Print Friendly

Lennart Lagerström; Sparandets villkor

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Insänt
Sparandets villkor
När detta skrivs i slutet av maj 1981 är det
-såvitt nu kan förutses – sexton månader kvar till nästa riksdagsval. Det borde
då \’ara möjligt att föra en saklig debatt
om sparandets villkor, en debatt som rimligen främst bör gälla hur penningsparandet skall skyddas för inflationens härjningar och hur man skall motverka den icke
a\’sedda förmögenhetsomflyttning som inflationen medför. Debatten skulle över hu- \·ud taget inte behöva föras, om vi levde i
ett samhälle med någorlunda konstant
penningvärde. Det följande är skrivet med
utgångspunkt i att vi inom överskådlig tid
får leva med en inflation av storleksordningen tio procent per år.
Då det gäller skatteskalorna är det för
ett borgerligt betraktelsesätt självklart att
de bör ändras i takt med inflationen. skattetrycket skall bestämmas av riksdagen,
inte av inflationen. För ett borgerligt synsätt borde det vidare vara självfallet, att
beskattningen av sparandets avkastning
skall anpassas till inflationsgraden, med
andra ord att man tillämpar en real beskattning av enskilda personers ränteinkomster och ränteutgifter. Frågan om en
allmän övergång till real beskattning håller på att studeras av rcalbeskatttningsutrcdningen med Gustaf Lindenerona som
utredningsman. Utredningen väntas lägga
fram sitt betänkande i oktober. Först då
kan man ta definitiv ställning till den fråga
som skall behandlas här, realbeskattningen av privata ränteinkomster och ränteutgifter.
I detta sammanhang bör framhållas att
ett politiskt parti så smått tjuvstartat för
att värna om spararnas intressen. Real beskattning föreslås nämligen i folkpartiets
förslag till nytt partiprogram, som skall
behandlas på landsmötet i höst. Real beskattning innebär ju, att man inte skall ta
upp till inkomst eller göra avdrag för den
del av räntan som motsvarar inflationen. I
fråga om inteckningslånen heter det i programförslaget: ”En real beskattning förutsätter en omläggning av lånen för fastigheter till reallån. Omläggningen kommer då
inte att leda till högre boendekostnader för
villaägarna. Villaägarnas och hyresgästernas kapitalkostnader fördelas bättre över
tiden.” Endast en av de femton ”programmakarna” har reserverat sig mot övergång
till real beskattning.
Vi sparare finner det angeläget, att folkpartiet inför nästa års valrörelse bekräftar,
att partiet ställer sig bakom tanken på real
beskattning. Vidare bör anges om tanken
– liksom republikkravet i socialdemokraternas program – är ett diffust framtidsmål eller om den är avsedd att förverkligas
inom t ex de två närmaste mandatperioderna. Givetvis är det önskvärt, att även
övriga partier deklarerar sin inställning till
real beskattning av ränteinkomster och
ränteutgifter så snart Lindeneronas betänkande hunnit studeras. Vi sparare skulle
vidare sätta värde på att alla partier, som
på sikt önskar real beskattning, inför 1982
års riksdagsval avhåller sig från vallöften
– till villaägare och andra – som kan
hindra att en övergång till real beskattning
påbörjas under kommande mandatperiod.
Här skall diskuteras några åtgärder för
att förbättra spararnas ställning som förts
fram i den allmänna debatten och som
skulle kunna beslutas redan i höst.
Vi börjar med riksbankschefens förslag
hösten 1980 om att bara nio tiondelar av
ränteinkomster skall inkomstbeskattas och
att motsvarande begränsning skall göras
på avdragssidan. Förslaget har helt naturligt stött på patrull hos de stora låntagargrupper som vant sig vid att helt slippa
skatt även på den del av räntan som motsvarar den på grund av inflationen uppkomna minskningen av lånets realvärde. I
Medborgaren upplystes i våras – som
svar på en insändare – att regeringen anl
,l
354
såg, att den kraftiga marginalskattesänkning som skulle genomföras från och med
år 1982 skulle betyda mera för sparare
med höga marginalskatter än ett genomfö-
rande av riksbankschefens förslag. Resonemanget förefaller egendomligt: det ena
goda förskjuter ju inte det andra goda. Vi
har nu facit i handen och vet att två av
regeringspartierna gett efter för krav från
det stora oppositionspartiet att senarelägg!! marginalskattereformen minst ett
år. Ar det fel att säga, att trepartiregeringen satte sig mellan två stolar, när den lade
riksbankschefens förslag på hyllan? Men
än är det inte för sent för Fälldin III att ta
upp förslaget i höst med ikraftträdande
1982. För folkpartiet skulle det kunna ses
som ett första steg i riktning mot den reala
beskattning som man tycks ivra för.
Den 25 mars 1981 föreslog Svenska
sparbanksföreningen i skrivelse till regeringen vissa åtgärder för att förbättra
spararnas villkor. Förslaget tycks ha förbigåtts med tystnad av massmedia och dc
politiska partierna. Dc förslag – särskilt
om minskade avdragsmöjligheter – som
föreningen fört fram har tydligen varit en
het potatis för herrar och damer politiker.
Det kan vara anledning att här referera
två av huvudförslagcn.
Sparbanksföreningen erinrar om att nuvarande sparavdrag på 800 kr för ensamstående och l 600 kr sammanlagt för makar har varit oförändrat sedan 1975. En
uppräkning med hänsyn till inflationen
och dagens ränteläge skulle innebära ett
sparavdrag på 2 200 resp 4 400 kr. Föreningen föreslår en höjning till minst dessa
belopp.
Genom att sparräntor kvittas mot utgiftsräntor blir det ogynnsamt att spara
när man har skuldräntor, framhåller sparbanksföreningen vidare. Detta kan motverkas genom att man inför en nedre gräns
för utgiftsränteavdrag och sätter denna
gräns vid övre gränsen för sparavdraget,
alltså vid 2 200 resp 4400 kr. Föreningen
fogar dock in följande brasklapp: ”Man
kan inte i någon större utsträckning redu·
cera avdragen för familjer som har finansierat sin bostad med lån utan att det uppkommer svåra sociala problem.” Ränteut·
gifter över dc nämnda beloppen upp tiU
8 000 kr (vilket i dagsläget motsvarar ett
skuldbelopp på 50 000 kr) skulle vara full
avdragsgilla (även för höginkomsttagare).
Eventuellt överskjutande ränteutgifter
(som inte avser lån för bostad) anses som
onormala och skall endast kunna dras av
till exempelvis 75 procent. Procenttalet
skall vara oberoende av den taxerade in·
komsten, något som tydligen anses så
självklart att föreningen inte tar upp den
frågan.
En kommentar till begränsningen av av·
dragsrätten. En nedre gräns för avdrags·
rätten skulle ha en positiv inverkan på
hushållens ekonomi genom att använd·
ningen av kontokort, checkkrediter och av·
betalningsköp motarbetas. Men det gäller
att gå varliga fram och börja med en låg
undre gräns. Avdragsrätten har blivit nå-
got av en helig ko för svenska folket, och
man får ibland det intrycket att politi·
kerna är mera angelägna om att skydda
låntagarna än att slå vakt om sparandet.
Vi sparare kanske måste organisera oss för
att få våra intressen tillgodosedda?
När Lindenerona lägger fram sitt betänkande om real beskattning får vi förhopp·
ningsvis en översikt över de många fårslag
till indexlån som lagts fram under årens
lopp – av folkpartiledaren Bertil Ohlin,
av liv- och pensionsförsäkringsbolagen etc.
Frågan har grundligt utretts i början av
1960-talet av värdesäkringskommitten
(med Kjell-Olof Feldt som sekreterare).
Kommitten föreslog enhälligt att staten
skulle i begränsad omfattning på fårsök ge
ut indexlån, avsedda för privatpersoner.
Efter remissbehandling lade finansminister Gunnar Sträng betänkandet på hyllan,
förmodligen med storindustrins och affärsbankernas goda minne.
Under det senaste året har det hänt en
hel del som motiverar att regeringen och
riksbanken behandlar frågan om indexlån
på nytt och ger riksgäldskontoret i uppdrag att ta upp sådana lån. Här behöver
bara nämnas att trepartiregeringen och
riksbanken genom den ”inskränkta kvittningsrätten slagit sönder prcmicobligationsmarknaden. Och inte har läget på
premiemarknaden fårbättrats av hotet att
försämra avdragsmöjligheterna får dem
som har över 50 procent marginalskatt och
som högbelånat sina premieobligationer.
Man kan dessutom ifrågasätta det moraliska i att staten tar upp sparlån, som i
många fall inte ens bevarar realvärdet –
efter skatt – av lånebeloppet. Många
sparare har också tröttnat på att spara
långsiktigt på bank. Dc vill ha ett sparande som är värdesäkrat, även efter skatt. I
dagens läge finns – vid sidan av det till
beloppet begränsade skattesparandet –
ingen annan möjlighet än att staten ger ut
indexobligationer. Många som inte vill
spara på bank utan som nu placerar lediga
pengar i t ex konst och frimärken skulle
355
med glädje köpa indcxobligationcr. Ett
statligt indexlån skulle kunna utformas på
följande sätt.
Obligationerna får köpas endast av privatpersoner, högst 50 000 kr per person
och emission. Obligationens belopp stiger
i takt med konsumentprisindex eller basbeloppet. Räntan, som givetvis blir skattepliktig, sätts till 3,5 procent. Lånctid minst
tio år. Med nuvarande regler får beskattning av lös egendom blir skuldökningen
skattefri, om obligationen säljs efter mer
än fem år.
Vidare borde staten ge ut indexlån avsedda får AP-fonden, SPP och andra pensionsfonder.
Bostadsminister Birgit Friggcbo är
bland dr. fjorton folkpartister som fårordat
”en omläggning av lånen får fastigheter
till rcallån”. Hur vore det om Birgit Friggebo tog upp denna fråga med sin partiledare och med statsministern, så snart Lindcnerona lagt fram sitt betänkande? Lycka
ti111. som man säger i folkpartiet.
An en gång! Mer än ett år återstår till
1982 års val, och frågan om sparandcts
villkor bör därfår kunna debatteras sakligt.
Lennart Lagerström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner