Print Friendly

Lennart Sjöberg; fascismen och hertigparet av Windsor

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LENNART SJÖBERG:
Fascismen och hertigparet av Windsor
F
ör den som endast har ett förstrött
intresse for kungligheter är en bok
med titeln Wal/is: Secret lives ofthe
duchess ofWindsor kanske inte en läsning
som man i första hand väljer. Denna bok,
författad av Charles Higham, är emellertid skakande och fascinerande läsning
(även om endast den verkligt fanatiske
kan finna glädje i all detaljrikedom). Här
är inte fråga om veckotidningsskvaller
utan om ett noggrant och väl dokumenterat avslöjande av en myt, ett avslöjande
som föranleder många tankeväckande reflexioner om mytbildning i allmänhet och
om fascismen i synnerhet.
Charles Higham: Wallis: Secret lives of
the dochess of Windsor. McGraw-Hill,
London 1988
Låt mig först helt kort rekapitulera skeendet. Edward var prins av Wales när han
träffade amerikanskan Wallis Simpson
och inledde ett förhållande med henne.
Hon var då gift för andra gången. När
Edward sedan efterträdde sin far på tronen och blev Edward VIII ville han främst
av allt gifta sig med Wallis och krönas med
henne vid sin sida. Hon skulle bli drottning. Detta kunde inte regeringen acceptera varför Edward abdikerade och efterträddes av sin bror. Så snart Wallis skilsmässa blev fullt giltig gifte sig Edward och
Wallis. Sedan levde paret i många år under namnet hertigen och hertiginnan av
Windsor. Under andra världskriget var
Edward guvernör av Bahamas, bland de
närmaste umgängesvännerna var en tid
Axel Wenner-Gren.
Året för abdikationen var 1937 och
detta var säkerligen decenniets största
lösnummersäljare och en fascinerande
romantisk saga, om kungen som offrade
sin tron för sin kärleks skull, därtill
tvingad av en fördomsfull omvärld.
Ungefär så mycket som nyss sagts är väl
känt av människor i allmänhet. Men Highams bok, som till stor del bygger på
dokument som blivit tillgängliga först
1986 och en mycket omfattande arkivforskning visar en helt annan och ganska
chockerande bild av vad som faktiskt
hände.
Wallis Simpson var uppenbarligen en
maktmänniska och en tämligen kall streber. Bland hennes erotiska erövringar
nämns greve Ciano, senare Mussolinis
svärson och det fascistiska Italiens utrikesminister, och (mera spekulativt) Ribbentrop, vid denna tid Nazi-Tysklands
ambassadör i London. Hennes intresse
för Edward som person förefaller åtminstone till att börja med ha varit svalt, medan hans känslomässiga beroende av henne tangerade det patologiska. Wallis var
stark motståndare till abdikationen och
skulle ha föredragit att förbli en kunglig
mätress framför abdikation och äktenskap, detta för att inte förlora möjligheterna till makt och inflytande över en
regerande kung.
Men trots sina olikheter delade
Edward och Wallis många grundläggande
värderingar. De gjorde ingen hemlighet av
sina sympatier för fascismen och nazismen. Efter abdikationen gjorde hertigparet ett uppmärksammat besök i Tyskland som kulminerade i att de togs emot
·av Hitler, som tycks ha uppskattat särskilt
Wallis. Edward hade sedan gammalt ett
socialt engagemang och imponerades
storligen av det nya Tysklands sociala
satsningar. De besökte arbetsplatser och
arbetarbostäder och fann förhållandena i
Tyskland, med goda arbetsmiljöer och
arbetarinflytande, mycket intressanta och
beundransvärda.
Wallis var i själva verket troligen tysk
agent. Den brittiska underrättelsetjänsten
hade tidigt lagt märke till att information
tycktes läcka från Edward till tyskarna
och italienarna, troligen via Wallis (men
även direkt från Edward vid åtminstone
några tillfällen). Detta var något man
märkte redan åren före kriget, men ett
flertal incidenter även sedan kriget börjat
beskrivs av Higham.
När kriget bröt ut betraktade hertigparet detta som en tragedi. Det var fel
krig. England, Tyskland och Italien skulle
ha gjort gemensam sak mot Sovjetunionen. De hatade kommunismen, Edward
till en del på grund av att bolsjevikerna
mördat hans släkting den siste tsaren. Under kriget agerade de sedan ständigt för
att England skulle sluta fred med Tyskland på för tyskarna fördelaktiga villkor
(bl a genom att till dem avträda vissa av
sina kolonier och naturligtvis genom att
acceptera ”nyordningen” i Europa) och
gjorde vad de kunde för att motverka att
USA inträdde i kriget. Frankrike föraktade de. Efter Frankrikes fall 1940 ansåg de
att landet borde ha hållit sig utanför kriget
om det nu hade en så inkompetent ledning. Uppenbarligen fick fransmännen
skylla sig själva. Wallis uttalade också att
bombningen av England var något som
det engelska folket förtjänat eftersom
man inte hade accepterat henne som
drottning. Till hennes och Edwards ständiga försmädelse hade den nye kungen
dessutom föreskrivit att Wallis inte skulle
få titeln Kunglig Höghet och att damer ej
fick hälsa henne med hovnigning.
Som om allt detta inte vore nog plane- 77
rade de dessutom från ett tidigt stadium
efter abdikationen att i någon form återvända till England och inta platserna som
statschef och ”first lady”. En plan var att
medverka med labour till att landet blev
republik varefter Edward skulle inta presidentposten. En annan plan var att
Edward skulle på nytt bli kung;och Wallis
drottning, efter en tysk seger i kriget.
”Hon skulle ha blivit en utmärkt drottning”, var Hitlers omdöme efter deras
möte. Det fanns även fantastiska tyska
planer på att göra Edward till vicekung
över ett tyskdominerat Nordamerika
efter en seger över USA och England.
Hertigparet hade ett oerhört omfattande kontaktnät och ·rörde sig ständigt i
kretsar med förankring i italiensk eller
tysk fascism. Den engelske fascistledaren
sir Oswald Mosley tillhörde deras vänner.
Sedan Edward 1940 blivit guvernör över
Bahamas blev de bekanta med Axel
Wenner-Gren som bosatt sig där undan
kriget i Europa. Wenner-Gren, ägare till
bl a Electrolux, var känd för sina goda
relationer till nazisterna, särskilt till
Göring. Han förvisades ganska snart från
brittiskt och amerikanskt territorium och
bosatte sig i Mexico. Enligt Higham kom
han till hertigparets hjälp med stora illegala överföringar av ”tvättad” valuta till
mexikanska banker.
Hertigen av Windsor var alltså fascist
eller åtminstone uttalad fascistsympatisör. Men vad är då fascism? (Jag gör ingen
skillnad här mellan den tyska och den
italienska varianten, även om det fanns
viktiga skillnader, kanske främst med avseende på antisemitismen som inte alls
var så utpräglad i Italien som i Tyskland).
Edward var som antytts ovan starkt intressserad av sociala frågor, och över- 78
vägde ett samarbete med labour. Fascismens ideer om kollektivism, starkt ledarskap och nationell eni5het tilltalade honom starkt, liksom naturligtvis den uttalade fientligheten mot kommunismen. Effektiviteten och ”ordningen” i Tyskland, i
bjärt kontrast mot Weimarrepublikens
kaos, attraherade Edward och många
andra. T Italien växte fram ett korporativistiskt system där olika intresseorganisationer fick säte i den statliga administrationen. Den parlamentariska demokratin
framstod som otillräcklig och kanske som
alltför svårstyrd. Vi behöver en diktator,
påstås Edward ha sagt som prins av
Wales. Att Hitler planerade en fullständig
socialisering av näringslivet var kanske
inte känt eller sågs som ett orealistiskt
perspektiv, förmodar man, av sådana industrimän som Wenner-Gren, som stödde nazismen.
Men hur kunde myten om hertigparet
som de oskyldiga offren för en bigott omgivning uppstå och fortleva trots allt
detta? En enkel förklaring är förstås att
det mesta aldrig kom till allmänhetens
kännedom. En annan förklaring är att
fascismen efter kriget kom att effektivt avskärmas från sina sociala rötter. Den förklarades vara en ”högeravvikelse” (fortfarande en gångbar beskrivning) trots den
tydliga kollektivismen och ”folkligheten”.
På så sätt kunde många av dess tidigare
anhängare leva vidare i efterkrigssamhället med bibehållna positioner, och många
av fascismens ideer, om kollektivism och
korporativism, kunde övervintra för att så
småningom föras fram av de partier som i
själva verket ligger fascismen idemässigt
närmast inom det socialistiska lägret.
Historien om hertigparet av Windsor
har kanske mest att lära oss just nz;r det
gäller förståelsen av fascismen. Hos somliga högt uppsatta människor, som trots
sin position bär på en ständig bitterhet,
kan fascismen vara lockande eftersom
den tycks utlova dels deras egen personliga upphöjning och revansch, dels
”folkets kärlek” som köps med enkla populistiska medel. Windsors kom aldrig att
spela en betydande politisk roll, andra
historiska exempel kan anföras som visar
mekanismerna än tydligare. Jag tänker
t ex på makarna Peron. Det finns betydande likheter mellan Wallis Simpson
och Evita Per6n. Kanske finns det också
anledning att reflektera kritiskt över presidentparet Kennedy, som bars fram av en
folklig entusiasm som tycks ha haft rötter
av ungefär samma typ och som gett upphov till en stark mytbildning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner