Rapport från Brexit: Lillbritannien nästa?

Omröstningen var bara början. För varje dag som går blir situationen för Storbritannien – och i Storbritannien – allt osäkrare. Per Heister krönikerar från Brexitland.

Först en så kallad disclaimer:

Rapporten kommer från en som ser med nya ögon på Storbritannien. Dessutom i första hand från en del av landet, Oxford, där ett stort flertal röstade för att stanna kvar i EU. Antagligen inte bara för att Oxford är en universitetsstad som bygger på ett stort utbyte med omvärlden utan också för att det samtidigt är en betydande industristad där, den av tyska BMW ägda, (Morris) Mini-fabriken ligger. Inte längre lika stor som förr men fortfarande av stor betydelse eftersom Oxford inte är- eller någonsin varit – en lika renodlad akademikerstad som Cambridge.

I mängder av privatbostäders fönster sitter fortfarande Remain- och In-affischer från folkomröstningskampanjen för nio månader sedan.

Rapporten kommer således inte från Stoke-on-Trent eller Leeds, men å andra sidan inte heller från City of London.

Några saker är påtagliga; de flesta av de som hamnade i den minoritet som ville stanna i EU är mer förfärade och nedstämda än som framgår i offentligheten. Rätt många av de politiker som nu offentligen försvarar Brexit utåt lider svåra kval i den lilla världen, ibland sina väljare. Och det gäller också en del som kampanjade på den vinnande sidan.

Ett vanligt samtalsämne är vilken nationalitet man har rätt att skaffa sig för att man har föräldrar eller farföräldrar som kommer från ett annat EU-land. Irland kommer att öka sin befolkning påtagligt. I barnens skola, som samlar många nationaliteter pratas det om möjligheten att bli naturaliserad engelsman innan man blir utkastad när utträdet ur EU är ett faktum. Men de som kommer från länder som inte accepterar dubbla medborgarskap är bara oroliga för att bli utkastade. Och det är ofta människor som bott i Storbritannien i decennier. 26 år i landet och gift med britt känns inte ens det säkert om man inte ger upp sitt ursprung.

De som fortfarande är entusiastiska får det allt svårare. Visst, UK kommer att lämna EU, det är helt säkert. Och nu vet vi att klockan börjar ticka. Den 29 mars 2019 är Storbritannien inte längre medlem i EU. Om förhandlingarna inte är färdiga är det bara de 27 som genom enhällighet kan låta Storbritannien fortsätta. Som Michael Heseltine konstaterade nyss så är UK helt i händerna på frau Merkel, det är hon som avgör vårt öde. ”De förlorade kriget, men vann freden”.

Men allt annat blir allt osäkrare för varje dag. Samma dag över och underhusen båda röstade för att ge Theresa May mandat att lämna in utträdesansökan flaggade skottarna för att de ville upplösa United Kingdom, union som union. De vill hellre vara med i den större. På Nordirland vill man försäkra sig om att det inte blir några nya gränser mot republiken Irland,högst sannolikt en svår nöt att knäcka i förhandlingar med EU. Gamla konflikter på Nordirland blossar upp och nya Troubles kan mycket väl leda till en seriös diskussion om en förening av den irländska ön till ett land, inom EU.

Trycket på Theresa May att tillåta en ny folkomröstning i Skottland kan mycket väl bli överväldigande. Hennes första kommentar om att man inte borde ägna sig åt tankar på unionsupplösning när det finns viktiga frågor att hantera bemöttes med gyckel om att vissa unioner kan man tydligen folkomrösta om men om man röstar om andra så är det en farlig lek.

Det är klart att lämna-kampanjens ledare har svårt att svälja att Storbritannien för att alls kunna upplösa sitt medlemskap först måste anta hela EU:s lagstiftning som brittisk lag för att sedan ta bort de lagar man inte gillar. Då tvingas alla de som tycker att man inte skall låta EU bestämma någonting över UK, rösta för att alla EU:s lagar skall bli brittisk lag. Och sedan kan man lätt förstå att man kommer att behålla merparten för all framtid – oavsett hur förhandlingarna med EU går. Det kommer att finnas betydande opinionstryck mot att avveckla det mesta av det som regeringen vill bli av med. I EU har ju inte brittiska politiker varit de minst klåfingriga, precis. Felet har för deras del mest varit att man tvingats förhandla med andra. DET är ju att gå emot hela Imperiet och ifrågasätta om Britannia Rules the waves.

Komplikationerna hopar sig alltså. Storbritannien kan bli Lillbritannien om Skottland och Nordirlande med 7 miljoner färre invånare, lämnar.

Beräkningar av den amerikanska banken Merrill Lynch varnar för långsiktiga förluster på uppemot 25 procent av exporten till EU-länder. Och det skulle naturligtvis bli högst kännbart. Det radikala tvål- och badbombsföretaget Lush meddelar att 200 anställda redan nu sökt omplacering till Tyskland. Så har man upptäckt att godkännande av läkemedel numera sker vid en EU-myndighet, i utkanten av London, men dels skall den och de 600 medarbetarna naturligtvis flytta in i EU, dels tvingas Storbritannien då antingen bygga en egen myndighet från början eller helt enkelt be om att få ansluta sig till eller följa EU:s regelverk. Annars måste ju alla brittiska läkemedelsföretag ansöka om godkännande i två instanser i Europa, med olika krav. Och den enklaste sammanfattningen är att det blir dyrt och krångligt.

Trots att pundet fallit ca 15 % sedan omröstningen går besöksnäringen på knäna. Visserligen attraheras en del turister – även exporten gynnas – av att det blivit så mycket billigare, men det är de priskänsliga turisterna som kommer. Inte de som gör av med 1000 pund eller mer per person vid varje besök. Och affärsresandet har också minskat. Nedgången på hotellen i London är märkbar såväl veckodagar som helger. Priserna på lyxhotell närmar sig vandrarhemsnivå. Och det påverkar investeringar: ”Man kan inte bygga hotell på förhoppningarna av fallande valutakurs”.

Franska Peugot/Renaults köp av Opel, som heter Vauxhall i Storbritannien, ökar oron för att rationaliseringar kommer att gå ut över Vauxhalls fabriker. Åtminstone blir de lägre prioriterade än franska, inom EU. Utöver den oro som finns över tullar och tekniska handelshinder som uppstår när man inte längre är In.

House of Lords uppmanar regeringen att jobba hårt för ett snabbt avtal med EU. Brexitoptimisternas påstående att det är enkelt att istället tillämpa WTO-reglerna är ju just optimistiskt eftersom WTO inte omfattar tjänster. Kanske särskilt besvärligt för City men också för att tjänster i Europa numera beräknas omfatta 75% av handeln.

Och i regeringen och Oxford oroas man över att BMW inte lovar att bygga den nya elektriska Minin här utan antagligen flyttar tillverkningen till Holland eller hela vägen hem till München. Men också på denna punkt, liksom så många andra, kommer det att råda osäkerhet i flera år. Så att kreditinstituten varnar för kommande nedgraderingar.

Men optimisterna om framtiden är fortfarande många. Och visst är det massor av länder som klarar sig bra utan att vara med i EU. Men i det här fallet kommer det att bli rätt många enkelt mätbara förändringar. Och förbättringarna riskerar att vara det medborgarna inte ser. Som alltid.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland