Ledare; Trygghet i förändring
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Etervalsstämningarna
E
inom borgerligheten
skiftar. Kristdemokraterna jublar fortfarande
över framgången och
hyllar sin partiledare. Centern och
folkpartiet samlar ihop vad som finns
kvar och funderar över vad som
egentligen gick snett. Centerns partiledarbyte tre månader fore valet var –
oavsett riktigheten i sak – naturligtvis
inte taktiskt, särskilt inte då det medforde en ompositionering av partiet
gentemot borgerligheten och socialdemokraterna. Kallar man sig sedan
for ”den nya mitten” utan att kunna
ge någon forklaring till vad det
egentligen betyder, blir valrörelsen
inte mycket mer än en nervös väntan
på om man över huvud klarar sig
kvar i riksdagen.
Folkpartiets valanalytiker pratar
om otur. Lottning och debattregler
foll på ett sådant olyckligt sätt att Lars
Lejonborg intervjuades forst av alla i
”Lokets” partiledarutfrågning och att
han inte kom in i SVT:s partiledarde- 2
FREDRIK ERIXON & ANDERS HULTIN
Trygghet t förändring
batt forrän väldigt sent. Självfallet är
medial framgång – vilket kräver ett
uns av tur – en nyckelfaktor till ett
lyckat val, men när den ensam får
tjänstgöra som forklaring till ett bakslag blir den minst sagt överbelastad.
Framgång eller misslyckande?
Inom moderaterna tycks det råda delade meningar om valet var en framgång eller inte. Samtidigt som partiledningen talar om framgång, om än
liten, hörs besvikna röster som talar
om misslyckande. I bakgrunden spö-
kar opinionssiffrorna.
Att järnfora moderaternas valresultat med de opinionsmätningar som
for ett och två år sedan gav partiet
stöd från 30-35 procent av väljarna
leder till flera slutsatser. Men inte till
den som många uppfattat som mest
given, nämligen att moderaterna
gjorde en dålig valrörelse. Tvärtom. I
en kampanjmässig bemärkelse genomfordes valrörelsen på ett skickligt
sätt. Hjälpta av en rent taffiig socialdemokrati och av en agenda som satSVENSK TIDSKR.IFT
te moderaternas starka frågor högt
upp, genomfordes moderaternas valrörelse på ett sätt som man internt är
nöjd med.
Men att tappet i opinionen blev så
stort trots att valkampanjen gick bra
och trots att moderaternas starka frå-
gor stod högt upp på dagordningen
och trots att socialdemokraterna forvecklade sig i defensiva frågeställningar visar att de höga siffrorna till
stor del var luft.
Valresultat återspeglar i grunden de
åsikter och värderingar som väljarna
har. Kristdemokraterna visade i årets
valrörelse att det finns ett visst utrymme for snabba och plötsliga framgångar, inte minst bland allmänborgerliga väljare. Men de grundläggande politiska styrkeforhållandena läggs
fast långt innan valdagen.
Oförändrade statsbidrag
Att Carl Bildt i valrörelsen bedyrade
att statsbidragen till kommunerna
skulle vara oforändrade med moderat
politik och att ambitionen med skattepolitiken for de nästa två mandatperioderna inskränkte sig till att återställa skattereformens princip 30/50
visar att moderaterna misslyckats med
den långsiktiga opinionsbildningen,
med att vinna väljarnas stöd for en i
grunden annan politik än den socialdemokraterna står for. Carl Bildt gick
så långt han ansåg sig kunna gå utan
att forlera väljare. Och det var inte
särskilt långt.
Så även om borgerligheten hade
samlat de där sista procentenheterna
och bildat en ny regering kvarstår
frågan, till vilken nytta? Vilket mandat for forändring och fornyelse hade
egentligen funnits?
20-procentsvallen
Den kanske viktigaste analysen som
moderaterna borde utgå från är, som
Johan Hakelius skriver i detta nummer av Svensk Tidskrift, att partiet
bröt 20-procentsvallen i slutet av 70-
talet och att det sedan dess inte har
hänt särskilt mycket av betydelse.
Partiledare har forvisso bytts några
gånger och det är nya ansikten i partitoppen. Men i övrigt är mycket sig
likt: budskap, resonemang, forslag,
profil. Den kultur som omsluter partiet utsöndrar i princip samma värden
nu som då.
Det kan naturligtvis fOrklaras med
att den inre övertygelsen är stark och
att man har vad amerikanska advokater skulle kalla for ett ”strong case”.
Men det betyder också att moderaterna själv utgör hindret for att de
skall bli större och kunna lägga grunden for en ny politisk epok i Sverige.
Ett problem for moderaterna är att
de inte upplevs som trovärdiga när
det gäller människors trygghet. Det
finns flera forklaringar till detta. Men
viktigt är att moderaternas politik faller tillbaka på en rationalitetsfilosofi
som inte byggs av värden som människor känner sig trygga med.
I just detta avseende finns det likheter mellan moderaterna och socialdemokraterna. Båda låter sig definieras av modernismens rationalitetsiver
och har svårt att kommunicera värden. Det är därfor ingen tillfillighet
att kristdemokraterna och vänsterpartiet, som båda har en tydlig värdeprofil, gick starkt framåt i valet. I det
upplopp på modernismens tidevarv
som vi nu ser omkring oss efterfrågar
SVENSK TIDSKR.IFT
fler och fler en politik grundad på
värden. Allt fler rör sig ifrån de institutioner som skapades i början av seklet och som satt ett modernistisk avtryck i svensk samhällsliv.
Om moderaterna vill växa och bli
en ledande kraft i svensk politik bör
den därfor fOrsöka omdefiniera sin
politik. De bör fråga sig vad som
egentligen är rättfärdigt och formulera ett alternativ ifrån detta; ett alternativ som inte styrs av socialdemokratins ideologiska agenda. De bör
lära sig att hantera och kommunicera
värden. Då kan människor känna
trygghet i forändringen. Då kan man
lägga grunden for ett verkligt liberalt
”systemskifte”.
*
En medelålders kvinna sade uppsluppet i statstelevisionen på valdagen. ”Det är skönt att valet nu är
över så man slipper bry sig på fyra
år.,
”Slippa bry sig?”, frågade reportern.
”Ja, de stora drakarna är ju så lika
och det är så svårt att bestämma sig
när det inte spelar så stor roll vad man
röstar på”, svarade kvinnan.
3
E
inom borgerligheten
skiftar. Kristdemokraterna jublar fortfarande
över framgången och
hyllar sin partiledare. Centern och
folkpartiet samlar ihop vad som finns
kvar och funderar över vad som
egentligen gick snett. Centerns partiledarbyte tre månader fore valet var –
oavsett riktigheten i sak – naturligtvis
inte taktiskt, särskilt inte då det medforde en ompositionering av partiet
gentemot borgerligheten och socialdemokraterna. Kallar man sig sedan
for ”den nya mitten” utan att kunna
ge någon forklaring till vad det
egentligen betyder, blir valrörelsen
inte mycket mer än en nervös väntan
på om man över huvud klarar sig
kvar i riksdagen.
Folkpartiets valanalytiker pratar
om otur. Lottning och debattregler
foll på ett sådant olyckligt sätt att Lars
Lejonborg intervjuades forst av alla i
”Lokets” partiledarutfrågning och att
han inte kom in i SVT:s partiledarde- 2
FREDRIK ERIXON & ANDERS HULTIN
Trygghet t förändring
batt forrän väldigt sent. Självfallet är
medial framgång – vilket kräver ett
uns av tur – en nyckelfaktor till ett
lyckat val, men när den ensam får
tjänstgöra som forklaring till ett bakslag blir den minst sagt överbelastad.
Framgång eller misslyckande?
Inom moderaterna tycks det råda delade meningar om valet var en framgång eller inte. Samtidigt som partiledningen talar om framgång, om än
liten, hörs besvikna röster som talar
om misslyckande. I bakgrunden spö-
kar opinionssiffrorna.
Att järnfora moderaternas valresultat med de opinionsmätningar som
for ett och två år sedan gav partiet
stöd från 30-35 procent av väljarna
leder till flera slutsatser. Men inte till
den som många uppfattat som mest
given, nämligen att moderaterna
gjorde en dålig valrörelse. Tvärtom. I
en kampanjmässig bemärkelse genomfordes valrörelsen på ett skickligt
sätt. Hjälpta av en rent taffiig socialdemokrati och av en agenda som satSVENSK TIDSKR.IFT
te moderaternas starka frågor högt
upp, genomfordes moderaternas valrörelse på ett sätt som man internt är
nöjd med.
Men att tappet i opinionen blev så
stort trots att valkampanjen gick bra
och trots att moderaternas starka frå-
gor stod högt upp på dagordningen
och trots att socialdemokraterna forvecklade sig i defensiva frågeställningar visar att de höga siffrorna till
stor del var luft.
Valresultat återspeglar i grunden de
åsikter och värderingar som väljarna
har. Kristdemokraterna visade i årets
valrörelse att det finns ett visst utrymme for snabba och plötsliga framgångar, inte minst bland allmänborgerliga väljare. Men de grundläggande politiska styrkeforhållandena läggs
fast långt innan valdagen.
Oförändrade statsbidrag
Att Carl Bildt i valrörelsen bedyrade
att statsbidragen till kommunerna
skulle vara oforändrade med moderat
politik och att ambitionen med skattepolitiken for de nästa två mandatperioderna inskränkte sig till att återställa skattereformens princip 30/50
visar att moderaterna misslyckats med
den långsiktiga opinionsbildningen,
med att vinna väljarnas stöd for en i
grunden annan politik än den socialdemokraterna står for. Carl Bildt gick
så långt han ansåg sig kunna gå utan
att forlera väljare. Och det var inte
särskilt långt.
Så även om borgerligheten hade
samlat de där sista procentenheterna
och bildat en ny regering kvarstår
frågan, till vilken nytta? Vilket mandat for forändring och fornyelse hade
egentligen funnits?
20-procentsvallen
Den kanske viktigaste analysen som
moderaterna borde utgå från är, som
Johan Hakelius skriver i detta nummer av Svensk Tidskrift, att partiet
bröt 20-procentsvallen i slutet av 70-
talet och att det sedan dess inte har
hänt särskilt mycket av betydelse.
Partiledare har forvisso bytts några
gånger och det är nya ansikten i partitoppen. Men i övrigt är mycket sig
likt: budskap, resonemang, forslag,
profil. Den kultur som omsluter partiet utsöndrar i princip samma värden
nu som då.
Det kan naturligtvis fOrklaras med
att den inre övertygelsen är stark och
att man har vad amerikanska advokater skulle kalla for ett ”strong case”.
Men det betyder också att moderaterna själv utgör hindret for att de
skall bli större och kunna lägga grunden for en ny politisk epok i Sverige.
Ett problem for moderaterna är att
de inte upplevs som trovärdiga när
det gäller människors trygghet. Det
finns flera forklaringar till detta. Men
viktigt är att moderaternas politik faller tillbaka på en rationalitetsfilosofi
som inte byggs av värden som människor känner sig trygga med.
I just detta avseende finns det likheter mellan moderaterna och socialdemokraterna. Båda låter sig definieras av modernismens rationalitetsiver
och har svårt att kommunicera värden. Det är därfor ingen tillfillighet
att kristdemokraterna och vänsterpartiet, som båda har en tydlig värdeprofil, gick starkt framåt i valet. I det
upplopp på modernismens tidevarv
som vi nu ser omkring oss efterfrågar
SVENSK TIDSKR.IFT
fler och fler en politik grundad på
värden. Allt fler rör sig ifrån de institutioner som skapades i början av seklet och som satt ett modernistisk avtryck i svensk samhällsliv.
Om moderaterna vill växa och bli
en ledande kraft i svensk politik bör
den därfor fOrsöka omdefiniera sin
politik. De bör fråga sig vad som
egentligen är rättfärdigt och formulera ett alternativ ifrån detta; ett alternativ som inte styrs av socialdemokratins ideologiska agenda. De bör
lära sig att hantera och kommunicera
värden. Då kan människor känna
trygghet i forändringen. Då kan man
lägga grunden for ett verkligt liberalt
”systemskifte”.
*
En medelålders kvinna sade uppsluppet i statstelevisionen på valdagen. ”Det är skönt att valet nu är
över så man slipper bry sig på fyra
år.,
”Slippa bry sig?”, frågade reportern.
”Ja, de stora drakarna är ju så lika
och det är så svårt att bestämma sig
när det inte spelar så stor roll vad man
röstar på”, svarade kvinnan.
3