Print Friendly

Leif Kristiansson; Kampen om Bohuslän

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEIF KRISTIANSSON:
Kampen om Bohuslän
”Vi skall i denna artikel något närmare
granska det Bohuslän som ej blott är salta
bad, stekheta klippor, makrillfiske och vila segel”, skrev redaktör LeifKristiansson i
Västerbygden då han lämnade oss den. I stället får vi lära något om det Bohuslän, som
flertalet inte känner till. Artikeln passar väl
in i den serie om svenska landsändar som
drabbats av svårigheter och som Svensk Tidskrift började med StigJonssons artikel om
Gotland i sista numret förra året. Detfinns
– tyvärr – material tillflera sådana redogö-
relser, och de skall komma efterhand.
Bohuslän är ingalunda bara ett kustområde
med bördiga dalgångar, omgivna av berg
där skogen står grön med salta sjön där omkring. Som det står i visan.
Det är dock kusten som i alla tider har geu
landskapet sin ryktbarhet och glans. Dit
äventyrarna samlades under de stora sillperioderna och dit sommargästerna nu sökt sig
i 150 år. Där har också sagan och romantiken hämtat massor av inspiration under
årens lopp.
Men allt är inte saga och romantik. Inte
ens i Bohuslän. Här finns också kalla realiteter att räkna med i hög grad. Levnadsvillkoren för den bofasta befolkningen har ändrats i takt med näringslivets många strukturförändringar, vilket inte minst har skapat
problem för kommunalmän, samhällsplanerare, näringsidkare och riksdagsmän från
landskapet. l tidningarna rubriceras detta
ofta som varvskris, undersysselsättning, turistkaos, oljeutsläpp, utfiskning och miljö-
hot.
Bohusläningarna har av naturliga skäl sedan urminnes tider sysslat med det som havet ger. Man har fiskat utefter kusten, bedrivit fraktfart utanför densamma, brukat jorden mellan alla bergen och huggit i sten så
att t o m detta har lönat sig.
Men efter andra världskriget kom här –
liksom i andra provinser – industrialiseringens framfart att sätta sin nya prägel. Ungdomen flydde i stor utsträckning fisket och
jordbruket och gav sig till Göteborg för att
arbeta i industrin. Det fanns förstås också
jobb på någon konservfabrik eller textiltillverkning utefter kusten. Men stenhuggarna
förlorade gatstenstillverkningen när asfalten
kom på våra gator och vägar.
Något måste göras för att flykten från
land kapet inte skulle bli allt för katastrofal.
Det var då om skeppsredare Gustaf B
r horden kom på det här med att bygga bå-
181
er. Den gamla badorten tenungsund kom i
blickpunkten först. Det bö1jade med att en
lantgård köptes upp för miljonbelopp. sedan rullade det snabbt vidare.
Det lilla badortssamhället med sekelskiftar i ddevalla. Vi skrev då l946. Tusentals tesstämningar genomgick den mest omvälmänniskor fick jobb.
Det finns väl knappast något varv om har
blivit så omskrivet somjust varvet vid Byfjorden, av olika orsaker. 1963 gick staten in
som delägare och l97 l tog statsföretag
hand om det hela. Uddevallavarvet är idag
el! stort hypermodernt varv som sysselsätter
2400 arbetare och 700 tjänstemän. Man bygger båtar som är så stora som hus. Mest är
det oUetankers. De senaste åren har man färdigställt en erie om tio stycken 233 000-tonnare. just nu projekteras en bjässe på
485 000 ton d w. Varvets orderbok är fylld
to m i mitten av l979. Så någon akut varvskris som i Göteborg har man ännu inte känning av i Uddevalla. Att sedan många tankers har legat upplagda i olika bohusländska
vikar de senaste åren på grund av fraktbrist,
är en annan historia.
På Orust och Tjörn bygger man också bå-
tar, på småbåtsvarven. Fritidsbåten är ju nästan lika obligatorisk som bilen i vissa kretsar.
Det är också stor konkurrens om plats i små-
båtshamnarna i kommuner med kust, som
alla kan ståta med i Bohuslän.
vande industrialiseringsprocess som något
svenskt samhälle upplevt. Stenung und blev
Sveriges petro-kemiska centrum.
”Inträdesbiljetten” löstes först av Esso som
etablerade sin krackeranläggning. Runt denna har sedan industrierna Kema Nord, MoDo Kemi och Unifas kommit till, och dessutom ett stort oUekraftverk samt serviceindustrier. stenungsund är nu också påtänkt
som importhamn för naturgas från Persiska
viken.
Det är meningen att detta petrokemiska
centrum skall fortsätta att växa i den takt
som nu sker. Alla berörda parter har nyligen
givit sina klarsignaler. Befolkningssiffran
går stadigt uppåt med åtföljande växtvärk
och andra problem. Det frestar inte minst på
kommunens ekonomi. Kommunalskatten
har rakat i höjden och ytterligare höjningar
har aviserats för att kunna hålla bostäder,
skolor, daghem, idrottshallar samt annan
service som vill till för folket som flyttar in
från Sveriges alla hörn. Man har fått göra
stor upplåning för att klara situationen.
Kommunens inkomster kommer inte i samma takt som utgifterna när det gäller sådan
snabb expandering som skett StenungStenungsund och Brofjorden sund.
På 60-talet började plaståldern och oljan gö- Stenungsund har länge varit focus för
ra sig gällande i Bohusläns näringsliv, såtillvida att internationella storföretag ville lägga sig på kusten med sina förädlingsindustrimiljödebatten, eftersom petrokemin var för
landet en ny bransch. Effekterna av en etab- . lering var okända ur flera synpunkter. Ing- 182
en detaljerad miljövårdspraxis fanns att tillgå. Parallellt med uppbyggnaden har emellertid miljövårdslavinen satts igång. Industrin har hela tiden levat under ett utomordentligt hårt tryck från opinionen, samtidigt
som samhället skaffat sig en uppsättning organ för kontroll och styrning av naturvårdssträvandena. Krav har ställts och ständigt
skärpts.
Företagen i Stenungsund har snabbt svarat på dessa. Man var förutseende nog att i
god tid innan fabrikerna körde igång starta
en rad ingående undersökningar av fjordarnas vatten, bottenfauna och fiskliv. De har
under årens lopp föUts upp och kompletterats med luft- och bullerundersökningar.
Dessa har blivit Stenungsunds verkligt starka miljökort och alibi. Miljösituationen torde
vara den grundligaste kartlagda i Sverige.
Som ett parallellfall till Stenungsund kom
sedan etableringen av raffinaderi vid Brofjorden i Lysekils kommun. Man skrev spaltkilometrar om seglationsleden och Scanraff
som nu är igång. Mycken kritik har kommit
från miljövårdsfolket om etableringen i
Brofjorden. Många av kommunens innevå-
nare var också svalt intreserade för ytterligare raffinaderier här. Nu vet vi att Statsraff
inte kommer till denna bohuslänska kust.
Beslutet fattades i februari. Många drog sä-
kert en lättnadens suck när de fick reda på
detta. Man menar att raffinaderier bara ger
många arbetstillfällen under uppbyggnadsskedet. Men många intressen kämpar också
för att Statsraffs plats blir vid Brofjorden.
Ännu är det säkert inte för sent att sätta spaden ijorden för detta projekt.
Sämst beställt med arbetstillfällen är det
nu i nordligaste Bohuslän. I Tanums och
Strömstads kommuner. Avfolkningen var
stor här under 50-talet och 60-talet. Befolkningstalet har nu stabiliserats, men åldrarna
är höga. Ungdomen har dock återvänt till
sin bygd i stor utsträckning eftersom det
finns en hel del småindustrier. Men kommunalmännen är ändå ute och försöker få en
ordentlig basindustri till denna något otursförföljda landsända.
Strömstad har haft att brottas med företagsnedläggelser. Bygden hade för några år
sedan goda förutsättningar för att bli e11
centrum för byggandet av oljeplattformar.
Denna tillverkning påbörjades också i Kebalviken. Men det blev bara en plattform
byggd. Nu är denna verksamhet ett minne
blott. Det blev andra planer med oljeletandet.
Har fisket en framtid?
Fisket har sedan gammalt varit en stor nä-
ring i Bohuslän mer än i något annat svenskt
kustlandskap. De många vita fiskebåtarna
gick ut och kom igen med havets vita silver
som det hette. De försåg det svenska folket
med sådana läckerheter som färsk torsk, kolja, långa, hälleflundra, rödspotta, makrill,
krabba och räka_
Fiskarkåren har decimerats kraftigt på senare år i Bohuslän. Idag är det blott l 500
kvar. Det är särskilt prekärt eftersom det har
drabbat Strömstad, Tanum och Lysekil som
har ont om jobb för övrigt.
Vad som idag intresserar yrkesfiskarna är
räkfisket samt storsjöfisket. I det senare fa~
!et vill det till båtar i miljonklassen. Fiskarna
~älva slår sig ihop och blir ägare till dessa dyra båtar. Det medför stora ekonomiska risker att göra dessa investeringar.
På senare år har tisket blivit sett över
axeln av regering och myndigheter. Fiskarna
1ill nu ha samma subventioneringssystem av
ina produkter som finns på vissa jordbruksprodukter. Importen av fisk har gjort skada.
Beskattning och andra avgifter har slagit nä-
ringen orättvist, heter det.
Ett annat stort övergripande problem för
fiskarkåren är att man ständigt har utfiskningshotet över sig. Man har att ta hänsyn
till fiskekvoter. u har det blivit sillfiskestopp i Nordsjön. Men de bohuslänska fiskarna hoppas nu i stället på hyggliga kvoter
på andra fiskslag i Nordsjön.
Visserligen pågår det svenska räkfisket i
egna vatten men man har övermänskliga
konkurrenter i de liberala bestämmelser
som tillåter ohejdad, fri import av räka från
andra länder. Vi kan dock notera ett plus
från fiskarnas sida sett – priset på konsumtionsfisk kryper uppåt så sakteliga.
Jordbruket och skogen
De naturliga förutsättningarna för jordbruk
är varierande i Bohuslän. Det är en utpräglad småbrukarprovins. Det är svårt att urskilja någon särskild del av länet som speciellt
lämpad för jordbruk. Men länets stora skola
för lantbruket ligger i Dingle.
De allmänna förutsättningarna för trädgårdsodling är mycket goda i länet. Efterfrå-
gan från den stora och alltmer ökande befolkningen i mellersta och södra delarna av
länet har medfört att Göteborgsregionen
183
och mellersta Bohuslän är underskottsområ-
de i fråga om trädgårdsprodukter. Till detta
kommer den ökande ström av sommargäster under några få månader som förstärker
efterfrågan. Under de enaste åren har intresset för frilandsodling ökat.
Skogen i Bohuslän befinner sig i en uppbyggnadsperiod under vilken ej hela tillväxten avverkas. De klimatiska förhållandena
är, bortsett från de hårda vindarna i kustbandet, mycket gynnsamma för skogsproduktion . Den höga nederbördsmängden
gynnar särskilt granens tillväxt som utgör 46
procent av skogsbeståndet i länet.
Vid sekelskiftet utgjordes över hälften av
länets nuvarande skogsmark av kala ljungmarker. Idag är de så gott som fullständigt
skogsbärande. Här avverkas det nu till både
virke och pappersmassa. I Bohuslän är idag
ca 5 000 människor helt eller delvis sysselsatta med skogsarbete. Den teoretiska skogsutbildningen meddelas till tor del på länets
skogsbruksskola i Hensbacka, Munkedals
kommun.
Turism, trafik och broar
Under tre hektiska sommarmånader mångdubblas Bohusläns befolkning, med allt vad
det”innebär av gott och ont. Då kommer turisterna, inte bara från vårt land utan från
hela Europa. Mest är det tyskar, danskar och
holländare.
Turisterna kommer för det mesta i bil numera. Detta ställer stora krav på vägnätet
och man tänker då i första hand på E6-an
s_om löper längs vårt avlånga landskap. Denna led är på många avsnitt underdimensio- 184
nerad för detta tryck. Visserligen har man
nu hunnit från Göteborg till Stora Höga
med motorvägen, men från Stora Höga upp
till norska gränsen är det bedrövligt smalt
och livsfarligt på många ställen. Nu går diskussionens vågor höga var man skall lägga
motorleden förbi Uddevalla.
Det har hänt en hel del positivt ur trafiksynpunkt i Bohuslän på senare år också. Det
har lagts broar. Först kom Tjörnbron, sedan
bron till Orust. Nu har också Smögen fått sin
länge efterlängtade bro. Men än fattas det
broar i länet. Bron mellan Orust och Tjörn
skall byggas om eller rättare sagt: man vill ha
en ny. Det är också förslag om att lägga en
bro över Åbyfjorden. Många svenskar har
säkert också önskat sig en bro över Instö ränna, när de stått timmar i kö för att komma
med färjan över till Marstrand på sommaren.
Åtskilliga tusen fritidshus har byggts i Bohuslän på senare år, s k sommarstugor.
Dessa har kommit upp i sådant antal att de
skapar vissa problem för kommunerna. De
ägs i regel av folk från andra kommuner.
Under stor del av året kräver de service i
”sommarkommunen”. De har blivit bettmgande för dessa kommuners ekonomi. Många
förslag till lösningar av dessa problem har
dryftats. Ett av de bästa förslagen är att tilllämpa den danska modellen att sommarstugeägarens kommunalskatt tillfaller ”sommarkommunen” under den del av året då
denne bor där. Men någon lagstiftning om
detta finns inte ännu. Kanske den kommer.
Annars är säkert turisterna alltid välkomna till Bohuslän. Tack vare dessa sommarmånaders omsättning kan många köpmän
ge bofasta befolkningen service året om.
Ett annat nytt bevis på att turisterna är välkomna är att Folkhögskolan i Grebbestad
skall inrätta en linje där man skall ge grundutbildning åt turistnäringsidkare.
Sammanfattningsvis kan sägas att Bohuslän av idag är föremål för mångas intressen.
För att skaffa stoff till denna artikel har man
fått många människors syn på saken. De
tycks vara ense om en sak: Man tror att här
finns plats för både badgäster, industrier,
fiskare och jordbrukare samt servicefolk av
alla de slag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner