Print Friendly

Levi Mauritzsson; Utrikeskrönika

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEVI MAURITZSSON:
Utrikeskrönika
Hongkong och dess framtid,
amerikanska primärvalen, rymdförsvar
och nedrustning, samt Sverige mitt i
stormaktsspelet, det är dagens ämnen
som behandlas i denna utrikespolitiska
lcrönika som vi kommer att införa
rtge/bundet.
Levi Mauritzsson är journalist. Han
har under många år varit verksam i
Sverige och är nu stationerad i London.
Av sitt gamla koloniala välde har Storbritannien i dag ett dussintal kolonier
kvar. Det är små smulor, utspridda runtom jordklotet och kallas för övrigt inte
längre kolonier – det låter fult i dag –
utan ”beroende territorier bortom haven”, vilket lär vara mycket finare – tro
det den som vill. Tre av dem är just
föremål för internationella tvister –
Falklandsöarna, Gibraltar och Hongkong. l fråga om antalet invånare representerar Hongkong 95% av vad som är
kvar av det brittiska imperiet. Under den
brittiske guvernören trängs här, på en
yta mindre än Storstockholms omkring 6
miljoner invånare, därav några hundra
tusen vita, resten kineser. De flesta kom
(eller sam- i bokstavlig mening) på flykt
undan kommunisterna på Kinas fastland. Strax efter andra världskriget var
invånarantalet en tiondel av dagens.
l förhandlingarna som i drygt ett år har
pågått i Peking mellan brittiska och kinesiska diplomater hade man nyligen uppnått ett avgörande genombrott, när brittiska regeringen i princip accepterade att
kineserna efter den 30 juni 1997, när arrendekontraktet över 90% av landsytan
löper ut, ska överta både suveräniteten
och administrationen över hela området.
Det var det avgörande hindret, resten av
förhandlingarna, vars senaste rond nyligen böljade i Peking, beräknas vara en
ren formalitet. Fast denna formalitet
kommer nog att få långtgående konsekvenser inte blott för Hongkongs invånare, utan praktiskt taget för hela världen.
Varför?
Framför allt därför, att tilliten till kinesiska garantier inte är stor. Hongkong är
i dag formellt beroende av Britannien,
men ekonomiskt är det faktiskt en regio- 152
nal stormakt, vars inflytande och betydelse överstiger Sydöstasiens gränser
med stor marginal. Här ligger ett av världens allra största finanscentra. Hongkong är frihamnen för tullfri handel mellan öst och väst i geografisk (inte i politisk) mening. För det kommunistiska
Kina är det en kanal, varigenom man
diskret slussar ut sina varor på de kapitalistiska marknaderna och suger in den
mycket behövliga hårdvalutan, Hongkong har dessutom en betydande egen
industriell kapacitet. Invasionen av dess
billiga textilvaror, plast- och leksaksprodukter och elektronik skakade om ekonomierna i flera västerländska industristater, inte minst vår egen teko-industri.
Flera gånger under det gångna året,
när de brittisk-kinesiska förhandlingarna
tycktes ha åkt fast, hade värdet på den
lokala valutan – Hongkong dollarn –
sjunkit avsevärt och affärerna på börsen
så gott som avstannade. Så ock denna
senaste gång, när ryktena spridits att
Storbritannien nu är berett att avstå både
suveräniteten och förvaltningen till Kina
efter 1997. Hittills krävde de brittiska
förhandlarna att någon sorts brittisk administration borde bibehållas för en obestämd övergångsperiod. Det finns rentav
ett prejudikat, den lilla forna portugisiska kolonin Macao, bara fem mil ifrån
Hongkong, tvärs över Pärlfloden, på det
kinesiska fastlandet. Kineserna vägrade
att ta den tillbaka, så nu är Macao enligt
den portugisiska författningen från 1976
ett ”kinesiskt område under temporär
portugisisk förvaltning”.
Men Hongkong ville kineserna absolut
ha tillbaka. De erbjuder sig däremot att
50 år efter 1997 garantera området speciell status under en kinesisk guvernör
född i Hongkong. Allt skulle vara som
förr, ja rentav bättre. Fri marknadsekonomi, konvertibel valuta, t o m hasardspel (obegränsat) och yttrandefrihet (nå-
got begränsad med förbudet av öppna
attacker mot kommunistkina), skulle
vara tillåtet. En slags demokratisk för·
valtning med fritt valda representanter
får introduceras, något som inte fanns
ens under det brittiska väldet.
På pappret låter det ju utmärkt. Frå-
gan är dels hur det kommer att tolkas om
13 år när det blir dags, och hur den nu
nästan 80-årige ledaren Teng-hsiao-pina
kan garantera fördragets efterlevnad när
väl nästa generationen tar över.
Det finns parallellfall, som inte lovar
särskilt gott: Shanghai, som tidigare
hade samma ekonomiska betydelse sol
Hongkong har i dag, garanterades lik
nande villkor efter Maos segerrika revolution. I dag lär det vara en överbefolkad
spökstad, där problemen är om möjlisl
större än på andra håll i Kina. Och Tibet
som skulle ha blivit en ”autonom reg~?-
on” inom ramen för Folkrepubliken, integrerades snabbt, brutalt och effektivt
De flesta klostren är i dag stängda eller
förstörda, de flesta munkar utdrivna ef.
ler fängslade och Tibets unika livsstil hl
gått förlorad.
Något liknande fruktar befolknin~
även i Hongkong. Villkoren är dolt
ganska olika. De rikaste hinner nog uta
tvekan att sätta sig i säkerhet, tills
mans med det mesta de har av vär
För den fattiga majoriteten finns k
past något hopp, men å andra sidan k
mer deras livsvillkor inte att förän
särskilt mycket. För en del väntar ··
ett flyktäventyr, utan mycket hopp
perspektiv. I det relativt överbefol
döstasien är flyktingarna mer ovälmna än någonsin. Australien och Nya
leeland har också drastiskt begränsat inmdringen och den forna kolonialmaktenär långt borta och vettskrämd av tanan på ännu en invasion av främmande
bltur. Återstår någon halvmiljon av den
Yålutbildade medelklassen, som inte heller någon vill ha. De bävar för att stanna
under kommunistiskt välde, men är samtidigt Hongkongs största hopp om en nå-
plunda ordnad framtid. För visserligen
kivar britterna att söka förhandla fram
de bästa tänkbara garantier – helst nå-
J>n slags internationell övervakning av
Hongkongs speciella status – men till
yvende och sist, kommer allt att bero på
om de kinesiska kommunisterna verklisen vill bevara denna sin unika ekonomiska navelsträng med omvälden.
***
Dagen före sin sjuttiotredje födelsedag
meddelade slutligen USA-presidenten
Ronald Reagan, det som alla redan
visste, nämligen att han kommer att ställa upp för återval i år. Därmed kan hans
republikanska parti lugnt börja förbereda
sig för novembervalen, medan det för
demokraterna väntar en omgång slitsamma primärval. Åtta demokratiska
kandidater ställde upp i januari i en tvsänd debatt, som presidenten därefter
skämtsamt kommenterade med att det
fanns så många demokrater i panelen, att
det saknades vallöften som skulle räcka
for alla. Den ironin kunde han kosta på
sig, om man betänker att av alla demokratiska kandidater är det den svarte
153
Jesse Jackson som har den bästa showen
och ändå räknar inte ens han själv med
att han kan vinna.
Norskättlingen och Jimmy Carters
förra vicepresident Walter Mondale har
enligt opinionsundersökningarna redan
ett teoretiskt ointagligt försprång framför
även de närmaste konkurrenterna liksom
stöd från fackföreningar och de flesta
maktgrupperna inom partiet. I mitten av
mars, när detta läses, har nog Mondale
definitivt vikt åt sig den demokratiska
kandidaturen efter det att en lång serie
uttagningskommitteers sammanträden
och primärvalen har ägt rum. Inte ens
närmaste konkurrenten, förre astronauten och senatorn John Glenn har någon
reell chans, de återstående fem kandidaternas namn kan gott förbli okända.
Bland dem finns nog ett, som är känt
från tidigare kampanjer, före detta senatorn Georg McGovern. Han sades vara
10 år före sin tid år 1972, då han katastrofalt förlorade mot Nixon. I dag verkar
han snarare vara tio år efter.
Mondale alltså. Det talar sitt tydliga
språk att strax före de första primärvalen
som traditionellt hålls i New Hampshire,
hade telefonförfrågningar visat att presidenten leder över Mondale med 2: l även
bland delstatens demokratiska väljare.
Det är inga uppmuntrande nyheter för de
demokratiska partibossarna, och de står
inte ensamma. Här följer några uppgifter
ur en opinionsundersökning som veckomagasinet Newsweek publicerade i februari om president Reagans starka och
svaga punkter.
Högst uppskattar väljarna hur han
ställer upp för Amerika – där får han
hela 80% med sig. Det är tydligen viktigt
för väljarna att åter få vara stolta över att
154
tillhöra världens mäktigaste nation. l frå-
ga om inrikes ekonomi får Ronald Reagan 49 % av väljarna med sig, vilket är en
ovanligt hög siffra, som dessutom håller
på att stiga i takt med konjunkturen.
43% underkänner presidentens ekonomiska politik.
Men bara 34 % av amerikanerna var
nöjda med Reagans politik i Centralamerika och än mindre – 32% – godkänner
USAs agerande i Mellanöstern. Ingenting tyder på att något så avgörande skulle kunna hända i Centralamerika, att det
avsevärt kunde försämra presidentens
ställning, snarare tvärtom. Det är annat
med Mellanöstern, i synnerhet Libanon,
ett land som det amerikanska politiska
tänkandet tydligen har svårt att få grepp
om. l fråga om det är väl USA i gott
sällskap, men det är valår i Amerika,
som dessutom, här liksom på flera andra
håll i världen, bär ett större ansvar – och
alltså även tar större risker – än andra.
En katastrofal utveckling i Libanon är
fullt möjlig, om den nu inte rentav har
böljat. Dock har man svårt att se den
amerikanske president, som under ett
valår skulle klanta sig så att han ger bort
en given seger på en sådan fråga.
Det mesta tyder därför på, att bara
allvarlig sjukdom eller döden kan hindra
Ronald Reagan, som redan nu är Förenta
staternas äldste president genom tiderna, att bli omvald för ytterligare fyra
år. Enligt sina läkare är han fullt kapabel
att fullfölja även den valperioden.
***
De 80 % av de amerikanska medborgarna som gillar sin presidents sätt att
ställa upp för Amerika – som de tydligea
jämför med föregångarnas – menar väl
första hand, låt oss inte tvivla mycket på
det, hans sätt att uppträda som ledareftt
västvärlden. Där- i västvärlden alltså-
fick han, enligt min mening oförtjänt, sti
ut med mycket kritik både från politJ.
kerna och från medierna. Man mima
fortfarande alla de hånfulla kommentarerna för nästan exakt ett år sedan III”
presidenten talade om ett försvar y.
stem i rymden. Sedan dess har allt tkr
forskare hunnit att fundera och komml
fram till slutsatsen, att ett sådant systea
är både ett realistiskt och billigt alternativ. Värt att påpeka i sammanhanget åt
att Reagan aldrig föreslagit att ett sådllll
system skall byggas. Vad han föreslet
var att man ska undersöka möjlighettl
att med hjälp av lasern och andra vapea
kunna effektivt försvara USA mot ea
eventuell sovjetisk kärnvapenattack.
Nu läser jag en rapport skriven av !k
George Keyworth, som är presidente11
vetenskapliga rådgivare. Det kom11111
nog att diskvalificera honom direkt infir
en del opinionsbildare, som hellre litr
på sovjetiska experter som Amerika•
stitutets chef, tillika Palmekommis
nens medlem, Dr Arbatov. För 1111
duger en regeringsexperts analys,
har utarbetats för en grupp beslutsfatiii
i ett demokratiskt land och dessutom
innehållsmässigt saklig och övertygallli.
ganska bra. Rapporten påpekar att
vare den snabba utvecklingen på o
det skulle man inom några år kunna b
ga upp ett markbaserat system med
serande ultrakorta laserstrålar, komb·
rat med den nyaste konventionella i
nukleära robottekniken som en anti
silmissiL De olika komponenterna
systemet skulle kunna dirigeras mot mål
av ett nät av satelliter och datorer och
vara i stånd att möta och förstöra fiendens missiler antingen kort efter starten
på vägen upp i rymden, under själva
rymdflygningen och/eller på vägen ner
genom atmosfären.
– Om ett sådant system är utbyggt,
säger Dr Keyworth, kan vi föreslå ryssarna att systematiskt avveckla alla strategiska kärnmissiler, då ju bägge sidor
förstår att ryska robotar då är verkningslösa som avskräckningsmedeL Rapporten fortsätter så här:
– Om inte vi nu tar detta steg, kommer ryssarna att göra det om några år.
Då borde vi inte hysa några illusioner att
de kommer att erbjuda oss möjligheten
att ömsesidigt avskaffa några kärnvapen.
Om vi inte vill bemöta den ryska slagstyrkan med ett försvar av denna typ, är
det enda alternativet att bygga västerlandets säkerhet på en ständigt växande
kärnvapenstyrka, för att inte komma i
underläge. Läser man inte så som den
beryktade fan läser bibeln, så tror jag att
denna rapport vore utmärkt lektyr för
verkliga fredsäl skare.
***
Ännu en militär information har jag svårt
att undanhålla läsaren. Nyligen lästejag i
en engelsk söndagstidning en exklusiv
intervju med chefen för Försvarsstaben,
viceamiralen Bror Stefenson. Exklusiva
intervjuer om och från Sverige är nog
ganska sällsynta i utlandet och denna var
så mycket mer ovanlig att där nu slutligen meddelades detaljerna om hur vi äm- 155
nar skjuta ner kryssningsmissilerna på
väg mot mål i Sovjet från baserna i Europa. Amiralen skulle ha sagt att detta
kommer att ske med hjälp av markbaserade mobila radarstationer importerade
från USA och anpassade till våra svenska behov, samt våra egna flygburna kontrollstationer för tidig varning – som
amerikanska AWACS, fast mindre, står
det att läsa – och slutligen ett antal Viggenflygplan, utrustade med radar för att
upptäcka lågtflygande föremål.
Det låter ju betryggande för valje
svensk, även för en somjust råkar befinna sig i utlandet. Synd bara, att varken
den brittiske journalisten, som nu kom
med detta scoop, eller mina svenska kollegor i London, som läste samma artikel
och pliktskyldigast rapporterade till sina
hemmaredaktioner, inte ställde ett par
enkla följdfrågor:
– Kryssningsmissiler utvecklades och
placerades i Europa med förutsättningen, att ryssarna för närvarande inte har
något motvapen. Annars hade ju iden
varit meningslös. Är det då verkligen
trovärdigt att Sverige, ett neutralt land
vars militära utgifter är så ofantligt mycket lägre än Sovjetunionens, skulle, i det
teoretiska (allet att en sådan missil hade
varit på väg mot mål i Sovjet, vara i
stånd att skjuta ner den, vilket är mer än
vad ryssarna kan?
– Är det i ett sådant läge sannolikt
(det är ju då fråga om krig mellan supermakterna) att Sverige blandar sig i?
Och slutligen:
– Är det verkligen tänkbart, att samma amerikanska regering, som ju påstås
vara ovanligt krigshetsande, skulle till
Sverige sälja anordningar eller komponenter till dem, som är avsedda att tillin•
156
tetgöra eventuella amerikanska vapen
avfyrade mot tredje land?
manöver var det nog litet för enkelt. Men
vad gjorde alla journalister, som svalde
och vidarebefordrade sådana påståenden?
Det är möjligt att amiralen gjorde sin
plikt gentemot fosterlandet, alltså i allas
vårt intresse. Fast som desinformationsÅRSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners årssammankomst
måndagen den 21 maj 1984 kl18.15
Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10,
Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e Föredrag
Anmälan per telefon 08/67 59 55

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner