Print Friendly

Liberalkonservatism: Mål och medel, medel och mål

Av Peter J Olsson | 3 november 2017

 
Behöver politiska partier ideologier? Det beror måhända hur man ser på det, men hur klarar de sig utan? Peter J Olsson djupdyker i partiideologins medel, mål – och mening.

Den frågan förtjänar att fundera över. Stora partier med kraft att styra länder och få ett genomslag som varar längre än en mandatperiod framstår ibland som renodlat pragmatiska, nästan cyniska. Det gäller att leta upp de problem som människor tycker är viktiga och åtgärda dem, formulerades det för inte så länge sedan i vårt land.

Ideologin blir något för festtal och små partitidskrifter, bra att ha och ta fram när man firar 100-årsjubileum eller så. Skenbart kan det tyckas så hos de tre inriktning av partier som dominerat Västvärlden – USA lite annorlunda – efter andra världskriget: socialdemokrater, kristdemokrater och liberalkonservativa; två konservativa varianter och en socialistisk.

De renodlat liberala partierna, vare sig marknadsliberala eller socialliberala har spelat sin roll, men sällan blivit maktbärande.

Bara där kunde man kanske sluta om frågan bara gällde huruvida liberalism och konservatism kan förenas i ett parti, så är det uppenbart i verkligheten. Men frågan kunde också ställas: Behöver partierna ideologi? Kanske räcker med partifärger? Eller så det kunde de knytas till sportsliga rörelser. I antiken gjorde man just så, de hästkapplöpningslag som utmärktes av körsvennernas färger blev efterhand en sorts politiska partier. I Bysans hade de på 500-talet rationaliserats till två, de blå och de gröna. Och där de dessutom knöts till bestämda teologiska ståndpunkter om Kristi natur: De blå var mer ortodoxa och anslöt sig till att Kristus var både gud och människa medan de gröna företräde den monofysiska läran som bestred detta och ansåg att han enbart hade en natur. Några uppfattningar om äganderättens betydelse eller demokratins former var däremot inte framträdande.

De partier som funnits under seklernas gång har ofta varit rena maktpartier, eller knutna till en härskare eller dynasti. I flera länder påverkas det moderna partiväsendet fortfarande av äldre inbördeskrig, till exempel Irlands två stora borgerliga partier som har relativt små olikheter utom ifall man stödde fristatsavtalet med Storbritannien 1922 eller ej.

Sedan franska revolutionen har dock både partier och ideologier utvecklats teoretiskt på ett sätt som ofta inte skiljer sig så mycket från land till land. Det finns de tre stora ideologiska varianterna liberalism, konservatism och socialism. Och så en rad andra varianter som bygger på dessa. En grupp utgör de totalitära ideologierna kommunism, nationalsocialism och fascism. Andra ligger mer utanför det partipolitiska spektrumet eller är nya varianter: nationalism, ekologism, feminism. Politisk islamism är en ny rörelse.

Frågan om ideologin överhuvudtaget har en plats eller är nyttig är dessutom hela tiden aktuell. Inte minst gäller det konservativa partier där ideolog behållit lite av sin ursprungliga betydelse av konstruerad verklighet och doktrinärt tyckande. Samma syn finns det i marxismen med skillnaden att ideologin marxismen själv är vetenskap och alla andra ovetenskapliga sätt att lura människor.

Den förtidigt döde borgerlige skribenten Per Ericson (1965-2007) kan knappast kallas något annat än just liberalkonservativ. Ändå rörde han sig en smula mot kritik av ideologi i allmänhet. När jag i Svensk Linje skrev en dödsruna så satte jag överskriften ”Den oideologiske ideologen” och citerade honom ur den romersk-katolska tidskriften Signum:

”Själva begreppet ideologi myntades under upplysningstiden, som beteckning på ett enhetligt system av föregivet säkra kunskaper. Ideologierna har ofta, i upplysningens anda, formulerats i medveten opposition mot kyrkan. Ideologerna ersätter religiösa mål och läror med sekulära; de saluför politiska frälsningsläror. Ideologierna gör anspråk på att vara fullödiga världsåskådningar, men de tar avstamp i förklaringsmodeller som reducerar, stympar och förvanskar verkligheten.

I bakgrunden finns föreställningen att världen, och människan, kan läggas till rätta med avstamp i en finurlig plan, förutsatt att ingenjörerna vid ritbordet besitter de rätta kunskaperna och de rätta insikterna.”

Det paradoxala är att Per Ericson själv när han var verksam kunde anses vara en av de mer tydliga ideologerna i svensk dagspolitisk debatt. Hans skrift ”Leva fritt och leva väl” (1999) är det viktigaste exemplet. I den resonerade han kring vad han i skriften kallade ”värdeliberalism”. Han förklarade att dessa idéer ”ryms inom den klassiska liberalismens huvudfåra, men skiljer ut sig från det liberala allmängodset genom att vara uttryckligen förankrade i den klassiska filosofin i allmänhet, och i det aristoteliska tänkandet i synnerhet”.

Att han dessutom hann åberopa kyrkofadern Tertullianus som formulerare av viktiga argument för individernas samvetsfrihet – enligt Per Ericson kärnan i liberalismen – och menade att kristendoms seger i Europa gav förutsättning för pluralismen och åtskillnaden mellan kyrka och stat, ger fler skillnader mot många andra liberala skriftställare.

Den frihet det argumenteras för är en som inte glömmer att individen lever i ett samhälle och binds av sitt eget ansvar. Ett nog så liberalkonservativt credo, och i dödsruna kommenterade jag att hans egen verksamhet var ett exempel på det positiva i ideologi:

”Att ideologi, idédebatt och resonemang kring politiska teorier kan vara precis motsatsen (till ideologisk förenkling): Något som komplicerar världen, avslöjar det politiskt korrekta, drar ner byxorna på samhällsingenjörerna, planerarna och tillrättaläggarna.”

Och det är så jag upplever ideologin som jag redan från tidig ålder mött den inom det moderata fältet. Så vara det när MSU-föreningen höll studiecirkel i källaren till Finnsvedsskolan i Värnamo, och var det i studentpolitikens Lund. Den ideologiska diskussionen och kunskapen blir ett sätt att ge den politiska verksamheten mening och sammanhang. Ideologiska resonemang öppnar tanken för teoretiska argument och debatten skärper tanken och slipar av oförsvarbara åsikter.

Och den ger intellektuell stimulans: Jag minns sommaren jag först läste Friedrich A Hayeks ”Frihets grundvalar”, boken fick vara med överallt, inklusive på badstranden. Den hjälpte mig att skärpa mina politiska ståndpunkter, och gav den ett sammanhang som sedan kunde byggas på med de äldre tänkare Hayek grundade sig på, främst David Hume.
Min enkla uppfattning är att moderaternas återuppväckelse under 70- och 80-talen i stor del berodde på att man – kanske på grund av nyvänsterns tryck – började tänka ideologiskt.

Bara ideologi ger inte en bra politik av sig självt, men den kan undvika några av politikens blindskär: Den trista byråkratiska maktpolitiken å ens sidan, och demagogisk populism á la Trump å den andra.

Som flera andra i debatten har konstaterat så blir påståendena att liberalkonservatism inte kan fungera, att den bryts samma av inre motsägelser, lite som pigans ord om elefanten: Sådana djur finns inte. Tillfälliga kriser inom liberalkonservativa partier är inte ett bevis på detta när elefanten för en gång skull är alldeles klart synlig i rummet.

Sedan kan man ha olika uppfattningar om relationen mellan konservatism och liberalism. Ett sätt att tolka den, som är och har varit vanligt i moderaterna, är att de berör två olika dimensioner: Det finns en skala mellan ofrihet och liberalism-frihet där man ska maximera friheten – det är liberalismen, men det finns den pragmatiska skiljelinjen mellan konservatism och radikalism. Radikalismen är då det som hjälper goda avsikter att leda till helvetet, medan konservatism, konstitutionalism, lagstyre och långsam förändring gör det möjligt att bygga ett gott samhälle. Ett annat sätt att uttrycka saken är att liberalismen är målet, konservatismen är vägen dit.

Men man kan se det på ett annat sätt, nämligen att liberalismen framförallt ger föreskrifter om hur man ska organisera stat och samhälle: demokrati, autonoma individer (som behöver skyddas från andra), äganderätt, marknadsekonomi och kapitalism – alla de institutioner som utgör friheten.

Konservatismen talar då förvisso om hur man genomför reformer, men handlar dessutom mycket om vad friheten ska utnyttjas till. Inte så att man bestämmer vad var och en ska nyttja sitt liv till, den fällan brukar ibland liberaler lättare falla i när de till exempel ska bestämma hur familjer ska dela upp fostran och omsorgen om barnen. Utan själva människosynen, att vi har ett människovärde, men vi är inte perfekta eller alltigenom goda. Den som frigörs från tvång blir inte automatiskt en trevlig individ. Det krävs ansvar och karaktär. Och man kan använda sin frihet på bättre eller sämre sätt. Vilket som är vilket får alla ta ställning till, men utgångspunkten är just att ”leva väl”.

Man skulle alltså därmed kunna säga att konservatismen kan vara målet, och liberalismen vägen dit.

Naturligtvis är detta inte hela sanningen. Det finns mycket som tyder på att liberala och konservativa institutioner och budskap samspelar med varandra. Och har tillsammans har hjälpt oss att skapa ett välstånd och en välfärd som ingen tidigare i mänsklighetens historia. Och att man i många avseenden förenat detta med humanitära uppfattningar och ett mjukare samspel mellan människor.

Deidre N McCloskey hade jag – precis som Hayek 25 år tidigare – som läsning på en solsemester: I en solstol på Playa de las Canteras i Las palmas läste jag The Bourgeois Virtues – Ethics for an Age of Commerce. Det var första bandet i det som nu blivit ett ännu större verk. I den argumenterar hon för att dygder inte nödvändigtvis är motsatt ett samhälle där borgerliga – bourgeois, som hon skriver på engelska med ett franskt lånord – ordningar dominerar: fri ekonomi, avskaffade privilegier och meritokrati. Tvärtom kan dygder gynnas av ett sådant samhälle.

Och att dessa dygder, gynnade av att hantera konkurrensen på olika sorters marknad, också gav positiva effekter:
”Capitalism ended slavery and emancipated women and founded universities and rebuilt chuches, none of these for material profit and none by damaging the rest of the world.”

Hon är förstås provokativ men varken ensam eller först med att notera sambandet. McCloskey refererar själv till såväl Max Webers teori om sambandet reformert kristendom och kapitalism som till ekonomen Joseph Schumpeter om det etiska innehållet i marknadsekonomin. Samt till många fler, verket som snarast är kulturhistorisk bygger på syntes av många källor. McCloskey menar att denna borgerliga etiska förändring kan spåras redan ett par hundra år före 1800-talet i den nederländska handelsrepubliken. Och sambandet mellan etik och det borgerliga samhället är än mer tydligt under 1800-talets begynnande industrialisering och liberala näringsreformer.

Kanske är det en lek med ord om konservatismen eller liberalismen är målet. Poängen är att de tycks kräva och förädlas av varandra, och att de tillsammans kan skapa samhällen och stater på en högre nivå än mänskligheten tidigare nått. Kanske ibland hjälpta av impulser från rörelser som socialdemokratin vilka gett kraft åt andra intressen – kompromissen kan ibland blir det bästa.

Men allt är inte frid och fröjd i folkhemmet bara för att vi har välstånd, frihet, demokrati och en betydande jämställdhet. Alla vet vilka problem vi står inför och som vi måste hitta sätt att hantera. Många sätter sitt hopp till fortsatta liberala reformer, och visst är de essentiella för att hantera till exempel en stor invandring av människor med kortare utbildning och lägre produktivitet. Eller fallande skolresultat och en växande äldre befolkning i behjov av omsorg och sjukvård.

Men frågan är om inte konservatismen har en avsevärd plats när det gäller att lösa dagens problem. Ett exempel är de som känner sig hemlösa i den globaliserade världen. Engelsmannen David Goodhart myntade i en aktuell bok motsatsorden anywhere och somewhere – varsomhelst och någonstans – för att visa på den klyfta som den globaliserade världen lett till.

Anywheremänniskorna är välutbildade, resursstaka, uppskattar omväxling och flexibilitet, rör sig mellan platser och länder och har en negativ syn på gränser – välkomnar ofta stor migration.

Somewheremänniskorna är knutna till en bestämd plats och värdesätter trygghet och kontinuitet; Goodhart noterar att 60 procent av britterna bor högst tre svenska mil från där de bodde som 14-åringar.

När jag hörde honom tala på årets Engelsbergsseminarium menade han att man måste försöka försona människor, hitta någon form av samhällskompromiss mellan någonstans och varsomhelst. Kanske trots allt en uppgift för ett liberalkonservativt parti.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner