Print Friendly

Leif Carlsson; Kunskap, makt och ansvar

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEIF CARLSSON:
Kunskap, maktoch
ansvar
Vilket ansvar har forskaren för
den kunskap han med etiskt
korrekta metoder forskat fram?
Har han rätt att behålla den för
sig själv? Har han rätt att sprida
den till allsköns folk? Ansvarsfrågan blir akut först när något
går över styr eller anses ha gjort
så, konstaterar Leif Carlsson.
Politikernas ansvar är att
lyssna ordentligt på forskarna
och att handla på bästa sätt,
alltså ofta det svåraste, enligt
deras råd.
Fillic Leif Carlsson är redaktör i
Svenska Dagbladet.
Den snille är i ett,
kan vurma i ett annat
JH Kellgren
D
en får makt, som har kunskap.
Det var Tage Erlander som vände på en tusenårig i tröga skolepiltar inpluggad visdom, när han ställdes
inför den för makthavare generande frå-
gan om makten och dess lokalisering.
Alla har vi ju hört ryktas att åtminstone
hos oss all makt utgår av folket. Frågan är
vart den tar vägen. Johan Sverdrup, den
norska parlamentarismens grundläggare,
kunde på 1800-talet hävda att den fanns
”i denne sal” – stortingets sessionsrum.
Något sådant tror ingen i våra dagar;
minst av allt någorlunda förståndiga riksdagsledamöter.
Erlanders formulering kan suppleras
med två iakttagelser.
För det första: man kan onekligen ha
kunskap, som alls ej behöver vara på nobelprisnivå men viktig nog ändå, och finna det stört omöjligt att övertyga maktens
män. Läkare, präster, bönder och soldater kan berätta, och’många med dem.
För det andra, men egentligen samma
sak: man kan uppenbarligen få en stor och
välsmord bit av maktens kaka utan att på
vägen till bordet ha helarmat sig med
tyngande kunskap om stort annat än hur
man vänder näsan mot det goda oset från
faten.
Dock kvarstår en skavande fråga om
förhållandet mellan kunskap och makt;
och mellan makt och ansvar. Makt utan
ansvar är, enligt ett klassiskt talesätt, skö-
kans privilegium.
För vetenskapsmän, för vilka kunskapen inte endast är yrke och bärgning utan
också källan till status och prestige – den
42
yttersta bekräftelsen mottages som bekant på Nobeldagen out of His Majesty’s
hand – är frågan särskilt intressant; om
också, vill det synas, ej alltid så brännande
som den borde vara.
Med en grov förenkling, som jag förhoppningsvis snart skall krångla till, kan
man uttrycka en renodlad forskarattityd
så att forskaren har att efter bästa förmå-
ga ta reda på hur det förhåller sig. Hur
hans iakttagelser och teorier sedan användes är inte hans sak. Det ankommer
på andra: kapitalister, politiker och militärer är tre mycket ofta åkallade avnä-
margrupper.
(Till tids vinnande: att många accepterade teorier är felaktiga och att det allra
mesta är obekant även för de lärdaste och
skarpsinnigaste just nu har intet med vårt
problem att göra. Denna parentes blir lättare att acceptera om man uttrycker den
som en rimlig förhoppning om att forskningen kommer att gå framåt. De två på-
ståendena är i sak identiska: om Pelle är
större än Lasse är Lasse mindre än Pelle.)
Det är med forskare som med politiker, enligt en känd observation av statsminister Ingvar Carlsson: även de är människor. Följaktigen blir ansvarsfrågan
akut först när något går över styr, eller anses ha gjort så. Ingen lär undandra sig det
fulla och helst odelade ansvaret för att ha
funnit god bot för en tragisk barnsjukdom. Ingen trängsel förmärkes just nu
kring den för ej länge sedan vördnadsvärda och eftertraktade titeln ”atombombens fader”.
Det senare är säkert det mest spektakulära, om också ej nödvändigtvis det
viktigaste fall som brukar förekomrna i
debatten om forskarens ansvar.
Att det är väsentligt för oss människor
att efter bästa förmåga göra oss underkunniga om den natur vi lever i är för mig
en självklar utgångspunkt. Den som inte
delar denna uppfattning gör klokt i att ej
längre spilla sin tid på dessa rader. Det
finns så ofantligt mycket annat och roligare att läsa.
En känd sentens uppmanar forskaren
att söka sanningen och även om den leder
till Helvetets port bör han klappa på. För
en kristen kan det te sig opraktiskt att sö-
ka sanningen hemma hos lögnens furste;
men det är tänkvärt att densamme bor där
gråt och tandagnisslan är.
Hur mycket gråt är en professur, ett år
vid Harvard eller ett nobelpris värt?
Saken kan ses från olika håll. De flesta
lär vara överens om att det finns en gräns
för det fria sanningssökandet om själva
inhämtandet av kunskapen kräver misshandel, skräck, fara och lidande. Jag tror
mig veta att medicinare är särdeles uppmärksamrna på detta. De är dock i de flesta fall till att börja med läkare och förblir
så innerst inne. Säkert skulle veterinärer
och agronomer gärna hålla med dem.
Denna sak är i och för sig av stor vikt –
kanske är det på senare tid lyckligtvis allt
starkare intresset för djuretik den mest
betydelsefulla aspekten – men dock ivårt
sammanhang ej den viktigaste.
Forskarens ansvar för sin kunskap
Kärnfrågan gäller vilket ansvar forskaren
har för den kunskap han med etiskt korrekta metoder forskat fram. Har han rätt
att hålla den för sig själv (tills han fått sitt
patent eller sitt regeringskontrakt? Eller
längre än så? För alltid?) Har han rätt att
sprida den till allsköns folk? Offentlig och
fri debatt sägs ofta vara forskningens livsluft.
Om han håller på offentlighetsprincipen – har han då något ansvar för vad
katten tar sig för när han väl släppts ut ur
säcken?
Ett tänkvärt exempel är ett publicerat
verk – ”ett utmärkt biokemiskt arbete i
och för sig med gedigen dokumentation”,
enligt en kompetent bedömare – av en
forskare vid ett svenskt universitet som
påpekade att det fanns möjligheter att utveckla biokemiska vapen som selektivt
förintade alla vita i Sydafrika utan att geKärnfrågan gäller vilket ansvar
forskaren har för den kunskap han
med etiskt korrekta metoderforskat
fram.
nera andra människor. (Ja, detta var innebörden, även om jag har valt att sätta stö-
veln på den andra foten. Skoskav känns
bättre så.)
Den gode doktorn var just god. Livlig
anhängare av kampen mot alla antidemokratiska rörelser (utom i Vietnam). Han
menar att han publicerat en varningssignal ”för att säkerställa att man i god tid
förebyggde att de vetenskapliga rönen
kunde utnyttjas i rasfientliga syften”.
Att det inte finns någon gräns för intelligenta människors dumhet är välkänt.
Bör det finnas någon gräns för vad goda
och välmenande människor ställer till?
Dessa reflexioner föranleds närmast av
den världsberömde tumörbiologen Georg
Kleins lysande bok Ateisten och den heliga staden – det häftiga och alltför nötta
kritikerattributet är denna gång använt
43
med allt fog och med allvarlig eftertanke.
Det behöver ej sägas att mina rader icke
är någon recension, än mindre en polemik; endast en frukt av lycklig läsning.
Ansvaret för atombomben
Utgångspunkten kan lämpligen vara just
atombomben. Av endast alltför uppenbara.skäl har den blivit ärkesymbolen för
hur en snillrik vetenskaplig teori annekteras av militära och politiska blindstyren
och/eller skurkar, med fasansfull förödelse som följd och med bestående risk för
människans fortlevnad ”som biologisk
art”; högre bud har också anmälts – ”allt
liv på jorden” antydes stundom vara hotat
av utplåning. Oöverskådliga formationer
av vetenskapsmän, journalister, fredsarbetare, politiker och politikerföraktare
har i årtionden upprepat detta.
Detta är, som Georg Klein stillsamt på-
pekar, alldeles fel.
Det var den geniale ungerske fysikern
Leo Szilard – sedermera lika snillrik biolog – som med en Karakteristisk kombination av total arrogans och en energi i
stånd att rubba ej endast berg utan rentav
amerikanska generaler som fick Project
Manhattan i gång. Han fick Albert Einstein, ingen ringare person, att ställa sig i
spetsen för en vädjan till presidenten.
Tydligen efter viss tvekan från Binsteins
sida – möjligen därför att han visste ganska lite och förstod än mindre om vad saken gällde.
Som alltid fick Szilard sin vilja fram,
trots hårt motstånd – generalerna tyckte
att de klarade sig bra med vad bomber de
hade liksom deras brittiska kolleger 1914
inte ville ha några stridsvagnar. De prata- 44
des snart omkull; professorn och människorna i Hiroshima fick sin bomb.
I sammanhanget är en praktisk sak av
intresse.
De som anser att det var illa gjort att
uppfinna bomben brukar dock stundom
ursäkta tilltaget med frågan ”vad skulle ha
hänt om Hitler hunnit först?”
För Leo Szilard, judisk emigrant från
Ungern och med större kunskap än de
flesta om den europeiska, enkannerligen
tyska forskningens kapacitet var detta av
naturliga skäl en avgörande drivkraft. En
drivkraft som var ett hjärnspöke. Vi vet
nu – som Georg Klein också erinrar om
– att kapplöpningen om Bomben aldrig
har ägt rum. Hitler viJie inte heller höra
talas om någon atombomb, lika lite som
Förenta Staternas militärer; en lärd vän
berättar mig att der Fiihrerför att få tyst i
stugan ställde arkebusering i utsikt för
den som bringade saken på tal i högkvarteret.
Detta skall inte vändas till ett klander
mot atombombens fader. I sin berömda
bok om krigets konst och natur erinrar
Clausewitz om att den som vill bedöma
en fältherres insats först och främst måste
bortse från vad denne inte kunnat veta i
sanningens minut. Samma licens måste
rimligen beviljas professorer.
Däremot bör händelsen vara en tankeställare för dem -oss, till exempel – som
har att lyssna till forskare och handla efter
deras råd. Det kan alltså bevisligen inträffa att den allra yppersta expertis är katastrofalt okunnig- just precis okunnigom en sak av avgörandet vikt när tärningen kastats om liv och död.
Vad som gör exemplet Szilard så tydligt och viktigt är att han vid närmare eftertanke kom till andra resultat: han hade
hittat på bomben men tyckte när han
lyckats att den inte borde användas. Den
gången fick han inte sin vilja fram. Har
han dock genom sitt nya råd något sent på
dagen gjort sig förtjänt av full och tacksam ansvarsfrihet – hans ursprungliga
tanke måste ha varit att bomben borde
fällas, rimligen över Tyskland?
Man kan säga att ansvaret vilade på
president Harry Truman. Så menade denne själv, och gjorde aldrig något försök att
smita från olycksplatsen. Men presidenten, the Commander-in-Chief, hade aldrig
ställts inför det ohyggliga beslutet om inte
USA:s forskare hade skapat valsituationen …
Attdet intefinns någon gräns för intelligenta människors dumhet är
välkänt.
Skulle det ha varit rimligt att låta Szilard ha någon sorts moraliskt patent, en
personlig förfoganderätt över den ödesdigra uppfinning för vilken han lyckats
pressa fram några miljarder skattepengar? Frågan behöver endast ställas för att
vara besvarad.
Dock finns det ännu många krångligheter kvar. Krångligheter som råkar vara
väsentliga för oss andra, presidenter eller
ej, som har att avväga ansvarsbördan mellan dem som vet och dem som bestämmer.
Varför beslöt Harry S Truman, ny i
kostymen efter Roosevelts död, att använda den farliga tingest som påträffades
i sterbhuset?
Litteraturen är oöverskådlig; polemiken alltfort ursinnig.
Tre skäl – många fler finns – brukar
diskuteras särskilt livligt.
För det första, och mest respektabelt,
hävdas att en ”konventionell” invasion
mot Japan skulle ha krävt en miljon amerikanska soldaters liv.Iwo jima, Okinawa,
Tarawa, Normandie . . . Soldaterna och
deras kvinnor och barn skulle ha haft ett
och annat att säga om deras högste chef
avstått från att nyttja ett vapen som kunde
ha gjort en sådan katastrof onödig. Uneasy lies the head that wears a crown, som
Henrik V tänker på natten före den dag
han skall kommendera sina män i döden
på slagfältet vid Azincourt.
Två fysiker i Göteborg kan ha konträrt motsatta uppfattningar om
kärnkraftens risker.
För den andra anfördes att det var
nödvändigt med en uppmuntrande spark
i stjärten för alla som stått i och stretat
med arbetet: moralen -jo, det heter så-
krävde att de fick se ett resultat av sina
mödor.
För det tredje ansågs det nyttigt och sedelärande att eftertryckligt visa ryssarna
vad de amerikanska bundsförvanterna
faktiskt kunde åstadkomma. Man erinre
sig att Eisenhower på Roosevelts order
låtit ryssarna komma först till Berlin –
justaplace on the map, som det hette.Om
detta argument spelat in har det varit en
parallell till förstöringen av den flyktingpackade kulturstaden Dresden: en demonstration för den gammaldags tänkande Stalin av vad flygmaskiner kan åstadkomma.
Om alla dessa argument gäller att de
45
kan vara felaktiga – det första och viktigaste var det förmodligen, liksom de lidelsefulla fysikernas skräck för den tyska
atombomb som aldrig var å bane.
Om alla gäller dessutom – de må vara
motbjudande eller ej – att de inte i någon
minsta mån påverkas av den exklusiva
kunskap som just forskare förfogar över.
Ans.var i krig och fred
I fråga om krig eller fred är detta uppenbart. Ett nära liggande, mer modest exempel, men viktigt nog:
När kriget gick mot sitt slut visste den
svenska underrättelsetjänsten förbluffande gott besked om den tyska militära styrkan i Norge- bortåt 300 000 man. Vad
ingen visste var om dess ledning skulle lyda en kapitulationsorder från Berlin eller
om general von Falkenhayn skulle försö-
ka bli sin egen som en annan de Gaulle.
Lätt att förstå att detta var en mardröm
för den norska exilregeringen i London,
för den norska hjernmetronten – och för
regeringen i Stockholm. Sannolikheten
var säkert liten – men insatsen ohyggligt
stor: ett meningslöst blodbad när spelet
redan var vunnet och förlorat. Trots uppenbara betänkligheter gick Per Albin
Hansson med på att detaljplanera en massiv svensk militär intervention. Den behövdes inte, som väl var; men ingen forskare hade i denna sin kapacitet kunnat
hjälpa politikerna, lika lite som generalerna eller underrättelsechefen.
Något liknande kan vi se i på kort sikt
mindre dramatiska lägen. Hur sprids
RIV-smittan? Vad kan vi göra för aidspatienterna? Om dessa ting kan experter ge
svar, sådana de nu är. Hur skall vi i epidemibekämpningen väga mellan den enskil- 46
des skydd för sin integritet och samhällets
– alltså alla andra enskildas – skydd mot
en veterligen dödlig farsot? I den frågan
har en professor i virologi samma rätt och
kompetens att yttra sig som vi andra –
men hon har faktiskt inte mer än så.
Att överskjuta ansvaret på forskarsamhället – som antydes vara önskvärt i vissa
fall, när inte från andra torg och gator i
detta samma samhälle krav reses på fullständig oansvarighet inför konsekvenserna av det ohejdade sanningssökandet –
tycks alltså inte möjligt.
Detta även av ett annat skäl. Kunskapens kvinnor och män har som vi andra
skilda meningar. Eve1ybody can hire a
don, heter det cyniskt hos Evelyn Waugh.
Även om man inte går med på detta kvarstår den långt allvarligare svårigheten att
två fysiker i Göteborg kan ha konträrt
motsatta uppfattningar om kärnkraftens
risker, och två atombombsföräldrar i
USA om det lämpliga i att förstöra Hiroshima.
Som man förstår tänker jag på kontroversen mellan den meromförmälde Szilard och hans kollega Edward Teller. De
var lysande forskare båda, barndomsvänner tillika. Teller – ”vätebombens fader”
– ville att Truman skulle använda den
första bomben. Vem borde vinna debatten? Vem borde en klok medborgare ha
röstat för?
Georg Klein ger intet svar. Däremot
berättar han om en TV-debatt mellan
dessa två intellektuella giganter om dessa
ting, där Szilard onekligen vann en poäng
genom att berätta att han var döende i
cancer. Det är inte helt lätt att tänka ut ett
mer publikfriande och mer intellektuellt
ohederligt knep på ett politiskt torgmöte.
Kunskap, makt, ansvar.
”Ett liv tillbringat i allmänhetens tjänst
på höga poster hade gett Sir Joseph Mainwaring en grundlig erfarenhet i konsten
att undandraga sig ansvar.” Det är också
nu Evelyn Waugh som sammanfattar ett
viktigt problem.
Många vill ha makt, färre vill ha ansvar.
Många vill ha makt, färre vill ha ansvar.
(Skulle Szilard ha velat bära ansvaret för
att ryssarna hade kommit först?)
Politikernas ansvar- alltså vårt ansvar
i en demokrati – är att lyssna ordentligt
på forskarna och att handla på bästa sätt,
alltså oftast det svåraste, enligt deras råd.
Om krig och fred kan de inte lära oss
mycket (om de inte är historiker). Däremot mycket om vad som händer om vi
osar för mycket på Skånes bokskogar, eller om andra hugger ner regnskogen i tropikerna.
Att inte lyssna på forskarna i dessa fall
– det är en sak för vilken ansvaret faller
helt på dem som med hörande öron intet
höra och med seende ögon intet se.
Av alla forskningsresultat är det en sort
vi allra mest behöver – dem som vi inte
vill ha.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner