundervisningen är förhållandena desamma. Utan geografikunskaper är det svårt att förstå sambandet me~
lan olika länders historia. Tiden för geografiinlärning är mycket begränsad. På mellanstadiet lär man sig t ex numera bara vissa
delar av Sveriges geografi. Eleverna känner
inte ens till alla landskapen i Sverige och vet
inte var de ligger. Man får lära sig var man
kan slå upp fakta men inte vilka dessa fakta
är.
Sättet att läsa en blandning av historia,
geografi, religionskunskap och naturkun·
skap på låg- och mellanstadiet har säkerligen
många pedagogiska fördelar. En sak kommer dock bort totalt, nämligen den kronologiska ordningen av historiekunskaperna.
Förr hade man åtminstone den svenska regentlängden som stomme att hänga upp den
övriga historien på. Nu vet de flesta inte ens
vilket århundrade den eller den kungen
levde i. Följden har naturligtvis blivit att or·
sakssammanhangen mellan olika historiska
händelser är mycket oklara.
I fråga om matematikundervisningen gäller likartade förhållanden. Timantalet har
successivt minskats vid varje läroplansrevision och bara de bästa eleverna hinner öva
tillräckligt. Den stora massan elever uppnår
aldrig det stadium då basfärdigheterna hunnit bli naturliga och algebran känns självklar. De stora undervisningsgrupperna med·
för – liksom i fråga om språkundervisningen – att även den mest ambitiöse lärare 1
realiteten aldrig kan genomföra den ”individualisering inom klassens ram” som man si
vackert talar om.
Bakom den ständiga försämringen av högstadiet ligger den socialdemokratiska skolpolitikens strävan till jämlikhet. Avsikten med
det sammanhållna högstadiet, som tillkom
med den nya läroplanen l969, var att undvila en uppdelning mellan duktigare och sämre elever som en följd av föräldrarnas teoreti ka utbildning. I realiteten blev det tvärtom. Klyftan mellan dem som kan få visst
stöd hemma eller inte har blivit allt större.
likaså mellan dem som har råd – eller har
valt att prioritera – att förbättra sina barns
pråkfårdigheter genom att sända dem utomlands på språkkurser under sommarlolen och dem som inte gör det.
De lärare, som försöker kringgå den här
uppdelningen av eleverna genom att be dem
ö\·a hemma t ex på enklare språkövningar,
motarbetas ofta av radikalare kolleger. Dessa anser att eleverna inte skall ha hemuppgifter eftersom en del barn med ”studiemotimad hemmiljö” skulle kunna komma före
de andra i klassen.
Då föräldrarna kräver extra lärarpersonal
för att undervisningen skall kunna ske i
halvklass, får man alltid till svar att detta blir
för dyrt. Länsskolnämnden godkänner inte
fler lärar~änster, heter det. Jag är övertygad
om att det är nationalekonomiskt riktigt att
satsa ökade lärarresurser t ex i klass 7 när
undervisningen i tyska och franska påbörjas.
~erkostnaden härför skulle man säkert spara in på att inte behöva omplacera missanpassade elever och nedbrutna lärare.
Det nuvarande oroliga högstadiet är myc- 195
ket arbetsamt för elever och lärare men också för föräldrarna. Det gäller för dessa att ge
sina barn ett sådant stöd att de orkar kämpa
vidare och trots allt göra sitt bästa. Barnen
måste lära sig ta ansvar för sin framtid. Ger
de upp och dras med i den allmänna tristessen på högstadiet, har de också försuttit
chansen att komma in på en åtråvärd gymnasielinje och därmed möjligheten att välja
den utbildning de längtar efter.
Vi måste få ett fungerande högstadium
och kräva att skolan verkligen förmedlar
kunskaper av god kvalitet. Utan kunskaper
bli1· individen lättmanipulerad. Samhällsdebatten leds redan nu ofta av en samling ”tyckare” utan verkliga kunskaper. Det är ju
först då man besitter kunskaper om ett
ämne som man kan genomskåda dem och
bilda sig en egen uppfattning.
Men det mest oroväckande med den nuvarande skolan är den kulturskymning som
lurar litet längre fram. Man har helt enkelt
medvetet skurit ned kunskaperna i t ex geografi, historia och svenska. Klyftan mellan
dem som hemifrån bär med sig vanan att
läsa böcker – det må vara skönlitteratur,
klassiker, nordiska och grekiska gudasagor
eller historiska romaner- och de andra blir
allt större. I den sanna jämlikhetens namn
måste man lägga om kursen snabbt innan vi
blivit ett historielöst folk.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner