Leve USA-imperialismen

USA:s roll i världen är starkare än någonsin förr och allt tyder på att det kommer att fortsätta vara så. Faktum är att stormaktens framtid aldrig har sett ljusare ut. Det menar Jakob Stenberg, som hävdar att Southpark spelar en viktigare roll i världen än general Petraeus.

Satirikern Stephen Colbert i Irak.

För några år sedan var jag på Broadway i New York och såg musikalversionen av Monty Pythons mästerverk The Quest for the Holy Grail. Än idag anses det brittiska humorkollektivet vara tidlösa rebeller och beundran för dem kan liknas vid den som finns för Elvis Presley eller Beatles. Min far är troligen det bästa exemplet för denna vurm. Efter att ridån hade gått skrockade han och konstaterade att den humor som Monty Python producerade för över trettio år sedan tänjde gränser på ett sätt som ingen gör idag. Inte minst, fortsatte han, är USA puritanskt och vågar inte driva med auktoriteter.

Samma år, i en liten stad i USA försöker 200 Hollywoodkändisar få en stämning av profeten Muhammed upphävd. Anledningen? De vill få tillgång till Muhammeds förmåga att inte förlöjligas. En stund senare avslöjas att nioårige Cartmans mamma egentligen är hans pappa och dessutom en hermafrodit. Allt är med andra ord som vanligt i det lilla samhället South Park.

Kultseriens skapare, Trey Parker och Matt Stone, hade en dröm. I deras minimalistiska lågbudgetserie skulle inget vara heligt. Inte religion, inte politiker, inte tabubelagda företeelser. Ett halvt avsnitt av serien skulle få Lars Vilks att rodna.
Några meter längre ner på Broadway spelar Stone och Parkers senaste projekt, musikalen Book of Mormons, för fulla hus. Priserna har regnat över pjäsen som driver med alla världens religioner och inte bara tänjer, utan spränger, gränser. De två nördarna från Denver är knappast unika, utan snarare en symbol för den amerikanska humortraditionen. Uttryckssätten må ibland vara nya, men inte tankesättet.

I tider när amerikansk politik, ekonomi och militär är i kris, fortsätter populärkulturen att blomstra. Det land som ofta framställs som moraliserande och fördömande har under ett halvt sekel skapat den vassaste samhällssatiren. Måhända är moralismen en förutsättning för den radikala humorn, men faktum kvarstår: USA är flera decennier före Sverige när det gäller att driva med allt. Bob Hope, Andy Kaufman och Seth McFarlane är supermaktens verkliga krigare, inte Obama eller general Petraeus. Ingen annanstans i världen är humorns respektlöshet mot makten lika tydlig och – accepterad.

Sverige då? Ja, samtidigt som amerikanerna öppet driver med sina politiker fnissar vi svenskar på sin höjd åt Pagrotsky-skämt i ”Parlamentet”. Från mina barndomsdagar, i det som ofta betecknas som DDR-Sverige, minns jag hur familjen samlades för att skratta åt Sven Melanders dialekthumor. Samtidigt kritiserade Richard Pryor och Eddie Murphy de svartas segregering i samhället inför miljontals amerikaner, med humorn som effektivt vapen.

Tack och lov, den populärkulturella dominansen lär hålla i sig. Paradoxalt nog tenderar den till och med att förstärkas i svåra tider. Amerikanerna har fortfarande färskt i minnet hur Stephen Colbert öppet raljerade över George W. Bush vid den årliga journalistmiddagen i Vita Huset. Från scenen hävdade Colbert att den sittande presidenten anser att alla amerikaner får tro på vilken religion de vill – så länge de accepterar Jesus Kristus som sin frälsare.

Nåväl, min far kommer med all sannolikhet att fortsätta leva i villfarelsen att USA styrs av den kristna högern och varken han eller al Qaida-krigarna, för den delen, lär titta på South Park. Och tur är kanske det.

Jag kommer i alla fall fortsätta att prisa den högutvecklade amerikanska populärkulturen som gör oss till ett bättre, mer tolerant land, och på sikt kanske kan få oss att lämna DDR-Sverige.

Alltså, må imperialismen fortsätta att erövra oss. I surrender.

Jakob Stenberg arbetar på Svenskt Näringslivs redaktion och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.