Print Friendly

Ledare; Vadan och varthän

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Vadan och varthän?
D
et finns en del masochistiskt lagda
socialdemokrater som stönar plå-
gat när socialdemokratins höga
sifosiffror kommer på tal. De tycks nästan
längta tillbaka till den omprövningens tid
då SIFO gav dem mindre än 30 procent.
Med avund i stämman berömmer de moderaterna: en bra partiledare, ett tydligt
budskap, en kreativ ideutveckling, en
stark partiorganisation och många sidoorganisationer som bidrar till att driva
diskussionen framåt.
Bilden av ”Parti i medvind” var ännu
tydligare för några år sedan. Då hade moderaterna förändringsinitiativet i sin
hand, Bildts och Westerbergs sex punkter
blev till Ny start för Sverige och Den enda
vägen. Det låg något avsiktligt ödesbestämt i budskapet – oavsett vad man ansåg skulle detta bli den kommande politiken. Socialdemokratin tycktes utslagen
och moderatema framtonade medvetet
som synonymt med framtiden. Andelen
sympatisörer bland ungdomar var mycket
hög, Carl Bildt hade på egen hand stakat
ut 1990-talets Europa-väg och partiet
framställde sig som de naturliga svenska
arvtagarna till den politik som under
1980-talet burit upp de reaganska och
thatcherska framgångarna. Tillväxt och
dynamik skulle åstadkommas genom
skattesänkningar, privatiseringar och ett
gynnsamt företagarklimat
Att de senare elementen i framgångsbilden flagnat något är otvetydigt. Moderatemas andel bland ungdomar är inte
längre exceptionellt hög, Europa-vägen
visade sig betydligt slingrigare än väntat
och tillväxt och företagande dröjer.
Men hur är det med de inslag som fortfarande orsakar avundsamma blickar?
Det går att måla i ljusa fårger: Moderaterna har en osedvanligt duglig partiledare
och regeringschef som åtnjuter förtroende långt utanför de egna leden. Ett hyggligt intakt politiskt arv, en partiorganisation som i varje fall jämfört med övriga
partier (inte minst det ekonomiskt blö-
dande socialdemokratiska partiet) är stabil, och en nyligen inledd, vital diskussion
om ett nytt program, kan också ge partisekreteraren illusioner om en ljus framtid.
Men det finns moln på den moderata
himlen. Liksom Fälldins centerparti en
gång, har moderatema nu fått erfara att
priset för statsministerämbetet i en koalition är högt. Det dominerande partiet får
statsministerposten, men får också göra
förhållandevis större uppoffringar för regeringskoalitionens sammanhållning och
harmoni.
En styrka för moderatema har alltid
varit att de dels har haft en klar och konsekvent analys av vad som felas Sverige
och dels ett välfyllt skafferi av politiska
förslag som väntar på att prövas. Nu befinner sig Sverige i ett sådant läge att varje
analys måste förses med många och invecklade utvikningar. Samtidigt har moderaterna hunnit så långt med sina lösningar att dessa inte kan fungera som politiska visioner, men samtidigt inte hunnit
så långt att de kan visa på politiska resultat. Det senaste året har varit en stor framgång för moderatemas förmåga till statsmannakonst. Men det har delvis skett till
priset av försummad partipolitik.
Ett växande bekymmer är också den
åldrande partiapparaten. Medelåldern
bland partiets medlemmar är – undantaget MUF- över 60 år! Under lång tid har
man inte förmått rekrytera nya krafter i
tillräcklig utsträckning och organisationen riskerar så småningom förlora kon- –
takten med samhällsutvecklingen. När
MUF dessutom i huvudsak består av
MSU:are, dvs personer yngre än 20 år, innebär det att partiet i praktiken saknar
dagens yrkesaktiva generationer bland
sina aktiva medlemmar.
Vid sidan av partiet har organisationer
som Timbro, Ekonomifakta, skattebetalarna, studentförbundet och andra spelat
en välbekant och betydelsefull roll för
ideutveckling, opinionsbildning, utbildning, rekrytering och inte minst som kontaktyta till företag, universitet och organisationer. Några av dessa har med tiden tyvärr förlorat delar av sin vitalitet och förmåga till nytänkande. Problematisk är
också den begynnande klyftan mellan
dem som är utanför regeringskansliets
väggar och dem som finns innanför. Det
finns förstås psykologiska orsaker: politikens utanförskap kan kännas bittert för
många, och den känner sig gärna missförstådd som anser sig ha axlat ett ansvar
andra inte inser vidden av. Motgångar
göder självfallet dessa frön till osämja.
Men det är inte bara psykologi. Det
verkar också som om den politiska kompassnålen beter sig litet underligt. Oron i
de politiskt närstående nätverken har sin
grund i en genuin osäkerhet om moderatemas politiska strategi för den närmaste
framtiden men också för resten av 1990-
talet. Ett antal strategiska frågor pockar
på svar:
– I flera år var försvaret av den fasta
växelkursen en central del i den ekonomisk-politiska förkunnelsen. Men det var
443
också en svårbegriplig och kontroversiell
ståndpunkt. Vilka signaler skickar det då
att i praktiken rycka på axlarna när försvaret klappar ihop, fortsätta som förut,
och till och med- som Carl Bildt i SvDhävda att förutsättningarna för framgång
nu var stö”e än förut – låt vara i det korta
perspektivet.
– För många som fostrats i Gösta
Bohmans parti kändes nog nödvändigheten av att samarbeta med socialdemokratin om Sveriges ekonomiska framtid som
tveksam. Nu tycks det åter plötsligt mindre nödvändigt och osäkerheten kring partiledningens ståndpunkt växer: Anser
man fortfarande att samarbete med socialdemokratin framöver är mer fruktbart
än att försöka samla borgerligheten (inklusive ny demokrati) bakom en strategi
för ett liberalare Sverige?
– Under lång tid har moderat retorik
handlat om det riktiga i en stark men begränsad stat. Vilka signaler sänder det då
när man höjer skatter och skär ner polisutbildningen, samtidigt som de offentliga
utgifterna nästa år beräknas nå all time
high med svårslagna (?) 72 procent av
BNP?
Det finns tyvärr fler frågor av samma
art. Partistämman nästa år är ett givet tillfälle att räta ut en del frågetecken och linjera upp strategin för de kommande åren.
Men frågan är om det går att vänta så
länge, och om inte statsministern redan
nu måste börja visa att han är partiledare
också.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner