Print Friendly

Ledare; Vägen till allsidighetens samhälle

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Vägen till allsidighetens
samhälle
S
törre delen av detta nummer av
Svensk Tidskrift ägnas förslaget
till nytt partiprogram för Moderaterna. Det är mindre än tio år sedan
Moderatemas nuvarande program
skrevs, likväl är det tid för ett nytt. Men
så har det heller inte varit vilket decennium som helst.
Kommunismen visade sig vara precis
så rutten och fallfärdig som högern alltid har sagt och rasade samman på några år. Den i moderaternas program förutspådda krisen för det socialdemokratiska modellbygget har infriats med förödande kraft. Samtidigt har tidsandan
och politiska framgångar gjort att (m)
kunnat bocka av många av sina programkrav. En svensk ansökan om medlemskap har lämnats in – 30 år efter
det att Gunnar Heckscher först krävde
det i denna tidskrift. Etermonopolet har
fallit, skolpengen är införd och skulle
det nuvarande moderata partiprogrammets krav på marginalskattesänkningar
genomföras, skulle det innebära en skattehöjning.
De snabba förändringarna av verkligheten har mer eller mindre skakat grunden för alla ideologier. Vänstern är intellektuellt stendöd och de svenska restkommunisternas nya reklambyrå har i
sina senaste annonser inte lyckats få till
några bättre argument för medlemskap
än att vänstern skulle vara ett hyggligt,
rekorderligt parti för hyggligt, rekorderligt folk.
Socialdemokratin som ägnat en stor
del av seklet åt att söka definiera sin
mission som en ”tredje väg” tappade
också fotfästet när plötsligt den ena vä-
gen inte längre fanns. Högern och de
svenska moderaterna har drabbats av en
slags själslig tomhet, ungefär som studenten som just tenterat efter att ha läst
dygnet om i veckor. Vi fick rätt, vad i
hela friden gör vi nu då?
Moderaternas svar blir att fördjupa
ideema och budskapet. Ett mönster kan
nu skönjas i partiets efterkrigshistoria.
Under 1960- och 70-talen formades
motståndets ideer. Moderaternas roll
blev att formulera kritiken och motståndet mot allt från rivningsraseri och bostadspolitik till det ökade skattetrycket,
kollektiviseringen och välfärdsstatens
subventions- och regleringssystem.
Även om de politiska framgångarna
dröjde, växte övertygelsen bland moderater om att de nog en dag skulle få rätt.
Under 80-talet formulerade partiet inte
bara ett motstånd utan också ett alternativ. Frigörelsens ideer handlade om en
strategi för liberalisering, skattesänkning
och frihetsreformer, som från att väcka
unisona protester, nu har nästan blivit
allmängods, om än i ord mer än handling.
När nu såväl motståndets som alternativets riktighet vunnit uppslutning i
snart sagt alla partie~, blir uppgiften att
försöka formulera vad som krävs för att
göra det befriade samhället också till
det goda. Allsidighetens ideer handlar
till stor del om hur starka nätverk, det
civila samhället och värden som personligt ansvar och mänskligt engagemang
kan fås att frodas.
Samtidigt är det lätt att erkänna att
Håkan Holmberg och Anne-Marie
Lindgren har en poäng när de i sina bidrag till detta nummer talar om målkonflikter. Hur beskriver en politisk rörelse
det goda samhället, när man är övertygad om att politiken knappast kan skapa det? Hur kan förändring och förankring ingå en harmonisk samlevnad? Det
är naturligtvis så att spänningen – i
ordets båda meningar – i de moderata
ideerna ligger i förhållandet mellan frigörelse och starka band.
Det råder dock knappast några tvivel
om att den fåra moderaterna väljer att
plöja i är den rätta. Den starka välfärdsstaten, som i huvudsak, om än långt
ifrån endast, var ett socialdemokratiskt
idebygge, är bankrutt. I ekonomisk mening helt uppenbart, eftersom de flesta
systemen likt kedjebrev byggt på att det
kommer en rikare och generösare generation efter oss för att plocka upp räkningarna. Men även i den meningen att
den förstörde så mycket gott och viktigt.
Den socialiserade människors egna initiativ och ansvar och slog sönder informella nätverk, så att det till sist alltid
blev myndigheternas ansvar om grannen
far illa. Den sågade omsorgsfullt av den
gren den satt på, en framgångsrik och
modern exportindustri. Den gjorde arbete, sparande och produktion dyrt och
olönsamt i jämförelse med ledighet, lån
och transaktioner. Och den lyckades
inte ens med det som var dess grundläggande ide, fördelningspolitiken, utan
blev framförallt ett system för att låta de
fattigaste och några av de rikaste subventionera en röststark, urban medelklass.
Men även om moderaterna valt rätt
spår för ideutveckling, finns det skäl för
två påpekanden till den fortsatta diskussionen.
För det första, även om moderaterna
nu fördjupar sitt budskap får det inte bli
en förskjutning. Det ligger möjligen i pro- 59
gramarbetets natur att det skall ha ett perspektiv som ligger bortom det dagsaktuella. Det är därför inte så konstigt att
moderaterna nu ägnar stort tankearbete
om hur starka familjer och levande nätverk skall kunna växa fram, men det får
inte dölja det faktum att det är frigörelsen
och liberaliseringen av Sverige som fortfarande är det första målet att nå. Och
även om viktiga insatser har gjorts i att
förändra Sverige i liberal riktning, rinner
tiden i väg.
För det andra, även den introduktion
av mer kristdemokratiskt och katolskt
inspirerat tankegods som nu pågår måste
ske i medvetande om tillståndet i Sverige.
Det civila samhällets nätverk tar lång tid
att bygga upp, men är lätta att riva ned.
Sverige har ingen stark ”motkultur” iform
av religiositet. Familjebanden är, jämfört
med katolska länder, få och svaga. En
majoritet av äktenskapen upplöses och
någon levande tradition av att ta hand om
anhöriga eller bygga upp eget ekonomiskt
skyddsnät finns inte. Man kan möjligen
beklaga allt detta, men så är det.
Den stora frågan vi kommer att ställas
inför är hur det civila samhället och de
ansvarskännande nätverken byggs upp
när de inte finns. Det är den svenska modellens motsvarighet till det forna Östeuropas diskussion om hur man genom
politiska beslut egentligen inför en fri
ekonomi- när politik snarare utvecklats
som konsten att avskaffa och reducera
den fria ekonomin.
Moderaterna har under de senaste decennierna blivit om inte det ledande idebärande partiet i Sverige, så väl det ideskapande. Det kan behövas, för det finns
viktiga frågor att gräva vidare i.
.l
. l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism