Leon Blum

LEON BLUM
FÖRSÖK TILL EN KARAKTERISTIK
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, Paris
LANG, hög, smärt, är Leon Blum lätt att urskilja i en fransk
folkförsamling. Rörlig, väl och proportionerligt byggd, skulle han
som kung Albert av Belgien på avstånd lätt kunna tagas för en
sportsman. Men på närmare håll och då man mött hans eftertänksamma blick och iakttagit de en aning förlästa dragen bakom
pinceneen, gör han snarare intryck av en grubblare, som med
förkärlek sökt ensamheten i den böckernas stad, som bevakas av
Minervas fågel.
Han verkar ofta något kall. Med världsmannens urbana distinktion och salongshabituens lätthet att finna sig tillrätta i alla
situationer och sällskapskretsar förenar han nämligen ett drag av
»noli me tangere». I mindre påfallande grad än hos Tardieu, men
stundtals likväl fullt påtagligt förmärker man därefter hos honom
en självsäkerhet, som tangerar översitteri, desslikes ett visst förakt för dem som icke tillhöra hans egen åsiktsvärld. Själv besjälad av den intellektuelles generösa osjälviskhet, har Leon Blum
en benägenhet att misstänka ärligheten hos sina motståndare.
Passionerad som en schackspelare för skickliga och oförmodade
drag, övad taktiker, övervakar han noga vad hans motspelare åtgöra och anar bakom varje deras rörelse ett försåt. Uppfostrad
uti Paris’ kosmopolitiska köpmansvärld, sedan fyrtio år härdad i
politiska franska partistrider, sedan snart tjugo uti kammarkorridorernas skämda atmosfär av personintriger, har det hos honom
övergått till en självbevarelsedrift att icke tro på ärligheten i sina
motståndares avsikter. Endast på så sätt låter det sig förklara,
att denne behärskade och urbane orator, som på folkmöten alltid
vet att bevara sin kallblodighet och noggrant undviker överord
eller demagogiska fraser, en gång i deputeradekammaren lät undfalla sig det oförsiktiga yttrandet, att han och hans partivänner
betraktade sina politiska fiender med hat. Men även när hans
attacker äro som häftigast, utstrålar han en osökt nobless och
327
Gunnar Löwegren
ärlighet, som avväpnar motståndaren och tillvinner honom personlig respekt.
Sedan han blivit ett stort folkligt partis chef, har han bemödat
sig om att undertrycka sina utslag av intellektuell högdragenhet
och åtminstone gentemot partivännerna uppträda med folklig
godmodighet. Han söker vara faderligt välvillig, stundtals enkelt
gemytlig.
I sin polemik är han aggressiv. En defensiv debatt ligger ej för
honom. Hellre undviker han då att uppträda – för att vid en
senare, mer lämplig tidpunkt utveckla en annan sida av sitt vä-
sen, nämligen en förvånansvärd smidighet att medla och sammanjämka. Griper han omedelbart in, är det för att gå till attack och
hans offensiv sättes i regel in med en fruktansvärd kraft, som få
kunnat hålla stånd inför, det skulle då ha varit Poincare eller
Tardieu.
Det är spännande att iakttaga, hur han sjuder av begär att få
ordet, särskilt om på någon punkt hans rättskänsla eller utpräglade sinne för exakta uppgifter blivit sårade. Då är han icke
längre den distingerat avmätte, utan för han ett liv på deputeradebänken som en fransk skolpojke, vilken leder »chahuterandet»
mot en lärare. Hur många gånger har jag inte sett honom nästan
ansträngt uppmärksam följa en debatt, med hakan inklämd mellan de smala handflatorna och bägge de långa armarna jämsides
stödda mot pulpeten. I sin beniga långdragenhet och med de på
den tiden något utmärglade ansiktsdragen påminde han mig då
om en av Dörlerhults skulpterade nötknäckare. Han satt alldeles
orörlig, och om Renaudel, som ofta var placerad vid hans sida,
tillät sig att viska ett ord till honom, slog han avvärjande, nästan
befallande med handen. Men så plötsligt, om talaren kom till den
poäng i sitt anförande, som Blum spänt inväntade, eller om från
högerns bänkar något inkast gjordes eller om ett påstående fälldes, som Blum icke ville godtaga, då for denne stillsamme åhörare
upp som stungen av ett bi. Någon gång nöjde han sig med att
lyfta en av sina armar och låta det smala pekfingret som en fallbila understryka en snabbt framkastad och merendels mördande
replik. Men hur ofta höjde han icke som en Laokoon sina bägge
armar, som om han ville med dem skydda från elaka ormar sina
bakomsittande partivänner, eller lät han dem som kvarnvingar
flaxa i luften, medan hans ansikte avspeglade den livligaste indignation och han otåligt begärde att få ordet! Då var mannen
328
Leon Blum
förbytt: förtrytelse, harm och idel stridslusta. Han formligen
sprutade eld som en av »De sju mot Tebe».
Vid andra tillfällen, särskilt i skrift, använder han en stridskonst efter andra principer: försiktig och på lång sikt. Gärna
börjar han då med att godtaga ett motståndarens argument; men
omedelbart därefter inskjuter han, att detta argument kan vara
av flerfaldig innehörd och att det endast är en av dessa innebör–
der han själv är beredd att underskriva. Följer därefter en längre,
systematisk och oftast högst teoretisk och subjektiv utläggning
av det huvudbegrepp, under vilket det omtalade påståendet sorterar. Varefter han, sedan denna vidare ram en gång uppdragits,
plötsligt, överraskande och ofta övertygande drager en slutsats,
som går ut på, att hur rätt argumentet i tidigare framhållen bemärkelse än må vara, det är falskt och missvisande i detta särskilda fall.
..:lger motståndaren då – som fallet nästan regelbundet är –
icke Blums dialektiska träning, än mindre hans allmänt-filosofiska bildning, står han handfallen, och då yvas Blums partivänner, även bland arbetarna, över att som partichef ha en man, som
genom sin bildning gör en motståndare svarslös, dragande därur
don förhastade slutsatsen, att den socialism han försvarar iir av
högre vetonskavlig halt. Har motståndaren likt Poincare samma
läggning, kastar han sig med begärlighet in på en vederläggning
och förirrar sig debatten i rymder, varifrån åhörarna ha svårt att
åter draga den ned till terra firma. Är åter motståndaren – som
finansexporton Paul Reynaud – en kunnig teoretiker men än
skickligare praktiker, blir svaret ofta det ganska kärva, att Blums
systematiska uppläggning kan låta vacker nog, mon är helt
subjektiv och vetenskapligt mer än diskutabel, i varje fall icke
av den art, att den övertygar någon practicus.
Vill man ha ett exempel på denna Blums förnäma värjföring,
kan man liimpligen söka det utanför politiken. Nedanstående
citat är hämtat ur Blnms berömda bok om författaren Stendhal
och är riktat mot ingen mindre än Sainte-Benve, den franska
litteraturkritikens altrueister:
»’En man som komplett saknar uppslagsrikedom .. .’ har SainteBeave sagt om Stendhal.
Under förutsättning att rätt förstå ordens innebörd, är SainteBenves anmärkning riktig. Stendhal saknar komplett uppslagsrikedom av den art som Balzac i så rikt mått äger, d. v. s. han
329
Gunnar Löwegren
uppfinner icke typer, handling, ett växlande händelseförlopp.
Hans personer och hans repertoar äro så begränsade, att han själv
ensam utgör så gott som hela truppen. Den uppfinningsförmåga,
som man skulle kunna kalla dramatisk och som är den vanligast
förekommande hos romanförfattare, saknar han nästan fullständigt. Men Sainte-Beuve begår ett fel, då han i sin bevisföring
utgår från att uppslagsrikedomen, d. v. s. fantasien, icke kan antaga andra former. Fantasi har som nödvändig förutsättning
iakttagelseförmåga och består huvudsakligen i en utveckling, en
projektion på möjligheternas plan av de fakta iakttagelsen giver.
En handling vilken som helst, som gemene man betraktar som en
isolerad, fristående realitet eller som slutpunkten för den orsaksföljd, som bestämmer den, blir i stället för den fantasibegåvade
utgångspunkten för en oändlig följd av möjligheter. :F’antasien
ser en början där förnuftet konstaterar en verkan, och utgående
från denna ursprungliga punkt låter den därifrån som från ett
vägskäl en mängd divergerande vägar löpa ut, vilka den i ett
ögonkast omfattar och följer. Men detta arbete kan tillämpas på
den inre iakttagelsen som på den yttre. Ett känslomoment som
ett materiellt faktum kan befrukta fantasien, leda den in i viss
riktning, mot äventyr och upptäckter. Det är i denna mening
Stendhal upptäcker. – Han besitter i ytterligt hög grad den uppslagsrikedom, som utgår från personlig prövning och drager själslivet med i spelet.»
Leon Blum är född den 9 april 1872. Han tillhör en judisk köpmansfamilj, som i arv lär ha lämnat honom en ganska ansenlig förmögenhet. Den tillhörde emellertid i inget hänseende den judiska
börsaristokratien, utan hade i sin blygsamhet slagit sig ned vid
den mycket demokratiska rue St. Denis. Blum började sina studier vid folkskolor i dessa kvarter och övergick sedermera till
Lycee Charlemagne.
Han uppfostrades till stor del av sin mormor och han har själv
berättat, hur denna, som av sina syskon kallades för »kommunarden», var entusiastisk anhängare av arbetarrevolutionen under
junidagarna 1848 och sedermera av 1871 års kommunarduppror.
Från tidigaste år har han av henne besjälats av revolutionära
ideer och sympati för arbetarrörelsen.
Sin mor har han skildrat som den rättrådigaste människa han
träffat och som exempel anfört, att då hon om eftermiddagarna
330
sC1
Leon Blum
skulle ge de tvenne bröderna var sitt äpple, hon delade äpplena i
två halvor, för att icke den ene skulle få bättre än den andre.
Under skolåren var Blum nummer ett i läsning, men befann sig
i ständig revolt mot lärarna. Auktoritet och lydnad kunde han
icke underkasta sig.
Han blev därefter antagen vid Frankrikes främsta lärdomsskola,
Ecole normale superieure med dess teoretiska systematisering och
strängt filosofiska uppläggning av studierna, varefter han dels
ägnade sig åt fri skriftställarverksamhet, dels inskrevs uti Frankrikes främsta administrativa verk, Conseil d’Etat, hjärtat för landets rättsligt-statliga verksamhet. Han lärde dess höga traditioner och formella juridiska rutin. Det är nämligen i Conseil d’Etat
som förste konsuln utarbetade sin Code civil, det är från Conseil
d’Etat som ancien regimes dugliga intendenter och Napoleon I:s
berömda prefekter utgått.
Som skriftställare medarbetade Blum i Revue blanche, Gil Blas,
Comoedia. I många år skötte han den senares teaterspalt och fick
namn om sig att vara en av den franska teaterkritikens främste.
Samtidigt skrev han serier av noveller: »Le livre de mes amies»,
»Eliane et le regret», och litteraturkritiska arbeten som »Nouvelles
conversations de Goethe avec Eckermann» samt »Stendhal et le
beylisme». Den senare boken är av många uppskattad som den
främsta studie som skrivits om Henri Beyle. Den psykologiska
analysen är underbart klar och systematisk, konstruktivt uppbyggd som en matematisk bevisföring. Kanske ger den därför
intryck av att författaren otillräckligt beaktat själsstämningarnas tidvisa och starkt variabla natur. Påfallande är det intresse,
varmed Blum uppehåller sig vid Stendhals förtryckta barnaår.
Till dem och en senare bristfällig praktisk utbildning och sysselsättning återför han de väsentliga dragen i Beyles senare litterära produktion.
Vågade man följa Blums metodik i denna bok, skulle man för
hans eget vidkommande kanske av huvuddragen i hans ovan
skildrade barndoms- och ungdomsår kunna draga vissa slutsatser.
Sympatien med proletärerna skulle vara ett arv från mormodern och de första skolåren, hans rättsentusiasm från moderns till
rättshaveri drivna judiska rättrådighet; hans tidiga hävdande av
frihet från varje tvång gå igen uti hans senare revolutionära
apostolat; hans obetvingliga lusta att systematisera och generalisera skulle kunna ledas tillbaka till den sakuppgifterna något
331
Gunnar Löwcgren
förbiseende, konstruktiva lärometoden uti Ecole normale superieure; hans dialektiska träning och administrativa rutin samt
skicklighet uti att medla till utbildningen i Conseil d’Etat.
Det var under studieåren uti Ecole normale, påtagligen ur
många synpunkter avgörande för hans senare formning, som Leon
Blum stiftade bekantskap med Lucien Herr och under dennes inflytande blev en skriftkunnig och övertygelsetrogen marxist.
Lucien Herr var en av :B””’rankrikes märkligaste och mest inflytelserika män från tiden kring år 1900. Han kände »hela Paris»,
men undvek att synas utåt samtidigt som han älskade att bakom
kulisserna leda spelet och även ledde det. Han var bibliotekarie
i Ecolc normale och en all-läsare, som efter sin smak matade äldre
och yngre generationer med nya böcker. Själv hade han fått tid
att läsa allt men fick aldrig färdigt det stora arbete om Regel,
han ägnat huvudparten av sin lediga tid. Om eftermiddagarna
samlades uppe i biblioteket kring honom yngre och äldre generationer av »normaliens», en Frankrikes intellektuella elit av
vänsterfärg, och där presiderade Herr som den sociale profeten,
den inflytelserike politikern Lavisses såväl som .Taures’ näre vän
och inspirator. Andler, Peguy hade sitt tillhåll där och det var i
den kretsen Leon Blum fick sin sociala skolning. Av Herr engagerades han i Drcyfusstriden som dreyfusard (sina memoarer
från den tiden har Blum för något år sedan utgivit); av Herr
enrollerades han i det socialistiska partiet och lancerades till delegerad på dess kongresser, och det var genom Herr som han gjorde
den för honom betydelsefulla bekantskapen med J can J aures, den
man vars hävdingaskap han tjugo år senare skulle övertaga.
Redan 1893 inskrevs Blum i det socialistiska partiet, 1906 började hans verksamhet som mötestalare. Ar 1904 tog han för första
gången till orda på en partikongress, den i Houen, där .Taures’
parti beslöt att sammansluta sig med övriga socialistiska partier.
Samma år grundade han jämte J aures tidningen l’Humanite.
Under kriget var han chef du cahinet under sin partivän, arbetsministern Marcel Sembat. I november 1919 valdes han för
första gången till deputerad. Månaderna dessförinnan, sedan
Cachin och dennes anhängare på en partidag i Bordeaux beslutat
ansluta sig till III:dje Internationalen, hade Blnm jämte Renaudel
bildat det nuvarande unifierade socialistiska partiet, anslutet till
II:dra Internationalen. Kort därefter grundade de tidningen Le
332
–
Leon Blum
Populaire, eftersom l’Humanite övergått till kommunisterna. På
en extra partidag i Paris den 20-22 april 1919 hade ett av Blum
helt utarbetat nytt partiprogram antagits av det nybildade partiet och hade Blum själv valts till partiets ordförande.
Sedan dess har hans verksamhet helt sammanfallit med det
unifierade socialistpartiets och dess tidnings. Han har varit oförtruten i folklig propaganda och polemik, i tidningsspalterna som
från kammarens talartribun. Inget tillfälle till opposition, ofta en
sådan av obstruktiv karaktär, har han låtit gå sig ur händer
och genom denna ihärdiga verksamhet har han uttröttat sina motståndare och dag för dag undergrävt deras ställning. Han har
uppställt oavprutliga krav, drivit en intransigent taktik och hans
paroll har allt intill 1935 varit en och samma: omedelbart, samtidigt, oavkortat genomförande av socialism och internationalism.
Världsfred genom omedelbar och allmän avrustning har i honom
haft den mest energiske talesman. Lika ivrig har han varit i sina
angrepp på alla former av privatkapitalistisk samhällsordning
och borgerligt statsstyre. Han har icke fört överord och banal
demagogi till torgs. Han har även som propagatör vetat bibehålla
den intellektuelle aristokratens värdighet. Men den hätska kritiken i sak har, i synnerhet då hans ord omflyttats i partivännernas jargong, tornat upp sig till en mäktig eldhärd. Däri har han
varit »Ull rotisseur qui pousse le feu, au risque de brftler les plats».
Under valrörelserna 1924 och 1932 ansåg han det taktiskt lämpligt att samarbeta med radikalerna. Men han avslog bestämt deras senare anmodan om att jämte dem bilda ministär. Hans parti
höll sig i avvaktan. ständigt förklarade han sig beredd att bilda
ministär, men en sådan enligt socialistiskt program och besluten
att icke draga sig tillbaka efter första misstroendevotum i deputeradekammaren. För sin del har han önskat en regering stark
nog att bemästra tillfälliga vindkast i parlamentet. Han är en
förverkligandets man och han har, bland annat i en bok om
fransk statsförfattning, förkunnat sin motvilja mot den franska
parlamentarismens utdragna debatter och deputerandenas rätt
att, ej minst i lmdgetsfrågor, väcka tilläggsmotioner. Själv har
han jämte sina partikamrater i högre grad än någon annan tillåtit
sig en dylik sabotering av effektivt politiskt arbete; men han har
varit iirlig nog att säga klart ifrån, att han icke som regeringschef skulle tåla något dylikt av sina motståndare. – Det senare
har han tillfullo visat alltsedan han i fjol själv övertog makten.
333