Print Friendly

Levi Mauritzsson; Voslenskijs Nomenklatura

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEVI MAURITZSSON:
Voslenskijs ”Nomenklatura”
Detta år, det sista före George Orwells 1984,
likar ett par av vår tids minnesvärda händelser träda fram. Låt mig i detta sammanhang
llåmna åtminstone två: Det är i år hundra år
sedan Karl Marx dog i sin Londonexil och
listan exakt 50 år senare trädde i hans tyska
llcmland en viss Adolf Hitler till makten –
llårk väl, genom valsegern i ett, i stort sett
demokratiskt land.
Att kunna åberopa dessa två historiska tilldragelser i samband med den svenska utgivaingen av Michail Voslenskijs Gag fattar inte
riktigt, varför hans namn konsekvent stavas
~1- i svenska språket brukar vi ju vara noga
med att följa originalet) bok NOMENKLAnJRA (Tidens förlag, Stockholm), betraktar
.J18 som något av ett omständigheternas
lyckokast. Det erbjuder mig ett välkommet
lillfälle att påvisa några sammanhang, som
lillan föreligger så klart som i denna bok;
ate minst får jag nästan gratis en del ammuMion att avliva flera myter och heliga kor på
en gång.
Detaljerad inblick i maktstrukturen
Det är ingen tillfållighet, att jag inledningsvis
limner Marx och Hitler i samma andetag. I
den mån någon vill betrakta det som en utstuderad elakhet, så är den i varje fall inte min,
som vem som helst kan övertyga sig vid läslingen av ovannämnda bok. ”Nomenklatura” ger nämligen en detaljerad inblick i den
maktstruktur, som i detta fall visserligen är
sovjetisk, men gäller i största allmänhet för,
som besvikna socialister brukar säga, ”den
ReUt existerande socialismen” (en omskrivaing som dock i själva verket implicerar, att
det är den enda som finns), dess mekanismer,
IIIAI och medel så som de fungerar och framIdder i dessa samhällens vardagsliv. Vosleoskijs stora förtjänst är dessutom, att han
mr det mesta lyckas beskriva detta, för en
demokratiskt sinnad västerlänning ganska
lbsurda, system på ett begripligt berättarspråk som är lättillgängligt och rentav fångslaode och därför förhoppningsvis kan uppstattas av en bred läsekrets.
I och för sig erbjuder annars ”Nomenklallre” inte så mycket, som är nytt eller okänt.
Det har genom åren, inte minst på svenska
303
utkommit en hel del böcker som lika bra, och
i en del fall rentav bättre, beskriver den förljugna myten bakom kommunistisk retorik.
Voslenskij nämner själv en lång rad av sina
föregångare i ämnet, vars verk han använde
som källmaterial. Själv villjag ta tillfället i akt
att här, vid sidan av Solsjenitsyns ” Gulag”,
påminna om den nyligen bortgångne Arthur
Köstlers klassiker ” Natt klockan tolv pa dagen” och de utmärkta romanerna ” Gapande
höjder” och ”Den ljusa framtiden” (den senare utgiven på svenska av Coeckelberghs
förlag) av Voslenskijs egen före detta nomenklaturakamrat Alexander Zinovjev –
idel verk av det lättare, litterära slaget.
Observationerna om den kommunistiska
aristokratins liv- och leverne är alltså inga
nyupptäckter: Maktfullkomligheten, de väldiga privilegierna, det egna ekonomiska systemet, isoleringen från omvärlden och dess
”vanliga” människor, det förvrängda själslivet, allt detta har vi hört förr. Det nya i Voslenskijs bok är sammanvävningen av alla enskilda observationer i ett fast samhällsnät
som bildar det fungerande slutna systemet,
den kommunistiska eliten lever i och parasiterar på. Däri, anser jag, ligger Voslenskijs
stora förtjänst.
Boken kom vid rätt tidpunkt
Av en slump, som det ibland händer, utan att
riktigt kunna förklara varför, hade ”Nomenklatura” dessutom turen att publiceras i
rätt tid. Den moraliska indignationen som
väcktes av sextio- och sjuttiotalets starka
upplevelser- Biafra, Vietnam, Watergate –
falnade alltmer och därmed även en del av
den fashionabla antiamerikanismen. I stället
får vi nu leva i skuggan av Afghanistan, av de
ryska, kärnvapenladdade medeldistansrobotarna, av u-båtar och spionskandaler och med
minnena av ett brutalt och cyniskt krossat
försök till ett fredligt medborgarsamhälle i
Polen, symboliserad av den lika unika som
genuina folkrörelsen Solidaritet. Det går inte
längre att ignorera den kyliga östanvinden.
Inte att undra på att ”nomenklatura” snart
blir modeord, fast dess innehåll hade varit
begripligare om vi i stället i vardagsbruk talade om den härskande eliten.
·~

~
::

i
:’l’,
‘·i
l
‘•

‘·’
•,
304
Semantiken är allt annat än oviktig. Utan
att så mycket som blinka övertar vi nämligen
därmed den bolsjevikiska vokabulären som
inte skapades av en slump, utan just med
syftet att förvirra, blanda bort korten och få
folk att glömma det verkliga förhållandet. Vi
behöver inte acceptera liknande begreppsförvirring, däremot kan vi utnyttja den konjunktur som hjälpte upp Nomenklaturaboken för
att bättre lära känna kommunismens egentliga väsen.
Voslenskij själv säger att hans bok är ett
försök att tillämpa marxistisk analys på det
sovjetiska samhället. Det är den inte alls, om
jag nu har förstått marxismen rätt. Ty den
marxistiska metoden är dialektisk, dvs den
undersöker utvecklingen som en form av
motsatsernas kamp som slutligen genom
deras syntes mynnar ut i en högre sanning.
Något sådant sysslar Voslenskij inte med. I
stället tillämpar han en mängd olika generella
påståenden och definitioner hämtade från
skilda källor – däribland marxismens olika
kritiker, lika väl som allsköns marxister och
inte minst Marx, Engels och Lenin – kompletterar med egna liknelser och iakttagelser
hämtade direkt ur kommunistsamhällets vardag och resultatet blir i de bästa fall i blixtbelysning avslöjade groteska karikatyrer. En
sådan litterär metod är fullt godtagbar och på
sina håll både fungerande och elegant, me·n
det vore fel att kalla den vetenskaplig. Ibland
känns den nog litet långtråkig och tär på läsarens uthållighet, som exempelvis redan i början av första kapitlet, där författaren lik magistern i grundskolan, med stor möda och
skenbart systematiskt hopar en lång rad
truismer och självklarheter i syfte att för läsaren-eleven avslöja den stora sanningen som
vid närmare betraktelse visar sig vara ganska
banal. Denna slags retorik är nog ganska typisk för de flesta, som vuxit upp i kommuniststaterna och är en avart av den semantiska förvrängningen, jag nämnde ovan. Lä-
saren som inte låter sig avskräckas, får emellertid snart sin belöning.
Med åberopandet av Marx’ teori om att
staten i kommunismen successivt ska tyna
bort, påpekar exempelvis Voslenskij sovjetstatens växande styrka och drar slutsatsen att
om man accepterar den sovjetiska verkligheten, måste man förkasta den marxistisb
statsteorin och läran om klasserna och klut
kampen. Det är ju ingen dålig böljan. k.
bättre känns referensen till Engels’ uttalaadl
om att ” … allt tal om folkstaten är rent JIGio
sens” – en nyttig påminnelse för en och •
nan marxistisk förkunnare. Det är nämliJI
åsikten, som var gängse bland marxisme11
klassiker; demokraterna brukar nöja sig IIIIII
att mödosamt försöka förvandla statsappanten till ett medborgarnas förvaltnings- od
serviceorgan.
Myterna avlivas
Även en annan kär myt – den om ko.-
nistpartiet som proletariatets demokra ·
organisation – avlivar Voslenskij effe
Redan hos klassikerna var det tänkt att b6
elitistisk organisation, ett proletarial4
avantgard. När denna elit väl kom till mf
ten, fanns det knappt en tanke kvar om l
mokratin. I stället utvecklade sig komrn
partiet alltmer till en välorganiserad rev
tionär maffia, dock med oändligt större
surser och möjligheter än någon Gudti
någonsin kunde drömma om: Den mili
polisiära, diplomatiska, ekonomiska,
tiska och rentav även kulturella makten
centreras ju undantagslöst i partiets h”
Makten korrumperar och den absoluta
ten korrumperar absolut, var det någon
sade!
Bäst är Voslenskij där han beskriver
hällets vardag och hur den fungerar:
menklaturien – den härskande elitens fii
vade land. Det är här, som hanspedag
tillvägagångssätt kommer till sin rätt.
små medel – en liten historia, vars v
förstärks genom att han gärna utpekar
rerna med namn och ställning, en förkl
detalj eller upplysande sammanhang gör
de annars så notoriskt välkända gamla
telserna om den parasitiska härskarkl
monumentala lyxliv utanför och ov
samhällets ekonomiska system, som io
ningen och i sin cynism gentemot folket
överskrider allt vi lärde oss om feodals
Jet, framträder plastiskt tredimensionellt
motbjudande. Av egen erfarenhet kanjaa
lägga, att parasitklassen förfogar även
nliga summor i hårdvaluta (vilket annars
· gar hårda straff); somliga har hemliga
ton i utländska banker, som även familjeemmarna disponerar. Jag känner själv
sådana fall och pengarna är undantagsdirekt eller indirekt hopstulna just från
stat, som upphöjde dessa individer till all
ära och berömmelse, som de oförtjänt
~uter.
l sina värderingar och vanor är härskarsen ytterst småborgerlig, ja reaktionär.
t hör till saken, att den också är full av
ornar, liksom för övrigt alla moderna
teliter är i tron, att de därmed identifierar
med folket, vars gunst de hoppas vinna
om att visa sin, som de tror, folkliga sida.
, låt oss inte tillskriva dem alltför demoka drag, även dessa härskare föredrar att
älskade av folket, helst för sina ädla
nskapers skull. De små mänskliga detaJa förstärker än mer intrycket av obehag.
Något av det mest cyniska resultatet av
a härskarklassens långvariga, oin·nkta välde är den tvångskaraktär arbetet
i Nomenklaturien. Jag menar då inte bara
tvångsarbetet sådant d.yt förekommer i fängelser och straffläger. Aven de skenbart fria
medborgarna kan tvångskommenderas till
jlbben, som är så ansträngande; obehagliga,
111utsiga ochfeller dåligt betalda, så att det
bappast finns folk, som frivilligt tar dem.
Själv har jag råkat ut för sådant i m1tt gamla
llemland. Då ska man komma ihåg att den
~ciella ideologin upphöjt arbetet till ett objekt av dyrkan och hycklande låtsas som vore
det någonting heligt. (I Tjeckoslovakien låter
till exempel den officiella ·kommunisthälsningen ”Heder åt arbete!”, och även de par·sa förväntas använda den i vardagsbruk i
Slållet för Hej eller Goddag).
irtjänstfuU översättning
del fel och en del förvirring har också
ugit sig in förbi den annars utomordentligt
· insatte och språkligt suveräne översätn Bengt Alexandersons vaksamma öga.
tt ställe där det sakliga och det språkliga
let förstärker varandra, är på sidan 311 i
:vsnittet om förhållandet mellan politbyrån
hsekretariatet. Först ställer författaren två
305
retoriska frågor som utesluter varandra och
det gäller att välja det rätta alternativet. Svar:
”Nej, så är det i vaJje fall inte.” Vadå?
Så fortsätter jämförelsen mellan politbyrån
och sekretariatet så här: ”… Den makt som
dessa båda organ förfogar över är inte av
samma slag, men fullt jämförlig. Politbyrån
kan framstå som ett närmast allsmäktigt organ. Men dess svaghet är att den inte förfogar
över någon egen apparat. sekretariatet däremot är ett organ på högsta nivå, som har en
sådan apparat.”
. Beroende på, hur man vill se på saken, är
detta antingen en förvirrande, eller en helt
felaktig slutsats. Det förhåller sig nämligen så
att det är just sekretariatet som är den allsmäktiga politbyråns egen apparat, vilket blir
än mer självklart då ju författaren i det strax
föregående avsnittet själv berättar, att de enskilda sekreterarna icke sällan är medlemmar
i politbyrån. Att de sedan kan, och i vissa fall
även missbrukar makten för egna mål är en
helt annan sak.
Men det är enstaka missöden. Helhetsintrycket av ”Nomenklaturas” budskap är så
mycket viktigare. Där finns ett upplysande
kapitel om kommunistblockets anspråk på –
jajust det – världsherravälde. Det är mycket
nyttig lektyr för envar, men alldeles speciellt
för dem, som av olika anledningar tror att vi
blidkar björnen bara vi skaffar en het linje till
Moskva med påkopplad automatisk telefonsvarare, som kommer att upprepa: ”Vi ger
oss!”.
Realsocialismen
Låt mig, avslutningsvis ännu en gång återkomma till realsocialismen. Det är något av
ett nyckelord, som vi inte bör glömma. Det
betyder den verkliga socialismen, den enda
som finns på hela jorden. Det är ett samhällssystem, som i fråga om allt, de grundläggande mänskliga såväl som politiska, ekonomiska och kulturella värden är undermåligt och
djupt underlägsen det, kanske bristf<illiga,
men någorlunda demokratiska och humanistiska system vi har, kritiserar och nödtorftigt
och mödosamt försöker lappa ihop där socialismens aningslösa ivrare sliter hål i det.
Den besvikne marxisten Voslenskij och
306
många andra med honom kan nog ha nytta av
att hitta från Karl Marx till revisionismens
fader Eduard Bernstein, som mig veterligt
var den moderna socialdemokratins ideologiska utgångspunkt, där han betonade behovet av ständig förändring framför stela
dogmer och av demokrati framför socialism.
Till skillnad mot det marxska jubileet pat
serade för övrigt femtioårsdagen av EdWIN
Bernsteins död ganska obemärkt vid slutetl!
förra året.
Pärmar för inbindning av
årgång 1982 kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55; eller genom insättning av kronor 35:- på
postgiro 727 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner