Print Friendly

Levi Mauritzsson; Utrikeskrönika

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
l
l
LEVI MAURITZSSON:
Utrikeskrönika
Utrikeskrönikan granskar i dag den brittiska tidningsbranschen, närmare bestämt utvecklingen på och kring Londons ärevördiga tidningsgata Fleet
Street. Den nya tekniken gör slutligen
sitt intrång på allvar och ingenting förblir sig likt. Kanske inte heller den brittiska arbetarrörelsen?
Journalisten Levi Mauritzsson är
numera verksam i Munchen.
Mina Londonår har lärt mig att skillnaden mellan Europa och Storbritannien
bland annat består däri , att den senare
aldrig nåddes av en djupgående social
omvälvning. Åtminstone inte sedan
1700-talets industrirevolution, den som
blev föremål för Karl Marx noggranna
granskning och som i marxisternas ögon
än i dag gäller som heltäckande analys av
det kapitalistiska samhället. Britterna
gillar inte att riva, då ska de hellre laga,
lappa eller, i värsta fall, renovera. Bussar, badrum, avloppssystemet med mycket mera vittnar om sanningshalten i
denna observation som för övrigt inte är
min, jag har hört den berättas av oräkneliga engelska vänner och bekanta.
Som en följd av ovanstående är Stor·
britannien än i dag i mångt och mycket
ett klassamhälle, det enda, jag har stöll
på i hela Västeuropa. Det må finnas
länder med större ekonomiska klyftor
mellan medborgare, länder, där vissa arbetsmarknadsrelationer – i synnerhet pi
landsbygden – i än större grad är feodala
kvarlevor. Som helhet är det dock baraJ
Storbritannien som klassamhället övef
levt i form av ett accepterat värdesy·
stem.
Det finns fortfarande vissa osynlip
gränser i samhället, som man helst inte
överträder. Det är t ex rätt vanligt i Ent
land att ett begåvat arbetarbarn inte får
lov att studera. För även om det skulle
finnas stipendier, ser familjen – dvs papo
pan – det som klassförräderi. Det är så-
dant man måste hålla i minnet om maa
ska söka förklaringar för den oro som
präglar dagens brittiska verklighet.
Den årslånga kolstrejken – som grovfackets marxistiska ledare hoppades
skulle störta den valda regeringen och
över en natt socialisera Jandet – slutade
i stället för ett år sedan med ett fullständigt nederlag för facket. Ledaren själv
hade i god tid försäkrat sig om sin post
livet ut, vilket ger honom direktörslön
samt en hel del förmåner såsom fria resor, bostad, privat pensionsförsäkring
etc. 140000 av hans medlemmar blev
fullständigt utblottade. Många blev av
med sina hus, som de inte förmådde att
betala amorteringar på. En hel del familjer splittrades och strejken krävde
även flera dödsoffer. Den politiskt allvarligaste följden av gruvstrejken blev
Den politiskt allvarligaste följden av gruvstrejken blev dock
splittringen av gruvfacket.
dock splittringen av gruvfacket. En tredjedel av medlemmarna deltog aldrig i
strejken. Tillsammans med smärre avdelningar ur den besegrade rörelsen bildade de så småningom ett nytt fackförbund, som visserligen får stå utanför den
brittiska Landsorganisationen TUC men
accepteras av arbetsgivaren, den statliga
kolgruvestyrelsen. Att denna första
spricka ordentligt skakade om det redan
krisdrabbade labourpartiet är det få som
betvivlar.
Grafikernas strid
Fast prövningarna är långt ifrån slut. När
nu den nya tekniken på allvar tågar in på
Londons ärevördiga tidningsgata Fleet
Street blir följderna direkt förödande i
första hand för den brittiska arbetarrö-
relsen. Ett stort fackförbund – elektrikerna – hotas av uteslutning ur TUC,
121
två andra, journalisternas och transportarbetarnas, kan inte förmå sina direkt
berörda medlemmar till sympatiåtgärder
med de två grafiska facken, vars drygt
5000 medlemmar först provocerades till
strejk av arbetsgivaren bara för att omedelbart kunna sparkas.
Produktionen av fyra stora tidningar
flyttades från Fleet Street till nya lokaler, fullt utrustade med den modernaste produktionstekniken. Grafikerna
behövs helt enkelt inte längre. De få tekniska sysslorna sköts av några få elektriker. Journalister får göra ombrytningen
och delvis även sättningen direkt och
produktionen rullar mer eller mindre
ostörd till en bråkdel av det tidigare priset. Transportarbetareförbundets medlemmar, som struntar i fackets instruktioner, kör, till synes oberörda, förbi
strejkvakter med last efter last av tidningar som är på väg till läsarna trots
landsorganisationens och labourpartiets
uppmaning till bojkott. Och i bakgrunden väntar de andra tidningsgrupperna,
för att så småningom följa i samma spår.
Kanske kommer taktiken att vara något
mindre hänsynslös – utgången blir onekligen densamma.
Nu är ju den nya tidningstekniken i
och för sig ingenting nytt. Sedan mitten
av 1970-talet hade den gradvis introducerats litet varstans i västvärlden, inte
minst i Sverige. Man fick ibland föra hårda diskussioner om gränsdragningen,
tvingades till ekonomiska uppgörelser,
förtidspensionering, avgångsvederlag,
men i stort sett hade datoriseringen av
tryckeri- och tidningsbranscherna genomförts utan att samhället i övrigt
märkte någonting. Låt oss nu försöka ta
reda på varför det inte gick så i Storbril
l
l
l
122
tannien och vad som kan hända där härnäst.
Framför allt bör sägas, att Fleet Street
inte är lika med Storbritannien. Jag har
själv besökt flera, både stora och små
landsortstidningar, där övergången till
ny teknik inte vållade större problem än i
Sverige. Men Fleet Street med omnejd,
där de stora riksdrakarna är hemma, är
annorlunda. Sedan årtionden tillbaka
hade de grafiska fackförbunden, med
ibland rena maffia-metoder, tvingat till
sig förmåner som är helt otänkbara att få
för rutinmässiga arbetsuppgifter. l detta
fall ligger det speciella däri , att förmå-
nerna i fråga betalades för att man slapp
utföra vissa rutinmässiga uppgifter. Så
får än i dag sättarna betalt för plåtar, som
annonsörerna levererar färdiga. Man har
tilltvingat sig övermanning till den milda
grad, att så många arbetare inte får plats
vid maskinerna. Det gör nu inte så mycket, de är nämligen aldrig där heller. För
det mesta har de annat arbete, exempelvis på tidningen tvärs över gatan.
Det är facket och inte arbetsgivaren
som anställer folk. Och det finns alltför
många olika fackklubbar inom valje tidningshus. Somliga har inte fler än ett par
medlemmar. Sånär man vill tilltvinga sig
en ny förmån, hotar man med strejk.
Bortfallet av en enda dags produktion
kostar miljoner i reda pengar, i förlorade
annonsörer och framtida inkomster – en
del av upplaganäts upp av konkurrenterna och blir förlorad för gott. Arbetarna
däremot kan stoppa produktionen genom att låta en udda fackklubb med några få medlemmar strejka. För dessa samlar man in inkomstbortfallet genom att
skicka runt hatten.
Jag skulle kunna fortsätta, men som
illustration av läget räcker nog nämnda
exempel gott. Det värsta var, att man
aldrig ens kunde skriva om detta. Skulle
nämligen en kritisk, för att inte säga avslöjande redaktionell text dyka upp i sätteriet, hotade man genast med strejk och
artikeln måste bytas ut. Tala om hot mot
yttrandefriheten!
l ett sådant läge är det inte så konstigt
att grafikerna inte var särskilt populära.
Animositeten gällde inte blott tidningsägarna. Journalister, kontorspersonal
med flera hindrades ju jämt av helt irraSedan årtionden har de grafiska fackförbunden, med ibland
rena maffia-metoder, tvingat
till sig förmåner.
tionella anledningar att göra sitt arbete.
Journalisternas löner var icke sällan hälften av tryckeriarbetarnas.
Den läsande allmänheten irriterades
naturligtvis av att inte få sin tidning till
morgonkaffet och en efter en hotades
tidningarna av konkurs. Att äga en tidning på Fleet Street ger visserligen status, men det är dyrt. En efter en sålde de
gamla tidningsbaronerna ut till nya
ägare, sådana som kunde kompensera
förlusterna genom lönande affärer någon
annanstans. Dessa företagare, ofta med
rötterna i utlandet, hade föga förståelse
för de rådande arbetsförhållandena och
bara väntade på lämpligt tillfälle att slå
till. Den förste, australiensiska amerikanen Rubert Murdoch, som äger flaggskeppen bland brittiska kvalitetstidningar ” Times” och ”Sunday Times” samt
de två största och värsta bulevardtidningarna ”Sun” och ” News of the
world” har nu sparkat grafikerna och
flyttat ut. På vägen har han lyckats med
att förödmjuka sina egnajournalister och
tälla dem liksom förarna av tidningsbilama mot sina fackförbund. Elektrikerna, vars fack gick med på separat avtal med antistrejkklausul hotas, som
sagt, av uteslutning ur TUC.
Andra tidningsägare ser belåtet på och
hoppas så småningom följa i Murdochs
spår. Det skulle inte förvåna så mycket
hos Express-, Telegraph- eller Mirrorgrupperna, som samtliga nyligen har bytt
ägare. Men bland de första som varslade
Journalisternas löner var inte
sällan hälften av tryckeriarbetarnas.
om kommande förändringar var, förvå-
nansvärt nog, den vänsterliberala Guardian, som ofta gör sig till språkrör för
arbetarrörelsens politiska intressen. Så-
dant talar för sig självt.
Under tiden kämpar grafikerna desperat i en kamp som de inte kan vinna – ja
knappast ens kan de förlora hederligt.
Ändå har de lyckats med att få vad de
strejkande gruvarbetarna aldrig fick,
nämligen den enade officiella arbetarrö-
relsens stöd. Det kommer inte att hjälpa.
Den nya tekniken är nu på väg även till
Aeet Street för att stanna. Och vad offren angår, tänker man osökt på luddisterna, som i industrialismens gryning
gick omkring för att slå sönder maskinerna, om de ansåg berövade dem arbetet.
En konkurrerande landsorganisation?
Den sista striden må ta ett år eller fler.
Men när väl dammet har lagt sig och
123
röken försvunnit från slagfältet kommer
nog ingenting att vara sig likt. Den omedelbara förloraren blir grafikerna. Men
viktigare är att denna gången hotas hela
den brittiska arbetarrörelsen i sin traditionella form. För om elektrikerna verkligen skulle uteslutas ur land organisationen verkar det upplagt för att de tillsammans med de avhoppade gruvarbetarna bildar en allians, som kan komma
att utgöra fröet till en konkurrerande
landsorganisation.
TUC håller – än så länge – masken
och pressar elektrikerna hårt. Men vad
gör man om det mäktiga stora Transportarbetareförbundet också hotas av splittring? Och Journalistförbundet … ?
Det är dåligt ställt med den fackliga
demokratin i Storbritannien i största allmänhet. Missnöjet gryr sedan flera år
tillbaka och det är ingen hemlighet att
det finns ända uppe i TUCs ledning.
Samtidigt som siffrorna för facklig anslutning visar ständig nedgång är facket
allt mindre populärt ho den brittiska allmänheten.
Ett splittrat Labour
I detta läge hade även labourpartiet blandat sig i den pågående konflikten. Dess
ledare Kinnock meddelade att man vägrar ställa upp för journalister på Rupert
Murdochs tidningar ens vid de regelbundna parlamentariska presskonferenserna. Det kan stå honom och partiet
dyrt. Labour är försvagat av årslånga
inre strider och kan knappast kosta på
sig att något år före valet få journalisterna och allmänheten mot sig genom direkta provokationer som är ett hån mot
pressfriheten.
j
124
Margaret Thatcher, låt vara försvagad
av de senaste industriskandalerna, kommer att bli en formidabel motståndare.
Och i bakgrunden lurar den från labour
avhoppade socialdemokratin vars ledare
doktor David Owen alltmer framstår
som en det sunda förnuftets röst. I allians med liberalerna har hans parti nyligen rentav fått de högsta opinionssiffrorna.
Nåväl, låt oss inte spekulera för långt.
Men tänk att om ett par år se ett Storbritannien med facklig anda som präglas av
samarbetsvilja i stället för klasskampstänkande och med en politisk kraft i mitten, som utgör tungan på vågen i paria- .mentet.
Det är dåligt ställt med den
fackliga demokratin i Storbritannien i största allmänhet.
Nog skulle det kunna betraktas som en
revolution?
Helt uteslutet är det i varje fall inte.
Svensk Tidskrift 75 år
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners årssammankomst
tisdagen den 13 maj 1986 kl18.15
Läkaresällskapet, Klara Östra Kyrkogata 10,
Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e Universitetskansler Carl-Gustaf Andren talar om kultur och utbildning
Anmälan per telefon 08/67 59 55

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner