Print Friendly

Lena Norberg; Den stillsamma revolutionen

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LENA NORBERG:
Den stillsamma revolutionen
Lektorn vid j ournalisthögskolan i Stockholm
Lena Norberg har granskat TCO-pressen.
Hon konstaterar att en stillsam revolution
ägt rum genom att tidningarna
professionaliserats och redaktörerna numera
har en självständigare ställning gentemot
vederbörandefackorganisation än tidigare.
Att realisera redaktionernas ambitioner är
dock ett stort problem. Bevakningsområdena
är vida och resurserna begränsade.
Fackförbundspressen har länge varit den
förbisedda pressen. Den har diskuterats
mindre än dagspressen, citerats mindre,
utretts mindre. Och allra mest anonyma har
tidningarna inom TCO-familjen varit; lite
präktiga, ganska så tråkiga och utan LO-tidningarnas extra ambitioner som folkbildare
och kulturorgan.
Men nu har det börjat röra sig på redaktionerna. En allt större andel av medarbetarna är utbildade journalister, inte längre personer som främst gjort karriären inom organisationen. Och parallellt med att redaktionerna blivit mer professionella har en mycket stillsam revolution spritt sig från tidskrift
till tidskrift. Redaktionerna har krävt – och
fått – en större frihet i förhållande till sina
förbundsledningar.
Revolutionens konkreta resultat är att befattningen som ansvarig utgivare gått från
någon förbundsfunktionär till redaktionsledningen. Detta är helt i linje med journalistförbundets officiella policy, som slår fast
att någon som aktivt deltar i det redaktionella arbetet också skall vara ansvarig utgivare.
I allmänhet har förändringen beslutats
utan större våndor, antingen av kongress
eller förbundsstyrelse. Men mom
Försäkrings~änstemannafårbundet togs beslutet efter debatt av en kongressmotion, där
motionären vill flytta utgivaruppdraget från
en ombudsman till förbundsordföranden.
Under debatten vreds emellertid diskussionen så att utgivarskapet till sist hamnade hos
redaktören, mot förbundsstyrelsens rekommendation.
378
Självständigare redaktörer
Nu kan man givetvis diskutera om frågan
egentligen är så viktig, eller om den mest är
en formalitet. Vi serligen uppger flera av de
nya chefredaktörerna att de flera gånger
avslagit propåer från förbundsledningarna
med hänvisning till sitt utgivaransvar. Men i
det vardagliga arbetet på tidningarna tycks i
allmänhet goda kontakter och få konflikter
vara regel.
På sikt bör emellertid självständighetsmarkeringarna vara viktiga för organisationsredaktörernas anseende inom den egna kåren.
Medlemmarna inom den s k ”fackliga journalistklubben” har – liksom sina kolleger i
personaltidningsklubben – i viss mån setts
över axeln av sina kolleger inom dagspressen. Inom journalistkåren i stort har man
under senare år diskuterat kårens ”professionalisering”. I detta begrepp har man velat
lägga in
e att yrkesutövarna skall ha en god utbildning
e att de skall känna ansvar gentemot läsare och samhälle
e att det skall finnas allmänt omfattade
etiska regler och normer för god journalistik, och
e att yrkesutövarna skall var självständiga gentemot ägar- och andra partsintressen.
Nu måste naturligtvis ”självständighet” alltid ha olika innebörd för journalister på t ex
DN och på Lärartidningen. Inom SIF, där
man 1976-77 genomförde en bred informationsutredning, formulerar man sin
ståndpunkt så här:
”Nyhetsmedias fria ställning i samhället
betraktas allmänt som en demokratisk tillgång. Genom tryckfrihetslagstiftningen
försöker man skapa garantier för yttrandefrihet och skydd mot otillbörliga på-
tryckningar.
Info-76 vill i möjligaste mån anlägga ett
analogt betraktelsesätt på Industri~änste?-
mannens ställning inom SIF. Utredningen
vill dock understryka att SIF som övriga
fackliga organisationer bildats för att tillvarata medlemmarnas intressen. Personalen i de fackliga organisationerna har anställts för att effektivisera denna intressebevakning. Följaktligen kan man inte i förbundstidningen informera om sådant som
skadar medlemmarna och organisationen.”
Därför föreslår utredningen, som kommer att behandlas vid höstens riksstämma,
att kongressen – och under kongressperioderna förbundsstyrelsen – skall ange må-
len för Industritjänstemannen och att redaktionen i policyfrågor skall svara inför det
organ som fastställt tidskriftens mål. Ansvarig utgivare skall emellertid i framtiden, liksom nu, utses inom redaktionen.
Lärartidningen
Om man nu av bl a journalistfackliga skäl
anser frågan om utgivarskapet som viktig, så
kan man ibland åberopa andra, praktiska
skäl för att behålla ”en gammal ordning”. På
Lärartidningen, där man bl a återfinner
Hasse Söderström (ordförande i stockholmsavdelningen av Journalistförbundet)
tycker man att det är praktiskt med förbundsordföranden som utgivare.
”En intresserad förbundsordförande kan
backa upp tidningen i många sammanhang
när det tex kommer kritik mot tidningens
policy eller när ekonomin är hotad”, säger
Söderström. ”Jag vill givetvis inte upphöja
vår modell till princip, men jag tycker att
våra ledare skall spegla förbundstyreisens
uppfattning. Vi skriver därför aldrig mot
förbundsstyrelsens linje, men det har däremot hänt att vi inom redaktionen vägrat
skriva ledare med visst innehåll. Och då har
ledaren också förblivit oskriven.”
Såhär vill man helst ha det inom Lärartidningen: redaktionen – eller närmare bestämt fackklubben inom tidningen – lägger
fram förslag till redigeringsprogram med
vida ramar. Förbundsstyrelsen fastställer
programmet och redaktionen svarar för att
målsättningen uppfylls. Sedan betyder frå-
gan om ansvarig utgivare mindre.
Men den redaktion, som vill värna om ett
ökat oberoende av förbundsledningen, måste istället vara beredd att förankra sig i en
bred medlemskontakt. Diskussionerna om
bättre intern demokrati inom förbunden
har därför samspelat med de redaktionella
ambitionerna.
SIF:s informationsutredning var t ex en
följd av en motion vid riksstämman 1976.
Motionärerna kopplade där samman informationsfrågorna med den aktuella demokratidebatten, och påtalade att det var lika
viktigt att medlemmarna hade möjligheter
att komma till tals med sina förtroendevalda,
som att de förtroendevalda hade möjligheter att informera medlemmarna. I målsättningsavsnittet i den avslutade utredningen
betonas ånyo principen med ”den omvända
379
massmedietekniken”: De många skall kunna
tala med de få. Aktiva insatser måste göras
för att skapa förbättrade möjligheter för tankar och ideer att strömma från basen mot
toppen av förbundet, liksom i sidled.
I verkligheten är det emellertid mycket få
av medlemmarna i SIF eller i andra förbund
som använder sin tidning som kanal ”uppåt”. På de flesta redaktioner uppger man ett
”något ökat” flöde av t ex insändare – men
inte alls i den utsträckning som redaktörerna skulle önskat.
Industritjänstemannen
Från Industritjänstemannen kommer en
suck: ”Vi har ju faktiskt varit så pass tråkiga,
att det tar en tid innan läsarna upptäcker att
vi blivit bättre; nu har väl de förtroendevalda börjat bli mer intresserade, men de
vanliga läsarna upptäcker oss kanske senare.
Och detta är förbundspressens svåra sits.
Under en övergångstid måste vi kanske räkna med ett minskat stöd hos förbundsledningen, samtidigt som vi inte ”hunnit fram”
till medlemmarna. I ett skede riskerar vi därför att hänga i luften.”
Ett annat sätt för förbundstidningarna att
spegla medlemmarnas synpunkter och föra
fram dem till förbundsledningarna är att bedriva en mer aktiv journalistik med många
intervjuer och arbetsplatsreportage. Men så
gott som varje tidning inom TCO-familjen
klagar över att ambitionerna och resurserna
inte låter sig förenas. Dilemmat framgår tydligt om man synar den lista på bevakningsområden, som Industri~änstemannen anser
angelägna:
380
medbestämmande/samråd
ekonomikommitteer/konsulter
familje- och jämställdhetsfrågor
arbetsmiljö
arbetsmarknadspolitik
medlemsekonomi/avgifter etc
trygghetsfrågor
branschfrågor
rationaliseringsfrågor
inre och yttre organisationsfrågor
pensionsfrågor
löne- och anställningsvillkor
utbildnings- och skolfrågor
samhällsplanering (regionalpolitik, skattepolitik, barnomsorg)
internationella frågor (multinationellla bolag)
facklig utbildning
invandrarfrågor
yrkesutbildning, vuxenutbildning
löntagarfonder (ägande, kapitalbildning)
Listan är – med smärre variationer – relevant för alla förbunden. Men med begränsat sidutrymme och månadsutgivning har redaktionerna ingen som helst möjlighet att
leva upp till sina ambitoner, och SIF-utredningen beskriver problemet så här:
Industri~änstemannen har idag, frånsett
utrymmesbristen, inte möjlighet att ge
medlemmarna journalistiskt bearbetad
förhandlingsinformation p g a den glesa
utgivningen. Dagstidningarna hinner
prägla en bild av skeendet som är svår att
ändra i efterhand. Detta framgår av 1977
års avtalsrörelse. … I den mån Industritjänstemannen idag klarar sin bevakningsuppgift blir det ofta i form av redovisning
av redan fattade beslut eller färdiga
planer.
TCO-ordförande Lennart Bodströms kritik mot massmediebevakningen får bland
annat ses mot den bakgrunden: även om
organisationstidskrifterna har en stor upplaga har de begränsat utrymme och kommer
alltid på efterkälken. Att kunna ”ligga före” i
större utsträckning är också Industri~änste?-
mannens främsta önskan inför framtiden,
då man troligen kommer att få en tätare
utgivning och utökad redaktion.
På andra redaktioner, tex Fackläraren,
försvåras arbetssituationen av att förbundet
är tämligen nyskapat genom sammanläggning av många små yrkesförbund. Fackläraren förväntas därför bevaka inte mindre än
23 ”riksföreningar” som alla allra helst skulle vilja ha en sida var i tidningen.
Har då läsarna något att vinna på ”redaktionernas revolution” eller är den en rent
journalistfacklig angelägenhet. Förhoppningsvis kan professionaliseringsdebatten
inom organisationspressen leda till ett bättre
rekryteringsläge. Och kan man rekrytera
duktiga journalister, kan tidningarna bli
mer lättillgängliga för den ”vanliga läsaren”.
Läsarundersökningar har visserligen visat
att mottagarna redan nu är tämligen nöjda
– om än långt ifrån översvallande. Mer ingå-
ende studier av artiklar i Industri~änste?-
mannen visar också att läsmotståndet är
störst mot den typ av artiklar som organisationstidskrifterna skulle vilja prioritera –
frågor som handlar om framtiden och ändrade förhållanden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism