Print Friendly

Legend och verklighet

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

; ..
LEGEND OCH VERKLIGHET
KRING GUSTAF IV ADOLFS BRYTNING MED
NAPOLEON
Avfil. lic. SEVED JOHNSON
ETT huvudproblem inom Gustaf IV Adolfsforskningen har sedan
några decennier tillbaka varit, till vilken tidpunkt omsvängningen
av konungens politik i antifransk riktning skall förläggas och
vilka motiv, som bestämde Gustaf Adolf för deltagande i tredje
koalitionskriget mot Frankrike. En äldre uppfattning hävdar, att
det var under utlandsvistelsen i Tyskland 1803-1805 som konungen
mottog de avgörande impulserna till sitt beslut att med vapenmakt
bekämpa Napoleon. Motiven var av personlig art, betingade av en
oöverkomlig aversion mot usurpatorn-uppkomlingen. Gustaf IV
Adolfs väg till den slutliga olyckan ligger på något sätt ödesbestämd. »II finira mal, il est bete et entete», han kommer att sluta
olyckligt, ty han är dum och envis, påstods redan Gustaf III ha
yttrat om sin son. Vi känner alla till den karakteristik av konungen,
som bestods oss i skoltidens läroböcker och som ännu inte helt
utmönstrats. Han var envis till halsstarrighet, småsint, pedantisk,
lynnig. Som ung hade han visserligen givit prov på en rad lovande
personliga egenskaper, men dessa förvreds efter hand under inverkan av hans dåliga anlag. Hans djupa gudsfruktan övergick
till religionsgrubbel och bigotteri, hans ordningssinne till pedanteri, hans karaktärsfasthet till oböjlig envishet. Dessa Gustaf
Adolfs olycksbringande egenskaper låg latenta, tills han företog
den livligt omdebatterade resan till Tyskland. Denna blev vändpunkten såväl i hans personliga som politiska utveckling. »Han
hade trätt ut – skrev Nils Eden i ‘1809 års revolution’ – i de
stora europeiska välvningarna och på denna väldiga skådeplats
var det som om de farliga och olycksbringande dragen i hans
personlighet hade fått fritt spelrum och som om de goda egenskaperna mer än någonsin slagit över till sina egna förvrängningar. Rättskänslan blir här till ett rättshaveri, som icke ser
annat än en personlig fix ide, men blundar för folkets och rikets
intressen, självständigheten icke blott till en självtillräcklighet.
460
Legend och vm·klighet
som varken begär eller tar råd, utan till oresonligt högmod.» Vad
var det då i Tyskland som åstadkom denna förändring i konungens
psykeT Under revolutionen hade en mängd människor av en eller
annan anledning tvingats lämna Frankrike. Dessa emigranter hade
till uppehållsort företrädesvis valt de till deras fädernesland
gränsande Rhenländerna. Man har sagt, att Gustaf IV Adolf kom
i starkt beroende av dessa flyktingar, som fyllde sina dagar med
privatpolitiserande och såg som uppgift att predika korståget mot
revolutionens Frankrike och dess arvtagare, Napoleons kejsardöme. Hos Schinkel-Bergman, denna kuriösa blandning av historia
och memoar som kanske mer än något annat verk bidragit att
forma den bild av Gustaf Adolf, som ännu lever i den gängse föreställningen, heter det: »Överallt var Gustaf Adolf drog fram, såväl
i Carlsruhe, som under resan dit, omringades han av fransyska
emigranter, dåliga ränksmidare, de flesta i Englands sold, och som
inpräntade i honom sitt hat mot förste konsuln och sakernas nya
ordning i Frankrike. – – – De upphörde ej att prisa konungens
storsinthet, hans stora politiska planer, samt att överdriva den
ära, han skulle förvärva, i fall han satte sig i spetsen för Bourbonernas sak.» Miljön i sydtyskland var således ytterst farlig.
Och här kom konungen också i kontakt med mystikern, läkaren
och skriftställaren Johann Heinrich Jung-Stilling. Denne hade i
slutet av 1790-talet utgivit en kommentar till Uppenbarelseboken,
som år 1806 i översättning utkom i Göteborg under titeln »Christna
Religonens Seger». Författaren ser i Apokalypsen en »profetia i
bilder, som beträffar hela historien om kampen mellan frälsaren
och människosläktets fördärvare». Det talas om ett »vilddjur ur
havet» som skall uppträda på jorden och en tid regera med stor
makt, tills förlossningen kommer från en som .heter »trofast och
sannfärdig». Hos Jung-Stilling förekommer ingen identifiering av
Napoleon med vilddjuret. Men en sådan skall Gustaf Adolf ha
gjort. Napoleon blev för konungen det vilddjur varom profeten
siat och vars tal skulle vara 666. Härmed skall Gustaf Adolf
emellertid inte ha stannat i sina fantastiska spekulationer. Han
identifierade sig snart också själv med den som var kallad att
bekämpa och nedslå den ondskans och mörkrets makt, som för en
tid tagit väldet i världen. Han trodde sig ha fått Karl XII:s själ,
han var den utvalde. Och häri såg man förklaringen till konungens
enständiga vägran att ingå förlikning med Napoleon Bonaparte.
Den relaterade uppfattningen om motiven till Gustaf Adolfs
krig med Frankrike uppbärs av ett ganska egendomligt konglome- 461
.00: ••
Seved Johnson
rat av källor: officiella och halvofficiella proklamationer och berättelser, brev, dagböcker och memoarer. Ytterst härstammar den
från 1809 års män, statsvälvningens iscensättare och tillskyndare.
Det var så den segrande parten i revolutionsdramat utvecklade sin
syn på problemet Gustaf IV Adolf. De hade framgång, de lyckades
för lång tid vinna den officiella historieskrivningen för sin sak.
Uppfattningen är färgad och klart tendentiös. Revolutionsmännen
satt inte fasta i sadeln efter förrättat värv. Deras ställning var
tvärtom ganska osäker. Det gällde framför allt att stärka denna
inför ett undrande folk. Den detroniserade monarken utmålades i
mörka färger. Lögnen och halvsanningen sparades inte i argumenteringen. Revolutionen framställdes som oundviklig så framt
icke landet skulle gått under. Krigsårens olyckor kastades över
på konungen ensam. Naturligtvis förbigicks med tystnad de förrädiska stämplingarna, de medvetna sabotagen mot konungens
politik.
För att kunna ge svar på frågan om motiven bakom Gustaf IV
Adolfs antifranska politik måste vi anlita andra källor än dem
som ovan exploaterats. Upplysande är de dokument, som bevarat
innehållet av ingångna allianser och fördrag; den ministeriella
korrespondensen, dels de bevarade konceptskrivelserna till främmande beskickningar, dels depescherna från de vid utländska hov
ackrediterade diplomaterna; samt sist men icke minst konungens
egenhändiga skrivelser. Ur detta källmaterial framträder en annan
bild av Gustaf Adolf. Sannolikt har väl konungen under sin långa
vistelse i Tyskland kommit i kontakt med emigrantkretsarna. Men
huruvida dessa övat något bestämmande inflytande på den svenska
utrikespolitikens utformning har vi ingen möjlighet att bedöma.
Inte heller kan vi av det nyss anförda primärmaterialet utläsa
någonting om att irrationella faktorer motiverat kriget mot Napoleons Frankrike. Gustaf Adolf torde ha sammanträffat med
J ung-Stilling, som innehade en beställning vid det badensiska
hovet. I likhet med många av sina samtida har konungen säkert
också ägnat sitt intresse åt de dunkla antydningarna i Johannes
uppenbarelse. Men varken J ung-Stilling eller Apokalypsens berättelse om vilddjur och förlossare kan påvisas ha utövat något
inflytande på Gustaf IV Adolfs politiska ställningstagande. Detta
har bestämts av realpolitiska bevekelsegrunder.
När konungen sommaren 1803 anträdde sin tyska resa var han
ingen principiell motståndare vare sig till revolutionens Frankrike
eller dess statschef Napoleon Bonaparte. Gustaf Adolf var då fast
462
Legend och verklighet
besluten att iakttaga strikt neutralitet i den uppkomna konflikten.
Med den brittiska regeringen hade Gustaf IV Adolf strax före
utresan avslutat en konvention, som berörde den svenska utrikeshandeln och sjöfarten. Det politiska närmande man stundom velat
inläsa i detta fördrag saknar stöd i källmaterialet. Konventionen i
London sommaren 1803 var en sjörättslig överenskommelse inom
neutralitetens ram. Under de tidigare krigsåren hade flera av de
stora svenska exportprodukterna som järn- och trävaror av engelsmännen betraktats som kontraband eller »naval stores» och i denna
egenskap varit föremål för uppbringning och konfiskation till
men för de svenska exportörerna och redarna. I den omtalade
konventionen förklarades nu dessa produkter fria, de skulle oförhindrat få exporteras även till mot England fientliga makter.
Därmed hade ett utomordentligt gynnsamt utgångsläge skapats
för svensk utrikeshandel i det nyss utbrutna stormaktskriget. En
riktning inom Gustaf IV Adolfsforskningen har velat se konungens ställningstagande i världskampen i hög grad bestämd av
ekonomiska motiv. Det är klart, att vid ett nödtvunget val mellan
Frankrike och Storbritannien skulle Sveriges handelspolitiska läge
vägt mycket tungt för en allians med den senare makten, som var
den ojämförligt största avnämaren av svenska exportprodukter.
En sådan situation förelåg emellertid ej. Under rådande förhållanden var Sverige bäst betjänt av öppna handelsvägar till alla avsättningsområden. I den mån handelsekonomiska faktorer varit
aktuella för Gustaf IV Adolf- ingenting tyder emellertid härpå-
har de uppfordrat till neutralitet, inte till krig.
Revolutionskrigen kom att förändra Europas politiska status.
Frankrike blev den alla andra överskuggande militära stormakten.
Dess erövringshunger syntes omättbar. Inkorporeringar och ockupationer skedde i snabb takt i västeuropa, i Italien och i Tyskland.
Såväl det revolutionära Frankrikes som Napoleon Bonapartes
statskonst var oerhört aggressiv. För de undertryckta staterna
betydde det franska väldet inte bara förlust av nationell frihet
utan allt vad en främmande ockupation brukar föra med sig,
skattepress, utsugning av näringslivet, hänsynslös framfart av
soldatesken. Hitler hade en värdig föregångare i Napoleon. Men
halvtannat århundrade hinner idealisera förbrytelserna.
I Tyskland kom Gustaf IV Adolf i nära kontakt med den europeiska storpolitiken, som hade en av sina brännpunkter just i det
land han besökte. Konungen hade tillfälle att på ort och ställe
bilda sig en uppfattning om det napoleonska statssystemet, om
463
Seved Johnson
dess utvidgnings- och världshärskarpolitik. Han kom att bli nära
nog åsyna vittne till hur en fransk prins tillfångatogs på neutralt
område, bortfördes till Paris och efter en oformlig och summarisk
rättegång arkebuserades som förrädare. Napoleons våldsdåd mot
hertigen av Enghien blev den tändande gnistan. Det blev avgörande för Gustaf Adolfs politik. Motstånd mot Napoleon Bonaparte, försvar för den europeiska jämvikten mot Frankrikes världs”
härskarplaner blev ledstjärnorna i den nya kursen.
Hade då Gustaf Adolfs Sverige något att frukta av Frankrike~
Var inte ett svenskt engagement skäligen betydelselöst för utgången av maktkampen~ Napoleons politik i Tyskland kunde knappast i längden undgå att beröra svenska intressen. En fransk
annektion av Tyskland eller delar därav skulle till Sveriges nackdel rubba den internationella politiska jämvikten. Från stormaktstidens dagar ägde Sverige ännu kvar Pommern som besittning i
Tyskland. Därmed följde också att Sverige hade säte och stämma
i den tyska riksdagen. En konung av Sverige kunde knappast vara
likgiltig åskådare till de från franskt håll inspirerade omvälvningarna, som hotade att sönderspränga den gamla riksbildningen.
Och Gustaf Adolfs Sverige var garant av den ·westfaliska freden,
som utgjorde grundvalen för det tyska rikets statsrättsliga ställning. De franska armeernas position i norra Tyskland utgjorde
därtill ett latent hot mot den svenska utjorden, som man inte i
självuppgivelse kunde utlämna. Den åsikten har ej sällan framförts att Gustaf Adolf bort besinna, att maktresurser saknades
att längre upprätthålla ett svenskt inflytande i Tyskland, att
Sveriges medverkan i kriget ändå var betydelselöst. Detta är
emellertid att lägga en anakronistisk syn på förhållandena. Sverige
hade ännu så sent som under Gustaf III:s regering inte utan viss
framgång visat sig mäktigt taga upp kampen mot stormakten
Ryssland. För övrigt synes Alexanders medverkan i koalitionskriget i hög grad ha varit beroende av Gustaf Adolfs hållning.
Tsaren vågade inte utsätta sig för risken av anfall från ett neutralt Sverige medan ryska trupper var engagerade i mellaneuropa.
Napoleon själv betygade senare, att den svenska kontingenten i
Pommern utgjort ett hot mot de franska armeernas flank.
Det har ofta framhållits att Gustaf Adolf, sedan han väl givit
sin vilja till känna att deltaga i en eventuell koalition mot Frankrike, var utlämnad åt Rysslands och Storbritanniens godtycke,
att han avhänt sig möjligheten att efter eget intresse dirigera
landets utrikespolitik. Uppfattningen är icke riktig. Det må vara
464
Legend och verklighet
tillåtet att i översättning återge utdrag ur ett brev från Gustaf
Adolf till svenke ambassadören i Petersburg, Stedingk (oktober
1804): »Det torde kanske här vara lämpligt att beriktiga de föreställningar man hyser rörande min ställning till Frankrike. Den
är väl markerad, men den är just sådan som jag önskar intaga
mot en stat vars laglighet jag icke kan erkänna. Mitt sätt att
betrakta Bonapartes usurpation anger det avstånd, som jag vill
att mitt rike skall iakttaga gentemot Frankrike, så länge detta
land befinner sig under oket. Men ett krig mellan Sverige och
Frankrike är därför icke absolut nödvändigt. Offentligt skymfad
har jag offentligt tillbakavisat skymfen, men stark av rättskaffens
människors reaktion och av min egen övertygelse, kan jag stanna
där. Det är således inte en privat uppfattning eller begär efter
personlig hämnd, som motiverar ett eventuellt beslut från min
sida att gripa till vapen, utan i alla suveräners gemensamma intresse, för Europas framtida lugn och för att återinsätta på tronen
en aktningsvärd och olycklig familj (bourbonerna).» Konungens
bevekelsegrunder förefaller nog så respektabla, men de förledde
honom inte att utan både långa och mogna överväganden störta
sig in i ett krig med en makt, vars militära styrka icke var honom
obekant. Gustaf IV Adolfs medverkan i tredje koalitionskriget
gjordes beroende av en rad mycket väsentliga omständigheter,
främst av ekonomisk natur. I arv med kungakronan hade Gustaf
Adolf fått ett brydsamt statsfinansiellt läge, som dock så små-
ningom stabiliserats genom sparsam hushållning. Konungen var
väl medveten om att ett krig snabbt skulle kunna spoliera verket.
Under förhandlingarna med Ryssland och Storbritannien släppte
han aldrig denna möjlighet ur sikte. Endast under förutsättning
att betryggande garantier lämnades för ansenliga subsidier förklarade han sig villig ställa en svensk armekår till de koaliserade
makternas förfogande. Gustaf IV Adolf har inte oöverlagt, förblindad av hat, driven av religiösa spekulationer, utan hänsyn till
landets och folkets intressen, kastat sig in i stormaktskonflikten.
Ett deltagande i koalitionskriget kunde på hösten 1805 knappast
te sig äventyrligt. Mot Frankrike och dess vasallstater stod då ett
mäktigt förbund av Europas stormakter, som syntes förutskicka
en framgångsrik kamp.
Hur ställde sig de kungliga rådgivarna, de civila och militära
ämbetsmännen till den nya given i svensk utrikespolitik~ Den uppfattningen har hitintills varit nästan allenarådande, att de sökt
dämpa konungens krigsiver, att de avrått honom från engagement
465
Seved Johnson
i stormaktskonflikten. Denna av revolutionsmännen knäsatta meningen torde vara mogen för revision. Vi vet att de i sin inbördes
korrespondens mer eller mindre bestämt tagit avstånd. Nyckelfrågan blir ju emellertid här om de även till statsöverhuvudet
självt framfört sina åsikter, om de föreställt honom de riskfyllda
konsekvenserna. Därom vet vi i stort sett ingenting. I deras till
konungen personligen riktade brev kan en sådan politik från deras
sida åtminstone inte fastställas. Den möjligheten kan naturligtvis
inte uteslutas att de muntligen framfört sina avvikande synpunk
ter. Orsakerna till de kommande årens olyckor är till stor del att
söka i meningsmotsättningar i högsta statsledningen. Asiktsskiljaktligheterna om nyttan och nödvändigheten av den kungliga
koalitionspolitiken driver under hand fram ett tyst och passivt
motstånd, som leder till ingripanden i statsmaskineriet och reser
hinder för ett framgångsrikt genomförande av den påbörjade uppgiften.
Författaren är väl medveten om att tankeexperiment inte hör
hemma i historisk forskning. Det kan emellertid stundom ge blixtbelysning åt ett problem. Hur skulle Gustaf IV Adolfs historia
skrivits om konungen stupat i Pommern~ Hade han inte då fallit i
kampen mot det nakna våldet, som blott några år senare skulle
öppna ögonen på de europeiska folken och föra dem samman i
blodig fejd mot det franska kejsardömet, sådant det utformats av
Napoleon. Gustaf Adolf föll offer för en politik, som i nästan oförändrad form skulle upptagas och fullföljas av en fransk marskalk
och svensk tronföljare. Det ligger en djup sanning i svensk-pomrarens Ernst Moritz Arndts yttrande om Gustaf Adolf: »Han kände
dunkelt vad Sverige och en konung av Sverige borde vara. Han
visste under vilken sten Thors hammare och Balders svärd lågo.
Men han förmådde blott till hälften lyfta stenen, den föll tillbaka
på honom och krossade honom.»
466
–~..·-··-·?55

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism