Print Friendly

Ledare; Vart leder den enda vägen

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Vart leder den enda vägen?
H
östens valutakris började i år redan i slutet på augusti. Som vanligt ledde den till höjda räntor
och ett stort antal presskonferenser med
ministrar, talesmän för banker och marknad och, givetvis, riksbankschefen. När
detta läses kan en ny kris ha förevarit; att
all kris då kommer att vara över är däremot inte troligt. Sveriges ekonomiska
svårigheter är nämligen både långsiktiga
och till stor del betingade av vår omvärld
och nödvändigheten för oss att anpassa
oss (vare sig vi vill det eller ej) till den Stora Världen utanför vårt lands gränser.
Från det idylliska Sverige (för borgerligheten 1950-talet; för socialdemokratin
1960-talet – båda vill glömma 70- och
80-talen) står vårt land nu inför sitt möte
med verkligheten. Uppvaknandet tenderar att bli abrupt.
Socialdemokraterna å sin sida förefaller låsta vid det förgångna. Man bör komma ihåg att det är det enda parti som har
gått till val med en affisch föreställande en
yuppie i sportbil. Det var under deras tid
vid makten som utlandsskulden steg lika
fort som priserna på kontorshus.Att höra
dem nu förklara sig beredda att överta regeringsansvaret är närmast tragikomiskt.
Sedan slutet på 1980-talet befinner sig
de flesta stora länder i en långvarig recession. Det började i England och det största fallet kan komma att bli Japan. I Tyskland har nedgången ännu inte börjat. När
den kommer kan den tyska – och därmed
bl a den svenska – räntan sänkas. Det är
därför många ekonomer runt om i världen har sagt att ”det är bara en rejäl tysk
skattehöjning som kan sätta fart på
världskonjunkturen”. Man kan räkna
med att förr eller senare kommer länderna i G7 att träffas och komma överens om
en allmän och måttlig höjning av efterfrå-
gan för att undanröja alla risker för en annalkande världsdepression.
Det förefaller som om regeringen, liksom tidigare s-regeringen, förlitat sig på
att konjunkturuppgången, i likhet med
US Cavalry i ett otal filmer, trots allt skulle anlända i tid för att en massaker skulle
kunna undvikas. Men blodbadet har nu
redan börjat och undsättningen kan ännu
inte ses vid horisonten. De röksignaler
som kan urskiljas ser tvärtom mest hotande ut.
Detta skärper dilemmat för regeringen
vad avser konflikten mellan kort och lång
sikt. På lång sikt bör budgetunderskottet
minska. På kort sikt är det uppenbart att
minskade utgifter för staten, genom skattehöjningar eller genom nedskärningar
inom t ex sjukförsäkringen eller bostadssubventionerna, leder tilllägre disponibla
inkomster för hushållen och därmed lägre
efterfrågan på varor och tjänster – en
klassisk nedåtgående spiral som existerar
i verkligheten vare sig man kallar sig keynesian, monetarist, supply-sider eller socialist.
Detta gäller oavsett antalet paradigmskiften i debatten.
Det är givetvis teoretiskt riktigt att det
kan vara, och ofta är, lönt att ta ett kortsiktigt obehag (hög arbetslöshet) därför att
man på längre sikt (dock helst redan före
nästa val) kan åtnjuta frukterna i form av
lägre inflation, lägre räntor; eller högre
statsinkomster, som då kan användas för
skattesänkningar eller utgifter som särskilt kan tänkas uppskattas av marginalväljarna.
Varje regerings dilemma är att det obehag som drabbar folket kan bli så stort att
projektet måste avbrytas i förtid. Detta
antingen därför att regeringen förlorar sin
majoritet i riksdagen (om den har någon)
eller att marknadens aktörer, med rätt
eller med orätt, fruktar att så blir fallet
och därför tvingar fram en kursändring.
Om kostnaderna blir högre än regeringen
tänkt sig, eller om de avsedda vinsterna
med den förda politiken blir mindre, eller
låter vänta på sig Gfr Majors England),
kan regeringen självt ”objektivt” konstatera att det gick inte så bra. Mrs Thatcher
blev ju avsatt genom en kupp, liksom
Gorbatjov.
Politik kräver uthållighet. När det är
kärvt får man bita ihop tänderna. Men det
är inte det enda man skall göra. En lika
viktig uppgift för de styrande är att förklara för väljarna vad som pågår. President
Kennedy har sagt några berömda ord om
ledarskapets uppgift, om att bära facklan
lagom långt framför folkmajoriteten. Folket får inte tappa sina ledare ur sikte. Om
de gör det är det inte folkets utan ledarnas
fel.
För att lyckas med den enda vägens
politik måste regeringspartiernas talesmän övertygande visa för sina uppdrags- 267
givare, medborgarna, att den enda vägen
inte bara leder in i en svart tunnel. De
måste göra troligt att de själva har en rimligt säker kunskap om tunnelns längd och
hur det ser ut på andra sidan. De måste
kunna göra troligt att väljarnas uppoffringar står i rimlig proportion till de vinster som kommer längre fram. Och att det
är troligt att vi når ända fram.
Att gå från hög till låg inflation, från
högt till lågt skattetryck och att göra det
samtidigt som vi i en internationell lågkonjuktur skall vara med och utforma hur
vi tycker det nya Europa skall se ut är en
svår uppgift. Men det är en uppgift som
den svenska regeringen inte kommer
ifrån. För att lyckas med detta behövs
medborgarnas stöd. Det får man först när
politiken är trovärdig. Trovärdig blir den
när den dels faktiskt är bra, dels när detta
inses av medborgare och finansmarknader.
I stället för att bita ihop tänderna bör
regeringens ledamöter sjunga ut och förklara vari det fina med regeringens politik
ligger. Förklara inte bara att, utan hur och
varför, den enda vägen är den rätta vägen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner