Print Friendly

Leif Lewin; Fader Burke tillbaka

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEIF LEWIN:
Fader Burke tillbaka
Tvenne krafter kämpar om
moderaternas själ – social- och
kulturkonservatismen och nyliberalismen.
Allsidighetens samhälle formulerar en modern konservatism, som awisar den stora staten utan att kasta individen i nyliberalismens käftar av hjärtlös
egennytta under allas krig mot
alla, skriver LeifLewin.
Leif Lewin är skytteansk professor i statskunskap i Uppsala.
V
skall vara tacksamma för Hans L
Zetterberg, en av de mest originella och uppslagsrika tänkarna i
vår politiska debatt. Moderaterna skall
vara särskilt tacksamma. Utan hans tankar om den lilla världens små gemenskaper skulle Allsidighetens samhälle, det
förslag till nytt handlingsprogram de nu
presenterar, vara ett skäligen menlöst
borgerligt dokument av det slag, varav det
finns många. Zetterberg har visserligen
inte medverkat i prograrnkommitten; den
har letts av Gunnar Hökmark och bestått
av ett dussintalledamöter inklusive statsråden Per Unekel och Per Westerberg.
Men Zetterbergs välkända analys ger
skriften dess prägel och gör den ideologiskt tydlig. Allsidighetens samhälle formulerar en modern konservatism, som
avvisar den stora staten utan att kasta individen i nyliberalismens käftar av hjärtlös egennytta under allas krig mot alla.
Med de små gemenskaperna menar
moderaterna familjer, grannskap, föreningar, vänner, företag. Dessa gemenskaper skall vara oberoende och vitala.
Den gamla drömmen om ägardemokrati
får ny gestalt: ägandet skallligga i de enskildas händer och inte i statens för att
inte bara befrämja tillväxt utan också en
självständig livsstil. Etik, konst, religion,
vetenskap och företagsamhet får utvecklas på sina egna villkor och enligt sina
egna traditioner – som en sorts motståndsnästen till den politiska centralmakten. Staten skall vara begränsad. Dess
främsta syfte är just att genom sin rättsvårdande funktion garantera de små gemenskapernas oberoende och fortbestånd.
Inom världssamfundet har Sverige i
första hand sin plats i den europeiska
l
l
l
92
gemenskapen. Fredsargumentet för
Europaintegrationen framhävs på ett välgörande sätt. ”Drömmen om det enade
Europa är också drömmen om att historien inte skall upprepa sig; drömmen om
att de krig, det förtryck och den fattigdom
som människor i vår världsdel in i vår tid
har lidit under, eller levt i oro för, inte
skall behöva återupplevas av någon.” Det
är nyttig läsning inte minst för en yngre
generation, som bara känner till andra
världskriget genom historieböckerna och
sålunda känslomässigt finner det ungefär
lika avlägset som trettioåriga kriget.
Tvenne krafter kämpar som bekant om
moderaternas själ: den här refererade
social- eller kulturkonservatismen och
nyliberalismen. Ibland får den senare i
alla fall övertaget, inte oväntat i de ekonomiska avsnitten. Tag t ex följande mening:
”Under 1990-talet skall Sverige bli ett
ledande skattesänkarland.” Menas därmed att Sverige skall ha lägre skatter än
andra länder? I så fall torde välfärdsstaten
komrna att urholkas till en oacceptabel
nivå, vilka dynamiska tillväxtkrafter man
än förmår stimulera genom skattesänkningarna, och vi kan bara trösta oss med
att moderaterna kommer att förbli ett
minoritetsparti, som aldrig fullt ut kan
förverkliga sitt program på den här punkten. Eller också menar man att Sverige
måste sänka skatterna mer än andra länder för att komma ned till ett europeiskt
genomsnitt, helt enkelt därför att vi i dag
har ett ovanligt högt skattetryck. Men vilken inspiration för omvärlden blir vi då
som ”ledande skattesänkarland”? De
stolta trumpetfanfarerna förvandlas
snabbt till en självklarhetens triviala hummande.
Men Nozick har gjort sitt avfall. Fattigdomen i de amerikanska storstäderna har
fått nyliberalismens guru, som under åttiotalet inspirerade ungmoderaterna, att
uppvärdera behovet av en statlig välfärdspolitik. Allsidighetens samhälle upprepar
maktdelningstanken efter Locke, men
den avhumaniserade Locke i Nozicks
tolkning ser vi tack och lov inte spåren
efter; Nozicks fundamentala misstag bestod ju i att han bortsåg från den kristna
förvaltarskapstanke, som utmärkte den
begränsade statsmaktens filosof. Hänsyn
och omvårdnad blir därigenom åter konservativa honnörsord, värden som programförfattarna med rätta ser hotade genom vissa avarter i den stora statens välfärdsprogram. Dessa egenskaper utvecklas i de små, oberoende världarna,genom
vilka människorna länkas till en större
gemenskap. ”Friheten och förankringen
går hand i hand.” Och fader Burke i sin
himmel känner åter igen sitt parti.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism