Ledare; Trepartiregeringen


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Trepartiregeringen
Den regering, som av folkhumorn döpts till
Fälldins tvåa – och borde blivit Bohmans
etta – gör ett starkt intryck. Beprövade statsråd från den första borgerliga trepartiregeringen har återvänt. På platser, som av olika
skäl blivit ”lediga”, har man lyckats finna nya
goda namn.
Här finns anledning att stanna inför två av
dem, nämligen den nyejustitieministern Hå-
kan Winberg och kommunikationsministern
Ulf Adelsohn. Båda tillhör samma generation och rekryterades på sin tid till högerpartiet genom Konservativa studentförbundet.
Winberg får till att börja med den tacksammaste uppgiften. Den föregående justitieministern hr Romanus var både på grund av
sin ålder och sin ställning som framstående
domare föga skickad att bli de kraftfulla reformernas man. Ingen hade heller begärt
det; vad man räknade med var att hr Romanus skulle förvalta sitt ämbete såsom en
hög domare förvaltar en tjänst. Detta var
just vad som skedde.
Så ligger också ett stort fålt öppet för nyskapande insatser. Många viktiga civilrättsreformer behöver drivas på – särskilt avsocialiseringen av fastighetsrätten, där ett nära
samarbete mellan hrr Winberg och Danell
kan bli fruktbart ur borgerlig synpunkt.
Men den verkligt svåra uppgiften ligger naturligtvis inom kriminalpolitiken. Här har vi
i Sverige satt oss mellan två stolar. Vi har
varken en effektiv allmänprevention eller en
godtagbar resocialisering. Den personliga
tryggheten till liv, lem och egendom är otillräcklig, och tillståndet i fängelserna odrägligt. De fungerar numera – ungefår som på
1700-talet- som ett slags brottets högskolor,
där småtjuvar snabbt skolas upp till kallhamrade bankrånare. Inte minst de bokstavligen
talat dagliga bank-, post- och affärsbanksrånen, ofta gällande betydande summor, i
de stora tätorterna är ett sannskyldigt plå-
goris. Inför denna företeelse tycks alla, även
polisen, stå handfallna.
Ibland kan man rent av få det intrycket att
polisen lägger ner oproportionerligt mycket
arbete på att disciplinera laglydiga medborgares uppträdande i trafiken i förhållande
till de insatser som görs för att förhindra
bankrånen. Det torde vara en synvilla, men
det är inte bra för polisen att många människor tycker att det förhåller sig så. Lösningen på denna motsättning mellan allmänhet
och polis torde ligga i att vi snabbt får flera
poliser.
Håkan Winberg har redan avgivit en personlig deklaration om sina målsättningar
inom kriminalpolitiken. De syftar just till en
kraftfull insats gentemot de mycket allvarliga missförhållanden, som här berörts. Vi
får hoppas att han har framgång i sina strä-
vanden. Han kommer att gå till verket med
energi och klarsyn; det vet var och en som
genom samarbete med honom lärt känna
den kraft och det patos, som döljer sig bakom hans utåt tämligen stillsamma hovrättsrådsprofiL
Med Ulf Adelsohn förhåller det sig annorlunda. Hans yttre fasad och beteende avspeglar nära hans inre, dvs reaktionerna och
tankeprocesserna hos en politisk naturbegåvning av stora mått. Till förmågan att förstå politisk taktik, att veta när man skall kompromissa och hur man ger svar på tal har
han också en framstående administrativ kapacitet. Det är inte att undra på att hans
namn börjat nämnas i kretsen av tänkbara
efterträdare till Gösta Bohman. Hur det blir
med den saken är naturligtvis än så länge
högst osäkert. Gösta Bohman syns dessbättre vara vid förträfflig vigör, och inför det
ansvar han nu fått kan han förmodas inte
släppa sina uppgifter i första taget.
Ty detta ansvar är värre än hösten 1976.
Då gick vi in i en kris med årtiondens starkt
ökade resurser bakom oss. Att efter flera
decenniers oavlåtlig standardhöjning strama
åt svångremmen en smula var inte någon
hopplöst impopulär vädjan att rikta till det
svenska folket.
Nu är läget mycket värre. Konjunkturen
pekar nedåt, och det svenska näringslivet
har bara till en mindre del hunnit reparera
skadorna från den djupaste lågkonjunktur,
som drabbat den fria världen sedan mellankrigstiden. Allvarligast är det ständiga hotet
om höjda oljepriser, som när det realiseras
utlöser konjunkturrubbningar och valuta- 399
kriser, som bringar allmän oro i världshandeln. För oss svenskar är dessutom mer än
för nästan alla andra länder stabila förhållanden på världsmarknaderna av allra största betydelse.
En person som mer än de flesta vet vad
han talar om när det gäller svensk ekonomi,
är hr Nicolin. Nyligen varnade han i TV för
att Sverige under nästa år sannolikt kommer
att få bära en oljenota på c:a 30 miljarder kr.
Vad det innebär är det ännu ingen som riktigt kan räkna ut. Men så mycket är säkert
att sådana oljepriser i förening med en ny
lågkonjunktur kommer att ställa alldeles ,
osedvanliga anspråk på sammanhållning
och handlingskraft från regeringens sida.
Det gör också läget i riksdagen. Vad som
brister i parlamentarisk styrka måste ersättas
med respektingivande insatser. De kommer
att behövas för att rädda oss undan vad som
skulle kunna bli en svårartad ekonomisk
kris.
– ——————–