Print Friendly

Lekmän i rättskipningen

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Länsåklagare KLAS LITHNER:
Lekmän 1 rättskipningen
Med utgångspunkt från justitieministerns förslag beträffande de allmänna underrätternas organisation
diskuterar länsåklagare Klas Lithner,
Karlskrona, lekmännens medverkan
i rättskipningen. Författaren ställer szg
starkt kritisk till tanken på ett
utvidgat lekmannainflytande och
föreslår i stället att nämnden i brottmål
avskaffas. Övertron på det s. k.
sunda lekmannaförståndet är en
fiktion, ”som det nu borde vara tid att
avskaffa med en reverens för dess
historiska vördnadsvärdhet.”
Justitieministern har nyligen tilllagrådet
remitterat ett förslag angående de allmänna underrätternas organisation m.m.
Däri behandlas dels frågan om underrätternas domkretsar, dels frågan om sammansättningen av underrätt i tvistemål
och brottmål.
Vad beträffar sammansättningen i
tvistemål har denna fråga tidigare utretts gång på gång av olika kommitteer,
och förslaget innebär nu efter mycken
tvekan att underrätt i tvistemål skall
bestå av tre jurister, med viss möjlighet
till användning av nämnd i familjerättsmåL Detta innebär alltså att det
system som hittills gällt i rådhusrätterna
skall gälla i samtliga domstolar. Med
andra ord skall i häradsrätterna beträffande tvistemål domstolen ej längre bestå av lagfaren ordförande plus nämnd.
Som skäl för detta ändringsförslag åberopas på s. 150 ff., att advokatsamfundet och fem av hovrätterna uttalat sig
till förmån för detta alternativ, att den
inträngande behandling av problemen,
som juristkollegiet möjliggör, icke kan
ersättas av en domares samråd med lekmän och att avgörandet, där endast en
lagfaren domare tjänstgör, väsentligen
blir beroende av denne ende persons
förutsättningar att handskas med uppgiften. Allt detta är ett resonemang, som
de flesta jurister med rättegångserfarenhet kunna instämma i.
Enhetlig organisation
När man kommer till brottmålen, blir
det emellertid ett annat ljud i skällan.
För deras del har nyligen föreslagits en
betydande utvidgning av ensamdomarens kompetens. Beträffande återstoden
av brottmålen består nu underrätt för
medelsvåra brottmål av lagfaren domare plus liten nämnd (tre nämndemän)
och för svårare brottmål av lagfaren
domare plus stor nämnd (sju-nio nämndemän). Här föreslås för framtiden en
enhetlig organisation, bestående av lagfaren domare plus fyra nämndemän. Dc
senares ställning föreslås bli stärkt, så
att tre nämndemän, som äro ense både
om domskälen och domslutet, skola
kunna överrösta ordföranden plus en
nämndeman. Såsom påpekades i en ledarkommentar till förslaget i Svenska
Dagbladet, innebär detta sålunda, att
tre lekmän kunna döma en person till
livstids fängelse eller i krigstid för de
allvarligaste brotten t. o. m. till döden.
Ett tänkbart alternativ har endast med
mycket lätt hand berörts i diskussionen,
nämligen att avskaffa nämnden även i
brottmål. I förslaget (s. 40) nämns därom endast att domstolskommitten, som
tidigare utrett frågan, ej ifrågasatt ändring av huvudprincipen, varjämte uttalanden av tidigare utredningar med
samma innebörd refereras. Det nämns
emellertid också, att flera remissinstanser tidigare argumenterat för amTändning av juristkollegium i vissa vidlyftiga eller invecklade brottmål. I det följande nämnes (s. 162) som nämndens
viktigaste funktion att genom den det
allmänna medborgerliga omdömet skall
komma till uttryck i straffrättskipning- 389
en, varför det behövs lekmän med moget
omdöme och allmän livserfarenhet. De
remissinstanser som uttalat sig till förmån för juristkollegial sammansättning
i vissa vidlyftiga eller invecklade brottmål voro fyra större rådhusrätter, två
länsstyrelser, Sveriges Advokatsamfund,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler och en
statsåklagare. Bland de mål som skulle
kräva sådan sammansättning ha dessa
remissinstanser särskilt nämnt mål angående invecklade ekonomiska förhållanden.
Behövs en brottmålsnämnd?
Efter denna inledande redogörelse för
frågans hittillsvarande läge är det skäl
att övergå till huvudfrågan, nämligen
om det överhuvudtaget finns anledning
att behålla nämnden i brottmål? Frågan
låter kättersk, men detta beror delvis på
att man vid besvarandet icke kan frigöra sig från de historiska skälen och
associationerna till Torgny Lagman, Viger Spa och andra vördnadsvärda rättskipare. Det är emellertid ett faktum att
nämndens användningsområde fr. o. m.
1948 ständigt inskränkts utan att såvitt
man vet några nackdelar följt. Detta
har skett på två vägar, dels genom att
domstolarnas rättskipande verksamhet
inskränkts genom sådana institut som
strafföreläggande, parkeringsbot, ordningsbot och olika typer av åtalseftergifter, dels genom att ensamdomares
kompetens ständigt utvidgas.
Såvitt jag vet finns det inga sociologiska
undersökningar av de svenska nämnde- 390
männens ålder, samhällsklass, partitillhörighet etc., i varje fall inte sedan det
år 1944 på förlaget IGO utkom ett biografiskt praktverk som dock endast omfattade de dåvarande häradsrätterna.
Jag har emellertid ett allmänt intryck
av att dominansen bland nämndemännen i landsbygdsdomsagorna fortfarande utgörs av de medelålders, äldre eller
f. d. lantbrukarna, alltså en grupp, som
kan antagas vara ganska starkt konservativ. I domsagor, som domineras av
städer, och i de största städernas rådhusrätter, förekommer det en mera allsidig sammansättning, men här begränsas det allsidiga urvalet av att många
lämpliga kandidater på grund av sitt
arbete ej kunna deltaga. I vilken utsträckning den ekonomiska förlusten
genom skillnaden mellan förlorad lön
och dagarvode inverkar, kan jag icke
bedöma. Om man emellertid genomgår
förteckningen över nämndemännen i en
av storstädernas kommunalkalendrar,
finner man, att vissa kategorier äro rikt
representerade. Däribland märkas kommunaltjänstemän, särskilt inom socialvården, lärare, pensionärer och hemmafruar. Jag vill dock framhålla, att sistnämnda beteckning icke användes i nå-
gon förkättrande mening utan endast
som motsats till yrkesverksamma kvinnor. Däremot har jag en allmän känsla
av att egna företagare äro sparsamt
företrädda.
Negativt urval
Kven om man normalt kan räkna med

en ganska allsidig sammansättning av
en vanlig stor nämnd en vanlig rättegångsdag, uppstår det emellertid ett negativt urval så snart det blir fråga om
en längre rättegång. Detta beror på att
färre och färre nämndemän ha möjlighet att vara borta från sin normala
verksamhet tre eller fyra dagar i veckan
under en eller flera veckor eller kanske
under månader, när det blir fråga om
s. k. mammutmåL Denna negativa selektivitet medför i sin tur, att nämnden i
mammutmålen ofta – något förenklat
– säges bestå av pensionärer och hemmafruar, alltså just i sådana mål, vilkas
omfattning och svårighetsgrad gör det.
särskilt behövligt med en kvalificerad
nämnd. Bland mammutmålen dominera
sådana som gälla invecklade ekonomiska förhållanden. Detta medför i sin tur
att i de allra besvärligaste målen blir
nämnden helt utlämnad åt ordförandens uppfattning och endast tjänstgör
som en dekoration. Ur min egen erfarenhet kan jag åberopa en huvudförhandling, som pågick två månader med
110 åtalspunkter, samtliga bestridda, en
stämningsansökan på 60 sidor, som bevisning förhör med 18 personer och 563
handlingar som skriftlig bevisning och
en dom på 846 sidor, där jag fick den
uppfattningen att nämnden endast fyllde
en dekorativ funktion. En av anledningarna härtill är det enkla faktum att
mycket få personer i nämndemännens
ställning ha träning i att under en längrl!
tidrymd tillgodogöra sig ett muntligen
framställt stoff på ett nytt och främmande område. Förutom ovanståend~
mål har jag dessutom fått samma intryck
från en rad andra rättegångar, där jag
varit åklagare, som pågått i ett par eller
några veckor. Vidare finns det starka
skäl att antaga, att lekmän, som deltaga
i rättskipningen kanske en dag i månaden, löpa en mycket större risk än fackmännen att omedvetet påverkas av
klass- och intressesynpunkter. De flesta
jurister, som fullgjort tingstjänstgöring,
torde ha exempel härpå från överlägg·
ningar vid vilka de närvarit, men är i
likhet med mig förhindrade att yppa
dessa erfarenheter på grund av sin tystnadsplikt i domareden.
Anglosachsiska erfarenheter
Man kan också hänvisa till den rikhaltiga amerikanska handbokslitteraturen
för advokater om hur man drar en jury
vid näsan på olika sätt, och vilken sammansättning av en jury som är önskvärd ur en åklagares, kärandes, svarandes eller tilltalads synvinkel. På detta
område finns det numera en omfattande
vetenskaplig forskning från University
of Chicago, vars· ”Jury Project” under
ledning av Harry Kalven och Hans Zeisel innebär att verkligen existerande juryer fått dryfta fingerade rättegångar,
varunder överläggningarna inspelats och
bearbetats vetenskapligt (jämför deras
bok: The American Jury, Boston 1966).
Ett annat indicium i samma riktning få,·
man i de engelska juristmemoarerna,
vilka äro talrika som stjärnorna på himmelen. I dessa upptäcker en utomståen- 391
de lätt en egendomlig ambivalens i förhållandet till juryn, för vilken författarna själva tyckas vara blinda. Dels
prisa de juryn i alla tonarter som ”a palladium of liberty” etc. och dels berätta
de regelbundet och med synbar förtjusning, hur deras vördade lärare eller de
själva lyckats vinna rättegången genom
att vilseleda juryn och spela på dess
klass-, köns- eller generationssynpunkter. Gentemot detta kan anföras, att det
är stor skillnad på en engelsk eller amerikansk jury och en svensk nämnd. Det
är det visserligen, men skillnaden blir
mindre, om man tänker på de krav som
framställts från olika håll och som gå
ut på att en nämndeman aldrig bör omväljas för att icke mista sitt friska amatörskap. Man kan vidare jämföra med
andra kvalificerade akademikerkategorier, som efter lång utbildning äro betrodda med att utföra sitt arbete på
egen hand utan att ha en samling välvilliga men okunniga lekmän hängande
över axlarna på sig som kombinerad>:!
kontrollanter och medansvariga för bt!-
sluten. När överläkaren på kirurgiska
avdelningen på ett lasarett gör en operation, behöver han varken rådfråga ledamöterna i landstingets sjukvårdsstyrelse
eller i lasarettets lokalstyrelse om diagnos, metod eller behandling. Jag tillåter
mig här att låna ett uttalande i fråg;\n
från den österrikiske överrättsdomaren
Th. Gössweiner – Saiko, Leoben, som
i en tysk tidskrift skrivit en artikel om
lekmän i rättskipningen, där han förutom träffande jämförelser för medici- 392
nens del uttalar: ”Det faller icke någon
murare in att rådgöra med en filosofiprofessor, hur han skall blanda sitt murbruk, eller en bankir att rådfråg,\ en
präst, när det gäller att avgöra börseller andra finansieringsfrågor. Ingen arkitekt, ingen lärare, ingen fysiker, ingen
hantverkare och ingen annan heller,
till vilken man på grund av hans fackkunskaper överlämnat att lösa en uppgift finner sig i anvisningar från människor, som ingenting förstå därav, och
redan därför överlämnar man ingalunda
tilllekmän att avgöra vad som ur fackENGELSK RA.TTVISA
mannasynpunkt är riktigt. Men domz,-
ren måste finna sig i detta på grund av
en dåraktig lagstiftning.” Man kommer
osökt att tänka på titeln till en bok av
den franske litteraturkritikern E.mi~c
Faguet, nämligen Inkompetenskulten.
Ytterligare många andra exempel
skulle sålunda kunna anföras på hur
juristerna måste få sitt arbete försvårat
av denna fiktion, denna övertro på det
s. k. sunda lekmannaförståndet, som det
nu borde vara tid att avskaffa med en
reverens för dess historiska vördnadsvärdhet.
Rätt länge har man varit på det klara med att juryn spelat ut sin roll i civilprocessen. Den anlitas alltmera sällan, och då någon part föreslår prövning ”
inför jury är avsikten att fiska i grumligt vatten ofta uppenbar. Ieke heller
brottmålsjuryn väcker entusiasm. Att den många gånger frikänt skyldiga, kan
man förlåta den. Men några upprörande mordprocesser, där den på minst
sagt osäkra grunder uttalat domen: Skyldig, äro svårare att glömma. Man
är också ense om att fredsdomaren icke längre är vuxen uppgiften att skipa
rättvisa, och om att det blott kan vara en tidsfråga innan hans pittoreska
figur för alltid försvinner ur det engelska rättslivet.
Fil. och jur. kand. Fritz Kaijser i Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner