Print Friendly

Legenden om Bengtsson

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ERIK ANNERS:
Legenden om Bengtsson
När Frans G Bengtsson hållit sitt första kåseri
– på tio minuter – i Malmöradion fick han
det för den tidens förhållanden magnifika honoraret på 75 kr. Han lär efteråt ha kommenterat saken för sina konversanta vänner på
Grand Hotell i Lund: »Tänka sig, här har jag
under åren pratat bort miljoner.»
Många skulle ha velat lyssna till hans konversation på Grand. En av dem som haft den
förmånen, Ivar Harrie, har nu skrivit en
biografi över Frans G Bengtsson (Legenden
om Bengtsson, Norstedts). En dylik biografi
har varit efterlängtad, och det är med stor
förväntan man slår upp boken. Den uppfyller
också – nästan – förväntningarna. Harrie är
som alltid lärd, spirituell och förståelsefull.
Hans stilkonst erinrar om det allbekanta förhållandet att världshistorien bara känner tre
klassiska språk: grekiska, latin och skånska.
Men, tyvärr, riktigt nöjd blir man inte.
Att Harrie haft litet för brått är uppenbart –
särskilt genom irriterande felcitat av boktitlar
och annat. Sådant vore det dock småaktigt att
klaga över. Något annat är att Harrie kanske
har stått sin döde vän så nära att han haft
svårt att se honom på tillbörlig distans och
därmed i nödvändigt perspektiv. I och för sig
gör detta detsamma. Boken är värd att läsas
ändå av alla som skulle velat vara med på
Grand i Lund.
Är det förmätet av den, som många gånger
lyckliggjorts av vad Frans G Bengtsson skrivit, att göra några personliga reflexioner ··
glossor i marginalen – till Harries biografi?
För det första tycker jag inte att han gjort
Frans G Bengtsson full rättvisa som poet.
Harrie kunde gärna starkare ha betonat att
Frans G Bengtssons poesi är tidlös helt enkelt
därför att den är klassisk. Härmed förstås att
hans poesi har samma skönhet i sin stil ~om
den färdigslipade diamanten på sitt sätt erbjuder sinnet. För att uppnå detta krävs mästarhand, säkert ögonmått och tålamod. Frans G
Bengtsson hade alla tre. Han är visserligen inte
uppskattad just nu – tidsandan är inte sådan.
Men man kan tryggt förutspå att han blir
det igen. Påståendet beror på den hoppingivande tanken att klassicismen – som kulturideologisk rörelse och estetisk strömning –
alltid kommer tillbaka. Hittills har den gjort
så; det finns dessbättre ingen särskild anledning att tro att framtidens människor skulle
stå utanför detta historiska periodfenomen.
Förloppet är lätt iakttagbart. Efter historiens
stora katastrofer söker sig människor till realism och naturalism. Man måste, sägs det, se
verkligheten i ögonen och med bevarad fattning beskriva den sådan den är. På så sätt,
tror man, skall det bli möjligt att finna nå-
gon ledning för förnuft och känsla i ett desorienterande humant kaos. Till denna attityd
hör försöken att spränga alla ramar och former – en ny människa, en ny värld kan bara
skapas med hjälp av »modern» konst, ~mo?-
dem» dikt och »modern» musik. Mycket riktigt uppkommer då allehanda obegripliga
konstverk med tillhörande museer, allsköns
oläslig dikt och – dessbättre i mindre mån –
en del ohygglig musik. Det mänskliga örats
estetiska förankring i generna måtte vara bättre än ögats.
I allt fall tröttnar människorna efterhand
på tråkigheten i att inte kunna förstå, uppleva och i sitt innersta tillägna sig det sköna.
De tappar intresset för åsnesvansens klatschar
på tavelduken, för pekfingervalsens osorterade kackel och – dessbättre fort – för tolvtonsskalans öronpina. Återigen uppträder då
den rimliga iden, att när nu människors och
samhällens liv tycks ha en naturlig dragning
åt det låga, kan det vara lika så gott att söka
sanningen i skyn som på brunnens botten. Så
uppstår de gamla idealen och estetiska värderingarna likt fågel Fenix ur askan; människorna blir romantiker – vår tonårskultur är ju
redan där – och till sist kommer klassicismen
tillbaka. Den tiden lär Frans G Bengtsson
komma att läsas igen – i det sällskap där han
hör hemma, nämligen bland den svenska poetiska stilkonstens mästare.
52
En annan reflexion ligger lika nära lill
hands. Biografin går inte djupare in på frå-
gan om Frans G Bengtssons förmåga som
historiker; märkvärdigt nog med tanke på
Harries egna goda kvaliteter i genren. För att
förstå Frans G Bengtssons författaröde tror jag
inte heller att man behöver antaga att han var
fångad i en legend kring sig själv som »reaktionär krigsromantiker och kastellanpoet;~ –
en legend, som skulle ha utvecklats redan
under hans första tid som författare. Jag tror
att han var född till historiker minst lika
mycket som till poet, och att allt han tänkte
och skrev var präglat av detta. Den till historiker födde – var han sedan hamnar – företar
nämligen en symtombild, som är lätt att diagnosticera. Han (eller hon) börjar läsa historia – all slags historia – så där i 15-årsåldern
och fortsätter oförtrutet med det så länge
livet varar. Han kan bara inte låta bli.
Frans G Bengtsson var just sådan, därom
vittnar hans dikter, essayer och böcker minst
lika vältaligt som Harries biografi. För den
som haft anledning att göra specialstudier på
fält, som Frans G Bengtsson behandlat, är
det också lätt att se vad han hade läst och
vad icke. Karl XII-biografien är sålunda ytterst ojämn; Frans G Bengtsson var fascinerad
av Karl XII-gestaltens psykologiska problematik liksom av karolinsk krigshistoria. Där hade
han läst på noga. Andra områden hade han
orienterat sig i mera förstrött. Där fick hans
pennas stilkonst och hans fabuleringsförmå-
ga brygga över luckor i kunskaperna. Men det
hindrar inte att han genom intensiteten i sin
historiska inlevelse gjorde verket till något
mer än en blandning av romantisk historisk
biografi och historisk roman. Mycket i det
var naturligtvis helt fel, redan då han skrev
det. Forskningens framsteg kommer att visa att
annat var fel, det också. Men när Fryxells,
F F Carlssons, Hjärnes, Stilles, Bennedichs och
alla andras Karl XII-tolkningar är döda som
sten, kommer Frans G Bengtssons bild av det
svenska östersjöimperiets sista lysande gestall
att skimra med samma glans som från begynnelsen. Frans G Bengtssons genialt intuitiva
Karl XII-tolkning ligger på samma plan som
Voltaires. Clio själv har viskat de båda litteratörerna i öronen. Att de uppfattade hennes
röst olika gör intet till saken; det är sådana
historiska verk som består. De är, var på sitt
sätt och i sin art, sanna, och det mästerligt
skrivna är alltid läsvärt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner