Print Friendly

Leszek Kolakowski; Vad är levande (och vad är dött) i den socialdemokratiska tanken

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LESZEK KOLAKOWSKI:
Vad är levande (och vad är dött)
i den socialdemokratiska tanken?
Leszek Kolakowski var, fram till det han
utvisades från sitt hemland Polen,
filosofiprofessor vid Warszawa
universitet. Han lir”senior fellow” vid
All souls College l Oxford och verkarför
närvarande vid Chicago-universitetet.
Kolakowski har fratriför allt gjort sig
kändför sitt stora verk ”Main Currents
ofMarxism” genom vilket han har
etablerat sig som en av vår tids absolut
främsta auktoriteter när det gäller
marxismens ideinnehåll och.filosofi. Den
artikel som Svensk Tidskrift publicerar
av professor Kolakowski har tidigare
varit publicerad i Encounter.
Att säga att socialdemokratin
över inte enbart är en politisk ·
gruppering, som ger uttryck åt
nas, de underpriviligierades och de
trycktas strävan och missnöje
den också är en ide om ett bättre
le, är varken kontroversiellt eller
upplysande. Problemet med den
demokratiska tanken är att den
gerför eller säljer några av de
ideologiska varor som totalitära ·
– kommunismen, fascismen eller
vänsterrörelser – erbjuder den
som hungrar efter drömmar.
Den har ingen slutgiltig lösning
mänsklig olycka; den har inget
mänsklighetens fullkomliga
den kan inte utlova den slutliga
tianens fyrverkeri, som definitivt
göra slut på alla konflikter och all
Den har inte uppfunnit några
toder, som skapar fullständig
mellan människor eller ett
broderskap. Den tror inte på att det
. till slut med lätthet skall
onda. Den är inte rolig, den är
ger föga belöning. Den lider inte
av självförvållad blindhet.
Den kräver att man bekänner
ett antal grundläggande värden –
lika möjligheter, en ekonomi som
människan i centrum och som är
kastad offentlig kontroll. Den
också hårda kunskaper och
kalkyler, eftersom vi måste vara
vetna om och så grundligt som
undersöka den historiska och
ka miljö där dessa värden skall ·
Den innefattar en orubblig vilja
för tum urholka de förhållanden
skapar onödigt lidande, förtryck,
er, krig, rashat och hat mellan
girighet och hämndlysten avär den medveten om de snäva
inom vilka kampen förs, gränser
av den mänskliga tillvarons naramar, genom otaliga historiska
och genom olika krafter som
århundraden har skapat dagens
•~”””‘uu.oner. (Se min essä i Enjuli 1974, ”Can the Devil be
ka tanken erkänoundvikliga sanningen att många
den hyllar begränsar varendast kan förverkligas genom
, vilka ofta är smärtsamma
institutioner för välfärd och social
aHa organ för ekonomsik plaalla samhälleliga instrument för
användning av mark och
, för att hindra resursslö-
miljöförstöring kan byggas upp
till priset av en växande offentlig
och genom begränsningar av
i de små ekonomiska och reenheterna. Ingen vet hur man
undvika denna kostnad, men
mot en mäktig statsapparat
~•n•c1•~r över hela den demokratisvisar att kostnaden är hög.
socialdemokratin beredd att hålvid båda dessa tankar – planering
••v•rv•r~> – och detta är rätt tänkt.
rätt, så länge som man oavbrutet
i minnet att dessa två principer
””””‘~””””‘& till varandra och att de
IlAgot tänkbart samhälle går att gehelt och hållet. Därför får den
åtgärder som påstås samtidigt
den effektivitet som en
kan ge och den frihet
l1c••r•r•n erbjuder.
217
Det är uppenbart att liknande motsättningar är oundvikliga när det gälJer de
flesta av de värden vi omhuldar.
Hur mycket vi än förskräcks vid
åsynen av den miljöförstöring som människan åstadkommer och som hotar så-
väl människans egen framtid som fåglarnas, fiskarnas och trädens existens, får
vi inte glömma att enbart ekologiska
slagord, isolerade från det moderna livets sammansatthet, bidrar lika litet till
rationella förslag för ekonomisk organisation och politiska reformer som tanken
att ekonomisk tillväxt skulle vara det
främsta eller enda målet. Tot&l frånvaro
av miljöförstöring är uppenbart omöjlig
utan att man fullständigt krossar civilisationen och därmed större delen av den
mänskliga arten, eftersom dess överlevnad i hög grad är beroende av industrin.
Miljöförstöring är en fråga om rationella
kalkyler över risker, vinster och förluster. Om människans överlevnad skall
sättas i första hand och valarnas endast
kommer i andra hand, är denna naturdyrkansideologi inte kapabel att klara
problemen i den moderna ekonomin. Å
andra sidan kan ekologiska slagord kanske utnyttjas – vilket också sker – för
att manipulera människor för olika politiska syften, som endast marginelJt har
någonting att göra med fjärilars välfärd,
för att inte tala om människans.
Bland de värden som ingår i den socialdemokratiska tanken, kan inte ens majoritetsstyret accepteras som en absolut
princip. Den måste begränsas av principen om de enskilda människornas omistliga rättigheter, som inget majoritetsbeslut får upphäva. Begreppet demokrati
skulle vara en parodi på sig självt, om
det innebar att allting som hade stöd av
218
en majoritet vore acceptabelt – att t ex
51 procent av en befolkning handlar demokratiskt om den beslutar att mörda de
övriga 49. Om vi godtog principen om
ovillkorligt majoritetsstyre som ett tillräckligt kriterium för demokrati, skulle
Hitlers välde i Tyskland, som under en
period hade klart stöd av majoriteten,
framstå som en modelldemokrati, liksom
alla de populistiska eller kvasipopulistiska diktaturer som en gång gjort anspråk på att representera folkflertalet
och sedan representerade dessa axiomatiskt och för ·obegränsad tid, eftersom
dess kritiker slaktats eller tystats.
Friheten måste ses som kärnan i den
socialdemokratiska tanken, helt enkelt
därför att den förutan blir alla andra värden tomma och utan verkan.
Uttryckt på annat sätt: Socialdemokratin försvarar friheten, både därför att
den är ett värde i sig själv, det dyrbaraste
i livet, och därför att den skapar en förutsättning för att de flesta av de andra värden socialdemokratin försvarar skall
kunna blomstra. Det är ingen mening att
tala omjämlikhet om det inte finns någon
frihet, ty en av de viktigaste varorna i
dagens värld är fri tillgång till information och delaktighet i makten, vilket förnekas majoriteten i despotiska system,
vare sig dessa är totalitära eller ej.
Därför är det helt absurt att säga t ex
att i Kuba eller Kina ”har folk mindre
frihet, men större jämlikhet” – de har
ingendera, alldeles oavsett hur det förhåller sig med fördelningen av välfärd
och möjligheterna att få tillgång till knappa materiella varor. Tursamt nog är
dessutom medborgerliga fri- och rättigheter det nödvändiga villkoret för effektiv produktion. Slaveri är ekonomiskt effektivt endast under de tidigaste
dierna i den tekniska utveckr
politiskt slaveri är ett enormt
produktiviteten.
Både sunda förnuftet och
erfarenheter från kommunistiska
tyder på att ett politiskt system
betar med inbyggda
nedtyngt av ett maniskt ””‘””””””
keri, som använder kriteriet
vilitet vid befordran till ledande
och som inte behöver anpassa sig
folkningens behov och önskningar
än vid hot om desperata
dömt att vara kroniskt sjukt när
ler produktionen av materiellt
Efter att ha samlat på sig enorm
utan ansvar – en
som övergår allting tidigare känt i
rien – skapar den ledande
enbart i kraft av sin position, ett
nent vanstyre och ett enormt
seri. Försöken att skapa ett allt
tande planeringssystem slutar i ett
digert alltornfattande kaos.
Arbetarklassen, som man
med slagord och som hållits
polisapparaten, har varken
moraliska och ekonomiska skäl
pa denna sjuka ekonomi. På
som den kommunistiska
klassens politiska och ek<>noJmisl.aj
stöder varandra, samverkar
tiska och ekonomiska
produktionslivet. Det enda
samhälle har i ekonomiskt
står i dess förmåga att dölja
lyckanden, eller en del av dem,
att producera falsk statistik
statistik alls.
Lögnaktigheten är inte någon
skamfläck på kommunismens
är den ovillkorliga förutsättningen
liv och hälsa, långt mer än i ickediktaturer. Här har vi en stat
antas styras av och få sin legitimitet
en ideologi med universella pretenoch ett ” yttersta mål”. Följaktiimåste alla områden i livet och alla
i det fi)rgångna såväl som i
utmålas som en beståndsdel i den
•nrat.omska marschen mot detta mål.
ystem, som inte vill lämna något
av den mänskliga tillvaron inkJumänniskans hjärna utanför kontroll,
använda lögnens väldiga maskinealla former av uttryck och ge lögnnamn åt allt det framställer.
om det är sant att just friheten
socialdemokratiska värden utgör
WlMikcJr för alla de andra, är det emellikafullt vilseledande att använda
”frihet” för att beteckna allting
människor behöver eller kräver.
omfattning definieras som
område inom vilket individerna kan
Ilade beslut de vill, utan begränsning
lagar. Även om det är uppenatt friheten att fatta beslut inte har
betydelse för någon vars val under
omständigheter bestäms av bristen
materiell makt, får graden av makt
blandas ihop med frihetens orofattFriheten är negativt relaterad till
•tiftn1ingens omfattning, inte positivt
-·IICIA’·”””· För folk som inte har råd att
verkar naturligtvis friheten att resa
i alla länder i världen ha liten bety- . Dock härleds inte den materiella
-uningen för att resa, hur viktig
än är, ur friheten. Det finns många
”gade krav som inte kan härledas
friheten och inte får påstås vara det.
väl vi än är medvetna om de sociala
219
katastrofer som orsakas av omfattande
arbetslöshet ekonomiskt slöseri,
brottslighet, mänskligt lidande – är sysselsättning ett villkor som gör det möjligt
för människor att använda sin frihet på
olika sätt. Den är inte i sig själv någon
frihet. Det finns ingen arbetslöshet i koncentrationslägren, men koncentrationslägren blir därför inte någon frihetens
hemvist. När arbetslösheten avskaffas
genom tvångsarbete, förtjänar den knappast att hälsas som ettjättesteg i kampen
för frihet. Sammanfattningsvis finns det
många ytterst berättigade krav som inte
får blandas samman med varandra, eftersom en sådan avsiktlig sammanblandning är ett av de ideologiska verktygen
för att förhärliga förtryck och våld.
Ett annat fall av begreppsförvirring
som vi kanske inte behöver uppehålla
oss vid eftersom det på senare tid ofta
kritiserats, gäller distinktionen vänsterhöger. (Se min artikel ”How to be a
Conservative-Liberal-Socialist”, i Encounter (okt 1978) och symposiet om
”Who’s Left, What’s Right?” också i
Encounter (feb och mars 1977).)
Förvisso hittar man knappäst idag folk
som påstår sig omhulda den gamla stalinistiska formeln att måttet på någons
vänstersympatier är vederbörandes inställning till Sovjetunionen. Icke desto
mindre används dessa beteckningar fortfarande ofta utan att någon förser oss
med begripliga kriterier på hur de definieras. Dessa etiketter innehåller tanken
att alla politiska ideer, rörelser och regimer utgör ett sammahängande spektrum, där vaije enhet kan placeras i enlighet med den mängd ”vänster”- eller
”höger”-komponenter den innehåller.
Stater och politiska rörelser kallas slen- 220
trianmässigt ”vänster” (eller ”marxistiska”) om de får vapen från Sovjet.
Andra åter kallas ”höger” när de vill
befria sig från det utländska oket, om
detta ok råkar vara Sovjetunionen. Det
är lätt att konstatera hur dessa gamla
absurda klicheer lever kvar i journalistjargong över hela världen.
Därför måste frågan ”På vilken sida
står du, vänster eller höger?” åtföljas av
en annan fråga: ”Vad menar du med att
fråga om jag är vänsteranhängare? Frå-
gar du om jag står på samma sida som
Gulagarkipelagens fångvaktare eller som
inkräktarna i Tjeckoslovakien? Om jag
står på samma sida som de poliser som
för två år sedan grymt torterade hundratals polska arbetare och några år tidigare
mördade ett ännu okänt antal varvsarbetare i de polska hamnarna som hämnd
för deras protester mot den ökande fattigdomen? Eller frågar du om jag står på
samma sida som de tyska terrorister som
i ett kapat flygplan dömde alla passagerare med judiska namn till döden? Eller
på samma sida som Kambodjas ‘befriare’, som lyckades förvandla hela landet till ett koncentrationsläger, efter att
ha mördat alla som misstänktes vara läsoch skrivkunniga?”
Svaret kan bara bli: ”Nej för tusan,
jag står inte på samma sida som dessa
och jag vill verkligen inte bli kallad
‘vänster” om detta betyder attjag stöder
eller ursäktar våld, förtyck, tortyr, utsugning och invasion, förutsatt att bödlarna och exploatörerna får sina vapen
från en antiamerikansk källa, vilket skulle vara det underförstådda ideologiska
kriteriet.”
Slutsatsen är enkel: Antingen har distinktionen förlorat varje vettig innebörd
eller också måste den ”””””‘”‘n’
och endast användas om rörelser
tityder inom den demokratiska
detta politiska spektrum och
utesluta alla terroriströrelser,
ideologier, polisstater och mil ·
vad de än kallar sig.
Det finns inte något som heter
när tortyr eller progressiv tortyr,
arbetsläger med betecknidgen
ler vänster, någon censur för
eller censur för befrielse. Detta är
till att de antitotalitära ·
serna i Sovjetdominerade länder
placeras i högerDeras krav bygger på de
tigheten;ta, vilka omöjligt kan
termer l~nade från denna
distinktion.
Detta för oss fram till den ofta
rade frågan om dubbla •uan~l’U\.I4
bedömningen av politiska regimer
Det är inte fråga om att ställa
krav på att politiska kriterier inte
vändas på politiska handlingar.
kan kräva är i stället att politiska
er inte uppträder förklädda till
normer. Folk som hänför sig
vänstern och vänstertraditionen
på det hela taget i hög grad
bruket av dubbla måttstockar,
för att de av naturen är nmnr<~li<h
därför att deras socialt nedärvda
gör dem mera hycklande genom
alltid har använt ett
språk. Det konservativa ….a.um)31:;11
i många länder har däremot i
mindre grad låtsats vara ledda
liska ideer och mera fritt mp,nanm
lagt vikt vid sådant som ronmn•••n
son d’etat och kommersiella
De regeringar som handlar
och Sovjetunionen kan inte anklaatt använda dubbla moraliska
. Vänstermoralister, som deframför Sydafrikas och Irans
och som tycks tro att VietAlbanien flödar över av demodygder, framstår som groteska.
uppenbar inställningen än är hos
visar upp sin moraliska indigienlighet med sina politiska syrnär det likafullt sant att vårt engageiolika länders inre angelägenheter
fram även av andra hänsyn.
senare tid har olika militärdiktai Latinamerika förmodligen varit
än de europeiska kommuniststanär de gäller sådana väsentliga
som omfattningen av tortyr och
iscensatta av regimen. Om man ser
om mänskliga rättigheter är
ovedersägligt. Ändå föreligger det
försumbar skillnad mellan UTUSovjetunionen såtillvida att reiUruguay, hur vedervärdig den än
hotar med någon världsomfatexpansion stödd på ett mäktigt mimaskineri.
medger gärna – och jag tror att det
•ua,u•u.vu<ou beståndsdel i det socialsynsättet – att inget land i
kan hävda att dess politiska rebur tyrannisk den än är, bör skydinsyn och kritik från utomståentvärtom, vi har både rätt till och
det som en plikt att inte lämna
någon lugn och ro under
av principen om icke-inDenna beredvillighet att lägga
måste naturligtvis fördelas lika. När
Sovjetunionen har vi emellerskäl för vårt oartiga beteende.
•lkillnad från Uruguay, Sydafrika och
221
för den delen även Albanien och Kambodia, är den sovjetiska regimen definitivt
knuten till en imperialistisk stats omättliga hunger efter nya områden att behärska. Det är givetvis väsentligt att hålla
den egna befolkningen i okunnighet,
rädsla och isolering om man vill använda
den som ett hjälplöst och trögrörligt instrument för imperialistiska syften, om
man t ex behöver soldater som i fallet
Tjeckoslovakien för tio år sedan. Dessa
visste antingen inte i vilket land de befann sig eller trodde att de hade sänts till
ett land som begärt hjälp inför en omedelbart hotande invasion av ”tyska fascister”. I dagens värld är Sovjetregimen troligen den främsta faktor som ensam kan tänkas sätta igång ett världskrig
(vilket inte betyder att detta är ledamas
faktiska avsikter).
Det är därför som vi, folk från de nå-
got exotiska central- och östeuropeiska
slätterna, tror att vi genom att peka på
och opponera oss mot Sovjets despotism, inte bara försvarar de regionala
intressena i de länder som med tvång
inkorporerats i ett rovgirigt välde genom
Jaltaöverenskommelsen, utan att vi också verkar för en bättre och tryggare
värld. Östeuropeer är väl medvetna om
att västvärlden eller Amerika inte ensamma har något undermedel som kan
tvinga förändringar på förtryckarregimer
och med omedelbar verkan vända på utvecklingen i länder som berövats sitt nationella oberoende och sina demokratiska institutioner. Vad de väntar sig av
Amerika är inte under utan en sammanhängande strategisk ide. ”Strategisk
ide” betyder då ingalunda att man planerar för krig. Det innebär en långsiktig
politik som strävar efter en global världs- 222
ordning utan risk för världskrig och det
innebär naturligtvis att man utplånar den
mest aggressiva expansionismen och
med alla icke-våldsmetoder uppmuntrar
mångfald och variation i länder inom den
sovjetiska maktsfåren och sprider sanningen till folk som tvingats till andligt
slaveri. Frågan om hur man skall undvika ett nytt världskrig och hur man skall
utforma en fungerande avrustningsplan
måste få ovillkorlig prioritet. Det är inte
trots utan på grund av detta faktum som
det är av största vikt att demokratiska
länder utövar en fredlig men ändå stark
och oförtröttlig press på totalitära regimer så att dessa gradvis men icke explosionsartat faller sönder.
Att så många lokala frågor nästa automatiskt har fått en global innebörd är ett
faktum vi inte kan komma undan och
Amerika är uppenbarligen inte i stånd att
bära ansvaret för den världsordning man
under många decennier har bidragit till
att utforma. Tendensen att fly undan tar
sig ibland uttryck i slagord som ”The
fight for democracy begins at home”.
Sådana slagord kan ha sitt berättigande i
så måtto som de bara uttrycker den triviala regeln att utrikespolitiska frågor
inte får användas som förevändning för
att försumma eller strunta i en rättvis
och demokratisk inrikespolitik. Vi måste
emellertid komma ihåg att samma slogan
Janeerades under andra världskriget för
att förklara varför Förenta staterna inte
skulle gå med i kriget. Under denna period betydde den: Låt Hitler sluka hela
Europa – nazismen och Europa är inte
vår sak. Det spelar ingen roll vad som
ligger bakom sådana slagord – den permanenta och uppenbarligen obotliga
kortsyntheten hos storfinansen eller det
eviga vänsterkomplexet bland de
gressiva. Att säga att, eftersom vi·
några helgon själva skall vi glömma
trycket på andra ställen, är det
som att säga låt oss glömma
Om socialdemokratin har någon
är det just att inte glömma detta.
behandlat andra sidor av detta i
till E P Thompson, ”My Correct
on Everything”, Encounter Guni
Jag tillhör dem som inte ser
att tro på de profeter som
västerländska civilisationens
de demokratiska institutionernas
manbrott och barbariets segerrika
komst, men som ändå faktiskt
det är en andlig snarare än
tillbakagång som hotar oss. Med
ord: roten till förvirringen i de
överflödssamhällena finns i våra
snarare än i oljepriset. Den
spännande försämringen av
men och osäkerheten om deras
är ett speciellt framträdande
denna förvirring. En del av denna
ring kan tillskrivas vår oförmåga
tera förändringar som i andra
är uppenbart positiva – den
väckande ökningen av
och skolutbildningens snabba
ning. Ändå finns det anledning att
tänka att det ligger mycket mera
brist på förtroende hos den äldre
tionen för de intellektuella och
måttstockar vi ärvde och ·~·.•-”?-
ljumhet i strävan att överföra
normer till kommande
Det låter kanske näsvist när
somjag, som bara är en ytlig och
observatör av den västerländska
kommenterar detta ämne. Men
mer eller mindre framskridna
imånga högt utvecklade områ-
världen. När jag för första gången
tillfålle till en lång vistelse i Förenta
i slutet av 1960-talet, var det
iden då vanliga diskussionen om
~~~ge11s sociala funktion, att ingensäkert utom en enda sak: Det
tlart att skolans uppgift inte är att ·
elevens kunskaper och intellekfårdigheter. Inom parentes sagt
detta fullständiga förakt för 1
och logisk förmåga – för nå-
man kan tillägna sig endast gelångvarigt och disciplinerat arbete
inte kan omvandlas till något
groteskt nog kallas för ”Ii- ”, som om liberalism skulle besjälvbelåten okunnighet eller utgö-
ideologi för bortskämda överklassDet är dock trösterikt att man idag
och fler röster från folk som
till slutsatsen att den gammalteorin att ”skolans uppgift är att
trots allt inte var så tokig” .
t•Mtf••rn<> går dock uppenbarligen djuså.
råder tydligen enighet om att den
av andlig självstympning hos
som vi bevittnade i slutet av
inte är över, även om forhar ändrats. Den var resultatet av
i det värdesystem som
ärvde från oss. Det är ingen
att detta sammanbrott senare tog
absurda och ibland barbariseller att det politiskt kanalisei den nya vänsterns patetiska
, som inte hade några lösningar
alternativ att erbjuda. Under den
rappakaljan fanns verklig
Droger, falsk mysticism och
dagdrömmar var de tre
223
viktigaste pseudokurerna för en äkta
sjukdom, som man inte utan vidare kan
gå förbi genom att peka på botemedlens
gagnlöshet. Detta var tre sätt att fly undan i en värld, där unga människor
kände att de inte längre hörde hemma.
Förvisso kan inget politiskt parti eller
någon rörelse hävda att man har funnit
en framgångsrik metod att behandla det
moraliska tomrummet. Inga artificiellt
hopkokade ideal eller underverk kan på-
tvingas folk. I sista hand måste de nya
generationerna söka sig egna vägar för
att åter upptäcka meningsfulla livsformer. Politiska rörelser, med undantag
av de totalitära, är i varje fall inte i stånd
att ge oss lösningar på metafysiska och
religiösa frågor. De bör avhålla sig från
att försöka utvidga sina ideer till något
slags allt omfattande världsåskådning
med en fix fårdig katekes. De får dock
inte slingra sig undan frågan: Vad var det
som blev fel och vad är det för fel med de
värderingar som vi uppfostrades med;
varför har så många människor inte funnit dessa värden vara något stöd i livet
(vilket betyder: varför är de inte redo att
dö för dem?).
Svaret ligger kanske inte utom räckhåll för oss, om vi bara är beredda att ta
itu med alla sidor av frågan. Det kan visa
sig att de flesta av våra traditionella värden trots allt varken är döda eller föråldrade även om de förmodligen var mycket
illa gestaltade, och att det finns livsdugliga alternativ vid ·sidan av att dra sig
undan från världen, att döva förnuftet
eller försjunka i förtvivlan (tre sidor av
vart och ett av de falska botemedel som
jagjust har nämnt).
Vi bör medge att vi inte har något recept för en perfekt värld, inte känner
224
några hemliga vägar till lycka och inte
har någon ledtråd till universums gåta.
Ändå är vi kanske istånd att visa på mera
blygsamma ting och mera blygsamma
mål som kan ge mening åt livet. I världen
som den är, full av elände, hunger och
förtryck, måste åtminstone detta stå
klart: att varken tekniska metoder enbart
eller politiska åtgärder enbart är tillräckliga för att inge hopp om en fredlig och
mera rättvis ordning. Något mer behövs
som inte bara är en biprodukt av institutionella och tekniska förbättringar: en
förnyelse av vår syn på såväl individuella som kollektiva värden.
Det måste erkännas att detta är en
mycket allmän tes som tills vidare inte
leder till några väldefinierade och genomförbara förslag. Men denna allmänna tes är god nog för att bli en
stående utmaning för socialdemokratin,
om den vill leva upp till sina bästa traditioner och till sitt eget namn.
I perspektivet av sådana världsomskakande händelser som revolutionen i Iran
och jordbävningen i Polen ter det sig
lämpligt att sluta med följande iakttagelse. Alla viktigare politiska händelser under de senaste tre åren bör enligt min
åsikt ses som iögonenfallande symptom
på den tilltagande ideologiska förvirringen och osäkerheten i alla segment av
västvärldens politiska spektrum, oavsett
om de betecknas som ”vänster” eller
”höger”. Det går inte att urskilja något
mönster i valutslagen. På senare år har vi
bevittnat tories seger i Storbritannien,
president Reagans seger i Förenta staterna, socialisternas i Frankrike (i stor
utsträckning orsakad av kommunisternas nedgång) och nu i Grekland, vidare
socialisternas förluster i Norge och i
Västberlin, den våldsamma
det brittiska labourpartiet. Rör
den ”åt höger” eller ”åt
måste upprepa att den frågan har
vaije rimlig mening. (Den
hen var en förfärlig ”
aktligen bör mullorna därmed
tera den upplysta ”vänstern”
traditionella politiska ideologier
gripna av en allvarlig, kanske
sjukdom. De har blivit alltmer
allt mindre relevanta för vår
nande frågor. De gamla politiska
teterna (att vara kommunist,
liberal, anarkist, konservativ)
der vid närmare betraktande,
de är antingen betydelselösa eller
bart vilseledande.
Det traditionella socialistiska
sättet är helt klart ett av offren
allmänna ideologiska ,·,nn”””””…
snart vi försöker pressa dess
att förklara dess innebörd
termer och inte i specifika
hänför sig till aktuella ·
konflikter, visar det sig alltid att
duceras till samma uni
alla mänskliga predikament:
nationalisera allting. Om de
räckligt hårt förnekar de inte att
dicinen i själva verket har
upprepade gånger och – av
.skäl -överallt utan undantag
totalitär despotism. De forsätter
tid att lova oss att just de skall
bättre på grund av sina
kreditiv. Det skall medges att
föredrar att tala om ”social
men var kan man i dag finna
tisk rörelse, ideologi eller ledare
got parti som är emot social
När det gäller den ”v””a”J”m.,..
vi lägga märke till ordets egenhistoria. Det fanns en tid när det
någon klar distinktion mellan en ·
och en socialdemokrat. Före
revolutionen bar Lenins parti
socialdemokratiskt och i
samma beteckning tagits upp
avläggarna av den sociarörelsen ”Det polska kungadö-
Litauens socialdemokratiska
den direkta föregångaren till
. Efter första världskritill helt nyligen definierasocialdemokrater och sociai den mån denna distinktion nu
mening – som klart i motsatstill den totalitära kommunismen
111..rdrr•lr att de anslöt sig både till
för de demokratiska instituoch till den europeiska kulturelsom hotas av sovjetkommuexpansion. Nu är det annorlunkan man tydligt se i Socialistinbeteende, vilken på sena- ..n”‘””‘”‘•”‘r” sig på att stödja allt
som råkat vara ” anti-ameri- (eller anti-Israel) samtidigt som
undvikit vaije ställningstaganskulle kunna framkalla den sovimperialismens missnöje. Anti- . har allt mer blivit den
kärnpunkten i Internationaförvisso inte i alla anslutna
och inte i samma grad). Ibland
delegaterna från kommunistlänstyrande partier (där de socialiskrossades med polissom ”bröder” och ibland även
”kamrater” vid socialistkonDärigenom bötjade den gamla
mellan ” socialister” och
225
”socialdemokrater” framträda igen och
befästa sin betydelse.
Jag måste upprepa att socialdemokratin inte gör anspråk på att ha ” lösningen” på alla mänskliga problem eller att
vara den utvalda förmedlaren av en allt
omfattande och allt förklarande ideologi.
Den är inte något universellt ”program”
som kan tillämpas i alla delar av världen.
Den är ett sätt att nalkas sociala frågor
som enligt min mening begränsas av några ytterst allmänna (både negativa och
positiva) regler:
l) tveklös anslutning till de demokratiska värdena i ett öppet, konstitutionellt
samhälle
2) tveklös anslutning till välfärdsstatens ide, dvs stöd åt ett offentligt försäkringssystem, som omfattar allas grundläggande behov
3) ett klart medgivande att både radikalt liberala och totalitära lösningar är
värre än de sjukdomar dessa utger sig för
att bota
4) anslutning till tanken att alla bör få
lika möjligheter genom utbildning, men
inte genom polisövervakning och ökad
makt för byråkratin
5) uppslutning för samhällets olycksbarn, de gamla och sjuka, de fattiga och
förtryckta, inte till förmån för maktlystna personer, som bara vill störta den
härskande klassen i syfte att tillskansa
sig själva den totala makten.
Skillnaden mellan socialdemokratin
och alla dem som definierar sig själva
som tillhörande de militanta i den socialistiska vänstern torde klart framgå.
Intet av detta betyder att den socialdemokratiska tanken skulle vara fri från
tvetydigheter eller att de lösningar den
226
erbjuder med visst självkritiskt förtroende inte i sig själva är problematiska. Men
den är fri från dogmer och lovar inget
tusenårsrike. Den utgör bara det säkraste hittills kända politiska
för att hantera explosiva frågor i
och hotad värld.
Översättning: Kerstin
Makten
·och löntagarfonderna
Analys av
LO-SAP:s förslag med citat
Danne Nordling
Svensk Tidskrifts citatjakt gav uppslag
till en mer systematisk genomgång som
på tidskriftens uppdrag utförts av vår
medarbetare Danne Nordling.
Makten och Löntagarfonderna analyserar de tre fondförslagen från 1976, 1978
och 1981. De syften och motiv som ligger
bakom förslagen beskrivs och illustreras
med citat.
Beställ Makten och Löntagarfonderna
idag. Använd beställningskupongen
den bifogade foldern.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner