Print Friendly

Leif Carlsson; Kulturens villkor

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEIF CARLSSON:
Kulturens villkor
En kulturpolitisk konsolidering och
utbyggnad skedde under påfallande
enighet under den borgerliga
regeringstiden, skriver redaktör Leif
Carlsson, tidigare kulturchefpå Svenska
Dagbladet. På senare tid har emellertid
en liberal kritikformats mot kulturstödet
och det är nödvändigt att föra en
principiell diskussion om kulturens
villkor nu. Det är till sist en fråga om
l’ilket samhälle vi vill ha – mångfald i
kulturutbudet eller likriktning, skönhet
eller torftighet.
Våra politiska huvudgrupper har, förenklat men knappast förgrovat uttryckt,
av hävd om sig själva haft var sin smickrande illusion.
Vänstern har gärna föreställt sig att
den haft nästintill monopol på att vara
”intellektuell”; på heder och samvete
kan jag intyga att jag hört Mai Wechselmann så beskrivas av en troende, som
däremot var mer än tveksam inför frågan
om Henry Kissinger kunde vara meriterad för samma prestigeladdade beteckning.
Borgerligheten har i gengäld – åtminstone med läpparnas bekännelse, åtminstone i levande mans minne – föreställt
sig att den i särskild grad främjat och
slagit vakt om ”kulturen”. Alls ej utan
fog. Konservatismen har på ett självklart
sätt identifierat sig med kulturarvet (kanske utan att alltid taga det närmare i ögnasikte) och med vad som förr kallades
den högre bildningen. Liberalismen,
främst i dess överklassvariant, har lika
självklart känt sig ansvarig för det fria
kulturskapandet, konstens och vetenskapens aldrig upphörande bestyr att,
ofta under buller och bång, riva för att få
luft och ljus. Centern och dess historiska
förelöpare har väl, om nu mina intryck är
någorlunda korrekta, framträtt med
mindre glansfulla anspråk, men därför ej
mindre solida. Kraven på decentralisering av kulturlivet, ofta med en starkt
känd egalitär tendens mot ”privilegier”,
och på behörig respekt för vad som senare och på annat håll kallats folkets kultur
har helt visst varit väsentliga inslag i den
politiska helheten för många av centerns
kända och okända ledare. Ronald Reagans förflutna som kulturarbetare lägges
honom alltid till last, men endast den
————————–………….
r
16
arroganta dumheten flinar åt Thorbjörn
Fälldins intresse för amatörteater.
Borgerlig enighet i kulturfrågor
Vid sådant förhållande frågar man sig,
nu när vi har tid att pusta ut, vad de sex
åren av borgerligt styre efter nästan ett
halvsekel av vänsterdominans, medfört
på kulturområdet.
Till tids besparing: jag inlåter mig inte
på vidlyftiga och meningslösa debatter
om att ”bredda” eller ”definiera” kulturbegreppet De har sällan någon annan
effekt än att förvirra och röra ihop. Om
man utan begreppsexercis lyfter stjärten
ur båten vet man i de flesta fall mycket
väl vad kultur är och kulturpolitik sysslar med. Elefanten är kanske svår att
definiera, men mycket lätt att känna
igen.
Två ting kan, vid översiktligt betraktande, fastslås om kulturens villkor under de borgerliga åren.
Det ena är att – trots en del stoj från
grupper som trott sig sitta trångt – de
resurser som politiker förfogar över –
låt oss kalla dem pengar – ställts till
kulturlivets förfogande i ökad omfattning
även när ingrepp av kända skäl måst gö-
ras på många andra angelägna områden.
Att utbildningsminister Jan Erik Wikströms ovanligt starka engagemang och
ovanligt starka politiska position i lycklig
förening här spelat en väsentlig roll bestrides ej av någon som sett det politiska
förloppet på någorlunda nära håll.
Det andra är att denna kulturpolitiska
konsolidering och utbyggnad skett under
påfallande enighet. Det har gnisslat och
skramlat i en eller annan detalj. Ingen
har för den skull ifrågasatt den allmänna
inriktningen. På det politiskt-byråkratiska planet har eldsjälar och påtryckningsgrupper – s k fria grupper – självfallet
gjort sig förnumna med överbud och
krav dock ej av märkbar principiell vikt.
Inom kulturlivet har de större tvister
som under namn av debatt tilldragit sig
uppmärksamhet väsentligen varit ganska
pinsamma personstrider, utan större allmänt intresse.
Principdiskussion är nödvändig
Nu tyder dock en del tecken på att en
pricipiell diskussion om kulturens villkor
– närmare sagt de villkor som påverka
av politiska instanser – måste föras.
Vill man söka en utgångspunkt för detta tankeutbyte är det rimligt att främst
nämna den danska socialdemokratiska
ministern Ritt Bjerregård. Det var hon
som blev berömd genom att hävda att
det vore oskäligt att begära att arbetarna
skulle med skattepengar subventionera
en borgerlig finkultur som inte angick
dem. (Att arbetarnas pengar, enligt hennes mening, av näst intill ideologiska
skäl i stället borde gå till hennes hårfrisörska, privatchaufför och hotellnotor är
en annan sak.)
Från liberalt håll hos oss framföres na
i princip detta samma populistiska argu·
ment; vi har alltså fått en i egentlig mening kulturpolitisk debatt.
Varför skall samhället, dvs den majoritet som aldrig vill eller kan besöka Ope·
ran eller Dramaten, betala nittio procent
av vad dessa centrala kulturinstitutioner
kostar?
Så kan man i skarpaste form samman·
fatta den liberala kritiken mot det i stort
sett hittills under allmän enighet utde·
lade s k kulturstödet.
Många och varierande problem
Dock finns även andra frågor, som genast gör saken något mer invecklad.
Varför skall en tonsättare som ägnar
år, kanske decennier, av istadigt arbete
på ett stort verk under dessa år inte garanteras en visserligen i jämförelse med
kulturredaktörer och gruvarbetare mager försöljning genom stipendier och
konstnärslöner?
Varför skall inte en författare få några
ören – bokstavligen ören – i ersättning
när jag utnyttjar hans arbete genom att
låna hans bok på biblioteket?
Är det alldeles självklart rimligt att en
konstnär som säljer en målning för två
tusen kronor skall se den tio år senare
flyttas från en vägg till en annan för femtiotusen utan att själv få någon del?
Eller, för den delen – är det så orimligt att ett samhälle som har råd att använda en eller annan miljard på video
och pornografi ägnar en försvinnande liten – säkert alltför liten – del av sina
resurser åt att med förenade krafter tolka
sina runstenar och vårda sina kyrkor?
Jag har valt mina exempel slumpmäsr sigt, bara för att visa att de kulturpolitiska frågorna är alltför många, och alltu för olika, för att buntas ihop under slagJ- ordet ”bidrag – för eller emot”.
:! Svaren är i motsvarande mån olika.
Operabesökaren måste onekligen få
J- sina dryga femhundra kronor per biljett i
e subvention – om inte operakonsten skall
1t försvinna i vårt land, så som Svenska
er Dagbladet skulle försvinna utan 30 miljoner i presstöd.
n- Författaren bör få sin bibliotekserrt sättning, eftersom jag utnyttjar hans are- bete. Jag borde betala mer; även om författare och bibliotekarier sätter sig på
17
tvären.
Tonsättaren bör få sin lön, som andra
seriöst arbetande, bl a som ett förskott
på de marknadsintäkter han inte kan lyfta av det enkla skäl att han då sedan
länge kommer att vara död. Henry Purcell råkade dö av svält på 1600-talet;
även ett modest royalty på alla uppföranden och inspelningar av Dido och Aeneas skulle innebära en förmögenhet.
Mozart dog fattig, men han har förmodligen på marknadens hårda villkor tjänat
in lika mycket som ABBA. Behövs det
så värst mycket principdebatt för att tycka att det hade varit bra om han själv fått
en eller annan promille av sitt arbetes
värde, i råa ekonomiska termer?
Det finns motargument mot alla dessa
reflexioner; jag har läst och hört dem
mer än en gång.
Vilket samhälle vill vi ha?
Till slut koncentreras hela frågan om kulturens villkor till en enda sak.
Vilket samhälle vill vi ha?
Ett samhälle av i ordets strikta mening
populär kultur, utan utrymme – definitionsmässigt – för kulturprodukter som
tills vidare endast tilltalar en mycket liten grupp av köpare, eller helt enkelt är
misslyckade experiment (som de flesta
experiment inom industri och medicin),
eller enligt sakens natur är så dyra att de,
med Gustav III:s ord bokstavligen är allt
för kungliga för en enskild i ett av jämlikhet präglat samhälle?
Eller ett samhälle som anser sig ha
råd, väl så mycket som ett långt fattigare
samhälle för femtio år sedan, att hålla sig
med balett och teater, att anständigt försölja sina konstnärer, att ta risker för
·.
18
misstag och dumheter, att leva vackert
och generöst snarare än torftigt och snålt
och fult.
För min del är svaret självfallet lätt:
jag föredrar mångfald framför likriktning, skönhet framför torftighet.
Och jag har inte de ringaste samvetskval för att nyttja politiska medel för att
åstadkomma ett samhälle som enligt min
djupaste övertygelse är bättre än tänkbara alternativ.
Är det inte detta som politiken handlar
om?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner