Print Friendly

Ledare; Universitetens socialisering

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Universitetens ”socialisering”
Våra universitet (och motsvarande högskolor) har sina rötter i medeltidens samhälle. De är institutioner präglade av den
allmäneuropeiskakulturutvecklingen. Samtidigt utgör de en del av en gemensam västerländsk kulturvärld – kanske den viktigaste.
När de europeiska universiteten tillkom
under högmedeltiden var de i regel märkligt självständiga centra för forskning och
högre utbildning. Tack vare sin autonoma
ställning kunde de lägga den grund, varpå
den nya tidens i historien enastående
europeiska kraftutveckling på samhällslivets alla områden byggde.
Under 1600- och 1700-talens absoluta
furstemakt med dess totalitära anspråk
degraderades de vanligen till strängt övervakade anstalter för utbildning av furstens
ämbetsmän. De förlorade också i mycket
sin internationella karaktär och blev nationella institutioner. Men den internationella traditionen hölls på många håll levande.
Att de äldsta svenska universiteten tillkom på 1600-talet innebar att de länge
särskilt starkt präglades av den nationella
ramen, framför allt i sina utbildningsinsatser. Från mitten av 1700-talet och framförallt under 1800-talet kom emellertid
våra universitet liksom de europeiska i allmänhet att öka i självständighet. Enväldet
hade hos oss – som annorstädes – ersatts
av konstitutionella monarkier. I denna
långt mer toleranta och av politisk maktfördelning formade samhällsmiljö blev universiteten i Europa åter något av lärda
republiker. Så blev fallet även hos oss.
Fram till mitten av 1900-talet har universitetens forskning, undervisning och administration letts av deras professorer – med
ett tämligen begränsat tillskott av speciell
administrativ personal. Karakteristiskt för
detta system var att det ännu under 1950-
talet uppfattades som självklart att universitetskanslersämbetet snarare var en
sambandsinstans mellan de professorsstyrda konsistorierna och Kungl. Maj :t än en
regeringens myndighet över universiteten.
Valet av universitetskansler utgick från
detta.
Med 1960-talets utbildningsexplosion
blev ett sådant system ohållbart. Antalet
studenter blev tiofalt större. Vidare hade
ett otal specialhögskolor växt fram. Önskemål om ett medinflytande från andra lä-
rarkategorier liksom från studenterna behövde också tillgodoses. I dessa tecken har
universiteten omgestaltats. De styrs i dag
genom ett samarbete mellan lärare och
administrativa experter. Även studenternas krav på insyn och inflytande har tillgodosetts i rimlig omfattning – i vissa fall
mer än så.
Men kvar står det stora problemet hur
hela den vitt och rikt förgrenade floran av
högre undervisningsanstalter skall kunna
göras överskådlig och hanterbar i administrativt och undervisningspolitiskt hänseende. Stora vinningar i fråga om resursernas effektiva utnyttjande och förbättrad
planering och koordinering av undervisningen borde rimligen kunna uppnås om
detta problem löstes.
1968 års utbildningsutredning har fått
sig detta problem förelagt som huvudupp·
gift. Utredningsmän har varit universitetskanslern och en liten krets av andra socialdemokratiska yrkesadministratörer. Resultatet har blivit vad som varit att vänta.
Även om utredningen i vissa delar kommit med goda ideer är dess förslag bedömt
som helhet alltför präglade av administrativa skrivbordsfantasier och partipolitiska
biavsikter. Hela floran högre undervisningsanstalter pressas in i ett system, där
genomgående hänsynen till enhetlighet,
förenkling och symmetri fått vara avgö-
rande. Att man inte kan handskas med så
ömtåliga och olikartade blommor på det
sättet har inte fallit utredarna in. De tycks
från sina yrkesområden vara vana att
tänka i organisatoriska kategorier, där behovet av förenkling och enhetlighet alltid
är starkt framträdande, och så har de
tänkt på det viset här också.
Deras förslag borde för de flesta universitetsmän framstå som en mardröm. Det
innebär, kort sagt, att det mesta av vad
som vunnits under århundradens forsknings- och utbildningstradition i förening
med de senaste årtiondenas reformansträngningar skall kastas överbord i ett
enormt administrativt experiment med
universitetslärare, -administratörer och
studenter som försöksdjur. Försöker man
föreställa sig hur det tänkta systemet med
högskoleregioner, högskolestyrelser och utbildningsnämnder skall fungera står det
snart klart att resultatet av förslagets genomförande måste bli kaos. Den mängd
olika utbildningsverksamheter det här är
fråga om är helt enkelt alltför olika och
för sin utformning både på planeringssta- 157
diet och i praktiken alltför beroende av lä-
rarnas kunskaper och erfarenheter, för att
de föreslagna formerna skall kunna fungera. Hur vill man t ex att en högskolestyrelse för stockholmsregionen skall kunna
behärska de problem, som är förbundna
med otalet så till den grad olikartade högre utbildningar, som är lokaliserade till
denna region.
Värre än detta är dock den politiska
bockfoten. Om förslaget skulle tillämpas i
sedvanlig socialdemokratisk anda innebär
det i princip att vi skulle återgå till 1600-
talets universitetstyp – d v s till en högre
utbildning anpassad för ett totalitärt samhälle. Universiteten har i närmare två århundraden spelat en viktig roll för maktfördelningen i samhället. Nu skall de
tvingas bli en länk i regeringsmaktens styrningsmekanism. Under en myckenhet av
fagert tal om nödvändigheten att samhällsintresset är starkt representerat i högskolestyrelserna ger man sålunda företrädarna
för s k allmänna intressen sex platser av
en högskolestyrelses tio. Lärarna skall få
två platser – och de skall utses av högskolestyrelsen själv. I utbildningsnämnderna, tillsatta av högskolestyrelsen, skall man
ha en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredjedel representanter för
yrkeslivet. I toppen finns naturligtvis regeringen, som tillsätter högskolestyrelserna.
En socialdemokratisk regering kan alltså
med lätthet skaffa sitt parti majoritet i
alla högskolestyrelser och alla utbildningsnämnder genom att tillämpa samma taktik som då partiet skaffade sig majoritet i
alla länsstyrelser. Och det är väl också det- 158
ta som är meningen med representanterna
för allmänintresset. Vilka möjligheter får
man inte då att anställa de politiskt behagliga lärarna och administratörerna.
I jämförelse med olyckan av universitetens politisering, på längre sikt möjligheten av deras ”socialisering”, är förslaget att
avskaffa examina och graderade betyg
mindre allvarliga. Men särskilt studenterna borde tänka på att detta utslag av jämlikhetsraseri betyder att deras utbildning
minskar i konkurrenskraft både inom och
utom landet och därmed blir en sämre investering. En examen med ty åtföljande
titel är inte längre väsentligen en statussymbol utan en praktisk yrkesidentifikation. Och alternativet till graderade betyg
är till syvende och sist ”biskopen till morbror”.
Sammanfattningsvis : Socialdemokraterna har på ännu ett stort samhällsområde
visat att de inte längre är i stånd att lägga
fram konstruktiva reformförslag. De har
så till den grad fastnat i maktfilosofi, administrationstänkande och irrationell egalitet, att vad de föreslår är politiskt livsfarligt och praktiskt odugligt. En ny regering bör kasta U 68 i papperskorgen. Det
mesta av dess arbete måste göras om.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner