Print Friendly

Levi Mauritzsson; Omvärlden, vi och Gemenskapen

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEVI MAURITZSSON:
Omvärlden, vi
och Gemenskapen
Det måste vara ganska klart för
alla som vill se, att utvecklingen
mot en allt större europeisk integration trots alla tillfälliga komplikationer inte går att stoppa,
skriver Levi Mauritzsson.
Ekonomiska skäl i all ära,
men med tanke på Sveriges traditioner borde vi i vår argumentering för och emot kunna få
plats för just gemenskapen –
som motpol till neutraliteten, fast
inte heller neutralitet är något
absolut hinder. (Artikelserien om
Sverige och EG startade i 3/88).
Journalisten Levi Mauritzsson är
numera verksam i Munchen.
N
är EG-ländernas regeringschefer
vid slutet av juni träffades i tyska
Hannover var optimismen på
topp inför den stora EG-reformen årsskiftet 1992-93. Under det tyska ordförandeskapet första halvåret 1988 har
marken systematiskt förberetts och det
ena hindret efter det andra kunde röjas ur
vägen, så att ”eurosklerosen” kan bytas ut
mot nya impulser och en inre europeisk
marknad, där människor, varor och tjänster samt kapital får röra sig fritt, abehindrade av gränser mellan medlemsstaterna.
Under tiden har den gränslösa optimismen visserligen fått ge vika för något
nyktrare inställning vis-a-vis en del friktioner, en utveckling som egentligen inte
borde förvåna så mycket. För det måste
vara ganska klart för alla som vill se, att
utvecklingen mot en allt större europeisk
integration trots alla tillfälliga komplikationer inte går att stoppa. Framtvingad av
allt större farhågor inför USAs och Japans ekonorruska framfart representerar
den det viktigaste som hänt Europa sedan
Marshallplanen, vilken rentav kommer
att överträffas i fråga om kapitalsatsning
på de ekonomiskt svagare medlemsländerna och vissa regioner.
Som ett land med relativt liten hemmamarknad och högutvecklad industriproduktion har Sverige en ekonomi som är
ytterst beroende av exportmarknader.
Det är i första hand där, som vårt välstånd
avgörs. Det är därför inte så konstigt att vi
med oro följer utvecklingen bland våra
största handelspartners, som i längden
hotar att lämna oss ute i kylan. Den oron
är vi långt ifrån ensamma med. Ekonomiska giganter som Japan och USA har
börjat att reagera, och den kommunistiska gemenskapen som länge betraktade
r
430
EG genom fientligt färgade ideologiska
glasögon kastar plötsligt alla politiska förbehåll och köar för ömsesidigt diplomatiskt erkännande, något som hade varit
otänkbart för bara några år sedan. Innan
vi närmare går in på vad vi iSverige i detta
läge har gjort, eller kanske bör göra, så låt
oss se, vad det är som egentligen håller på
att hända där nere i Europa och hur det
möjligen kan komma att beröra oss.
Gemensam arbetsmarknad
och europapass
För att underlätta fri rörelse av människor
har EG-Iänderna exempelvis godkänt
planen att ömsesidigt erkänna varandras
utbildning. Det innebär att exempelvis en
portugisisk läkare ska utan formella hinder kunna arbeta i Danmark och tvärtom,
samtidigt som deras svenska kollegor förutom konkurrensen kommer att möta nya
hinder utomlands. Låt oss då komma
ihåg, att våra ungdomar i fråga om utbildning redan är handikappade inom den
Europeiska gemenskapen. Medan där
finns ett fungerande långsiktigt system för
inre internationellt praktikutbyte med
syfte att just underlätta rörelsefriheten
och anpassningen genom en bättre förståelse för varandras verklighet, ja rentav
en del studieplaner och t o m skolor anpassade för Gemenskapens behov, står
svenska studenter utanför. I bästa fall kan
enstaka individer slå sig in. Handikappet
blir dessutom bestående- som tillhörande ett land utanför Gemenskapen måste
de övervinna nya hinder om de ska kunna
arbeta i Europa.
Man tänker dessutom successivt införa
europapasset samt slopa gräns- och tullposteringar medlemsländerna emellan.
Länder som Frankrike och Italien ska avskaffa restriktioner, som hindrar deras
medborgare att placera sina pengar utomlands. Och, som en viss ödets ironi, är EG
på väg att genom den successiva avregleringen, som inspirerades delvis av Ronald
Reagan och Margaret Thatcher, framkalla
oro hos båda dessa den fria marknadens
ivrigaste profeter. Det är den amerikanska iden om den s k supply side economy
som håller på att framgångsrikt slå rot på
europeisk mark. Dock känner sig en del
amerikaner föga smickrade av det. Enligt
Medan det blir färre inre hinder
inom EG kan Gemenskapen alltmer omgärdas av en osynlig mur.
den ekonomiska teorin ska avregleringen
hjälpa EG att expandera snabbare. Det
ska verka stimulerande på världsekonomin, som i sin tur ska expandera snabbare
och det ska vara bra för oss också.
Så enkelt är det nu ändå inte. En del bedömare menar exempelvis att medan det
kanske blir färre inre hinder inom EG,
kan Gemenskapen alltmer omgärdas av
en osynlig yttre mur, som för oss andra
kommer att bli allt svårare att tränga igenom. Man bör som svensk lätt kunna hålla sig för skratt, fast en del smått absurda
inslag också förekommer.
Ända sedan de Gaulle har vi varit vana
vid att fransmännen är ytterst måna om
att värna sin nationella särart. Ändå är det
just en fransman, europarådets ordförande Jacques DeJors, som tillsammans med
utrikeskommisarien, belgaren de Clerq,
driver integrationen allra ivrigast. Nyligen
lyckades han rentav sälja gemenskapsiden
vid den brittiska landsorganisationen
TUC’s årliga kongress, trots att de brittiska facken i vanliga fall ifråga om isolationism – eller ska man kanske rättare kalla
det bakåtsträvande egoism – knappast
kan överträffas i västvärlden. Men de ville
till varje pris spela den förhatliga Thatcher ett spratt och hittade en tacksam
partner i Jacques DeJors, som inte kunde
glömma, att hans profetior om EG:s
snabbt växande politiska vikt på medlemsstaternas bekostnad av den brittiska
premiärministern kyligt avfärdats som
absurditeter utan chans att någonsin förDetärde små och medelstoraföretagen som är ifarozonen.
verkligas. Däremot verkar de starka, socialt medvetna och traditionellt solidariska tyska fackföreningarna vara oroade
att Europa utan inre gränser kommer att
stå dem dyrt i fråga om jobben på Spaniens och Portugals bekostnad.
Av allt att döma tycks det dröja åtskilligt innan den ekonomiska integrationen
kommer att leda till någon politisk sådan.
Men det är illa nog som det är. Vad kan vi
göra för att hänga med?
Små företag i farozonen
En del görs nog redan. De stora svenska
företagen, sådana som ASEA, VOLVO,
ERICSSON m fl, är redan väl förankrade
iEuropa, eller planerar att bli det inom de
närmaste åren. Det är de små och medelstora – duktiga underleverantörer men
utan egen möjlighet att klara integreringen – som är i farozonen. De behöver
– och förtjänar – av politiker all hjälp de
kan få. Det innebär nog mindre en stats- 431
minister som reser Europa runt med neutralitetsbudskapet som ingen har frågat
om och som apriori lär utesluta medlemskap för oss. Sådant kanske ger utdelning
hos en och annan naiv väljare, beundrande sin skenbart världsvane regeringschef.
Men svensk utrikes-inrikespolitik märks
knappast i utländska nyhetsspalter och än
mindre gör den intryck på regeringar. I
stället bör våra politiker noga undersöka
alla möjligheter för Sverige att komma
med, innan de slutgiltigt bestämmer sig.
slutgiltigt för den här gången, vill säga,
som inte är mer påträngande än några år.
För några nya medlemmar vill EG inte ha
före 1992.
Sverige bör samarbeta med andra
Det ger oss litet tid, men den måste vi naturligtvis utnyttja väl. Vi borde ha vänner
som redan är inne och som behöver oss.
Danmark är inte nog. Danmark är litet,
ganska ensamt självt och dessutom med
massor av egna strukturproblem. Spanien
är bättre, men inte heller nog. Vi borde ha
de stora och mäktigas öra. Frankrike, som
med sin socialistiska regering kan tänkas
vara en partner för åtminstone Feldt.
Dessutom borde vi utnyttja de gemensamma invändningar, som regeringen
Carlsson kan trots allt tänkas ha med
järnladyn Thatcher mot EG:s alltför starka integrering och politisering. Överhuvudtaget verkar Storbritannien bli en naturlig partner att söka närmare relationer
med, – politiska, ekonomiska, sociala.
Våra socialdemokraters ideologiska förbehåll i detta avseende verkar i längden
alltmer nattståndna. Titta bara hur lätt
Thatcher och socialisten Gonzales har för
varandra. Eller den konservative Kohl
432
och Mitterand. Internationellt samarbete
har föga att göra med ideologi. Ideologiseringen i kombination med Sveriges nordiska isolationism har ingenting att göra
med Gemenskapen- Gemenskapen med
EG och överhuvudtaget. Det är dags att
Sveriges socialdemokrater börjar se sig
om efter vänner närmare än Nicaragua.
För övrigt blir det alltmer nödvändigt att
göra så, om de i längden vill hjälpa just Nicaragua. Och andra, som kanske förtjä-
nar, rentav förväntar sig det. Det är det
som är verklig gemenskap. Vi måste öppna och närma oss inte avskärma oss ytterligare.
Neutralitetsargumentet
Verklig gemenskap är också att mindre tala om vad vi är förhindrade att göra för
vår neutralitets skull och i stället göra allt
som går mellan människor, folk och stater.
För övrigt är neutralitetsargumentet nonsens. Det finns många olika slags neutralitet. Ta bara Europa. Inte två neutrala länder liknar varandra. Schweiz är så väldigt
neutralt, att landet inte ens vill vara med i
FN. Med sitt centrala läge, internationella
institutioner och inte minst hela världens
pengar i sina banker har Schweiz kanske
råd med det. Finlands och Österrikes
n.eutralitet är beroende av ryssens välvilja.
Ändå är de sinsemellan olika, tack vare
att det ena landet är granne med ”skyddsmakten”. Och Österrike verkar allt annat
än övertygat om att medlemskap i EG är
någon omöjlighet. Finland kan när som
helst följa efter.
För övrigt så har vi det neutrala Irland,
som faktiskt har varit med i EG ganska
länge nu utan att för den skull känna sig
mindre neutralt. Sedan bör vi se oss om i
Svensk utrikes-inrikespolitik märks
knappast i utländska nyhetsspalter
och än mindregörden intryckpå regeringar.
vår omedelbara närhet. Danmark är med.
Norge kanske snart följer. Nordens roll
blir därmed alltmer symbolisk, liksom
även EFTA:s. Vårt manövreringsutrymme blir allt smalare. Förutom de nya ansträngningar, som omnämns ovan, bör vi
ta emot Tysklands utsträckta hand. Kansler Kohl är mån om samarbete med Skandinavien – för det struktursvaga NordTysklands, för de gamla traditionella länkarnas skull. Vi bör tacksamt ta emot den
handen. För Sveriges framtid, för en verklig europeisk gemenskaps skull.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner