Print Friendly

Liberalkonservatism: Krama inte ihjäl friheten

Av Mattias Svensson | 10 november 2017

 
När friheten ska skyddas är risken att dess försvarare försöker göra det genom att lagstifta bort den. I vår serie om liberalkonservatism varnar Mattias Svensson för välviljans förbannelse.

Thomas Paines passionerade frihetsförsvar höll på att kosta honom livet. Stärkt av sin roll i den amerikanska självständighetskampen såg han den franska revolutionen som en liknande utveckling. Efter att ha författat Människans rättigheter (1791) till dess försvar – och till försvar för mänskliga fri- och rättigheter som omfattar alla, fria marknader och handel som viktiga för både välstånd och fredlig samexistens och att statliga utbetalningar borde gå till de fattigaste snarare än till de rikaste och mäktigaste inom ramen för minskade statsutgifter – åkte han till Frankrike för att hjälpa till.

Men när Paine som fransk parlamentariker kritiserade förslag att åsidosätta den oberoende rättsapparaten, göra den politiska församlingen till domstol och döma kungen till dödsstraff, sattes han i fängelse. Thomas Paine skulle ha avrättats, men räddades av att det kors som ritades på de dödsdömdas dörrar hade målats på insidan av den öppna celldörren, som var stängd när bödlarna passerade. Allt som krävdes för att de av Paine skissade idéerna om frihet och tolerans skulle förbytas i Robespierres terrorvälde var en annan tolkning av ”det allmänna intresset” – för Paine en minsta gemensamma nämnare, för Robespierre, i Rousseaus efterföljd, ett personligt och obegränsat politiskt mandat för folkviljans sanna uttolkare.

Det var inte minst detta obegränsade politiska mandat som hans politiska kritiker varnade för redan under den amerikanska revolutionen. I sin argumentation för att de amerikanska kolonierna skulle bryta med England i Common Sense (1776) ville Paine se en magna charta för kontinenten som slår fast frihet, äganderätt och religionsfrihet, samt en kongress med valda representanter, som i sin tur skulle välja presidenten. Bland mer konservativa vänner till den amerikanska revolutionen, inte minst den blivande presidenten John Adams (1735–1826), var det framför allt den sista delen som väckte kritik. Dels i sina för tiden radikala demokratiska ambitioner, att sprida rösträtten också till medborgare som inte ägde egendom, men också i sin avsaknad av maktdelning och balans.

I slutänden fick Amerika både maktdelning och mänskliga rättigheter. Där den franska revolutionens frihet blev kortlivad har den amerikanska frihetstanken både stärkts och spridits, och dess institutioner lever än, en produkt skapad i spänningsfältet mellan liberalism och konservatism som båda läger kan vara nöjda med.

I denna historia finns en viktig läxa: Liberala friheter kan undermineras av välvilliga försvarare som går för långt, som inte nöjer sig med det fria samhällets dynamik och utmaningar, utan vill gripa in politiskt för att gynna och hjälpa det goda.

Ett exempel. Blomstrande företag är vitala i ett fritt samhälle, men det betyder inte att företagen ska gynnas med subventioner, billiga exportlån och tullar som skyddar mot utländsk konkurrens, eller att entreprenörskap ska införas i den obligatoriska utbildningen. Friheten – i det här fallet näringsfrihet, äganderätt, frihandel och fri konkurrens – är både medel och mål för den som vill företagsamheten väl, snarare än gynna enskilda affärsidkare på andras bekostnad. Men friheten saknar perfektion, tålamodet med dess i många avseenden ofullständiga resultat kräver både en förståelse för den experimenterande sökprocessen och acceptans för att andra människor har helt andra mål än vi själva. Den är robust och handfast, men mäter sig dåligt mot idealistiska förväntningar och utopier. En liberal idé lämpad för ett konservativt kynne.

Detta är en läxa vi tyvärr behöver lära på nytt. Som jag försökt beskriva i min bok Den stora statens återkomst slog ivern att försvara friheten också under 2000-talets första år över i sin motsats, med resultatet att liberalismen i alla dess former nu är illa ansatt. Listan över radikala samhällsexperiment är både lång och märkligt ouppmärksammad i samhällsdebatten. Vi har exempelvis kriget mot terrorismen. Invasionen av Irak och Afghanistan är de dyraste krigen i USA:s historia, 4-6 biljoner dollar varav det mesta återstår att betala, skulden beräknas inte vara betald förrän omkring 2050. Kriget mot terrorismen har också normaliserat statlig övervakning på nya nivåer, militarisering och murbyggen kring allt fler nationsgränser och kom under några år på 2000-talet att sanktionera kidnappningar och tortyr i hemliga läger av människor som fängslats utan att få reda på vad de är anklagade för, till vilket Sverige och 20 andra europeiska länder bidrog. Bara i Italien har det senare fått ett juridiskt efterspel.

Det är lätt att vara efterklok och kunna konstatera att säkerheten knappast ökat vare sig i Mellanöstern eller i Väst, men visst borde några frågor ändå kunna ställas om hur den politiska makten i liberala demokratier plötsligt kunde ta sig sådana friheter och hur vi kan förhindra att det händer igen?

Delvis i samma svallvågor som födde denna radikala politik tog amerikanska politiker bort krav på handpenning vid bostadslån för att gynna bostadsägande, och centralbanker sänkte räntorna för att stimulera ekonomin. Det resulterade i finanskrisen 2008, men därefter har lågränteexperimentet fortsatt med kreditstimulanser från centralbanker världen över som radikalt omfördelat resurser till de allra rikaste genom att gynna aktie- och bostadsmarknader. Eurons konstruktion skapade hemmagjorda problem i Europas mitt som på många sätt överträffar de amerikanska. Det är idag inte inkomstfördelningen som orsakar växande klyftor, utan framför allt denna keynesianska stimulanspolitik.

Även denna politik har skuldsatt människor för lång tid framöver. Faktum är att världens totala skuldsättning fördubblats bara sedan år 2000 och nu uppgår till ofattbara 152 biljoner dollar. I många länder är det staten som driver upplåningen, västländer som därtill har en enorm utmaning i föränderlig demografi där allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre med växande vårdbehov. Trots medvetenheten om dessa kommande problem har 2000-talets valrörelser i de flesta västländer sett nya och mer generösa välfärdslöften. I Sverige har vi bland annat fått maxtaxor i förskola och äldreomsorg.

Västvärlden har kort sagt på senare decennier sett illa genomtänkta, dåligt förankrade, vidsträckta, långtgående och kostsamma åtgärder. 2000-talets politiska konstruktivism står inte 1970-talets efter i misslyckade resultat – marknaden, rättsstaten och demokratin har åsidosatts och kommande generationer skuldsatts. Nu som då delvis under liberalkonservativa regeringar. Den som idag förfasas över att populistiska rörelser blomstrar som väsentligen vill göra samma sak fast ännu mer (Donald Trump vill exempelvis ha mer tortyr och ökad skuldsättning) borde kanske ställa sig frågan varifrån de fått idén att det är så man hanterar upplevda kriser.

Ett uppdrag värdigt en liberalkonservatism för vuxna vore att konfrontera denna utveckling. En konservativ skepsis mot ambitiösa politikerprojekt borde nämligen leda till ungefär samma slutsats som liberal principfasthet när 2000-talet ska utvärderas. Som redan Thomas Paines erfarenhet visar finns ett evigt behov att komplettera den liberala idealismen med ett visst slags konservatism: En konservatism byggd på insikten att väl beprövade institutioner som yttrandefrihet, marknader, tolerans, öppenhet mot omvärlden och livsstilspluralism visat sig vara ett hyfsat pålitligt ramverk för att hantera de galnaste influenser, och att det som behöver bromsas och ifrågasättas snarare är ivern att använda politiken i det godas och utvecklingens tjänst.

Vår tids stora misstag har inte sällan varit att i den förvisso vällovliga ambitionen att ”skydda” liberalismen, kapitalismen, demokratin och den västerländska civilisationen göra avkall på dess definierande friheter. Precis denna hybris varnar Isaiah Berlin för i sin kritik av det positiva frihetsbegreppet, att låta friheten omfatta för mycket. Att exempelvis politiskt påbjuda vissa värden, åsikter och lojaliteter har blivit en ursäkt att via staten uppfostra, tysta eller stänga ute människor som inte omfattar dem. Det är varken liberalt eller konservativt.

Mattias Svensson är kulturskribent och författare, aktuell med boken ”Den stora statens återkomst” och essän ”Vad vi kan lära av planekonomin”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner