Print Friendly

Ledare; Tredje gången gillt

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

:r
Tredje gången gillt?
Den 19 september går svenska folket till
val. För sex år sedan var valsituationen
klar. Valmännen lade sin röst endera för
fortsatt socialdemokratisk regering, för
ett förnyat och förlängt mandat för regeringen Palme, eller för en regering Fälldin.
Tre år senare var valsituationen mera
oklar. Alternativet till en regering Palme
var en aning suddigt i konturerna för att
använda ett milt uttryck. Varken centerpartiet eller folkpartiet hade velat tala i
riktig klartext före valet. Såsom sker
vart tredje år hade den mittenpolitiken
återuppstått på sensommaren.
Det paradoxala gällde emellertid att
samtidigt som regeringsalternativen blivit oklarare hade ”politikalternativen”
blivit klarare. 1976 var det allsköns samling i politiskt avseende som bildade regering. Mittenpartierna stod för en i vä-
sentliga avseende socialdemokratisk politik. Ja, måttstocken på en lyckad politik sedd med mittenögon var rentav hur
väl man kunde nå upp till socialdemokratiska mål – full sysselsättning genom
AMS, bostadspolitik inriktad på hyresboende, sociala satsningar utan ekonomiska restriktioner.
Moderaterna å sin sida hade redan
preciserat sin politik för neddragning av
den offentliga sektorn. Politiken var i
många stycken bra men sammanföll sannerligen inte med mittenpolitiken.
1979 hade situationen förändrats. De
tre partierna hade dels lärt sig av regerandet, dels format en gemensam bild av
landets ekonomiska situation. Och den
bilden födde sakpolitik i de tre partierna
som sammanföll långt mer än tre år tidigare.
1982 står vi så inför ett val med större
oklarhet i den formella samarbetsfrågan
mellan de tre partierna än på decennier.
Samtidigt har partierna närmat sig var·
andra i sakpolitik ytterligare. Detta gäJ.
ler inte bara löntagarfondsfrågan, där
folkpartiet förvandlats från initiativtagare till en av huvudmotståndarna. Det gäJ.
ler också den ekonomiska politiken viJ.
ket i sig ger effekter för snart sagt alla de
olika områdena inom politiken.
Men vad händer då vid en borgertia
majoritet? Skall de lyckliga tre inte fl
varandra trots att ett spirande tycke änt·
!igen börjat uppstå?
Ytligt sett är frågan öppen. Samtidigt
talar mycket för att de tre partierna förr
eller senare tvingas samman, vilket dj.
rekt hänger ihop med situationen i riksdagen vid en borgerlig valseger.
I den situation då det moderata partiet
ensamt är större än de båda mittenpar·
tierna tillsammans förändras drastiskt en
viktig förutsättning för mittenpartiemas
minoritetsregerande. Den situationen leder nämligen till att mittens regeringsför·
slag slås ut före slutvoteringen i riksdagen. Idag är det moderaterna som har att
välja mellan att stödja regeringen eller
socialdemokraterna i den sista och avgö-
rande voteringen. Efter en eventuell bor·
gertig valseger blir det i stället mittenpar·
tierna som har att välja om man vill tOOja moderaterna eller socialdemokraterna
i slutvoteringen. Det är inte troligt att
mitten i längden uthärdar situationenatt
inte ens få fram sina regeringsförslag tiD
slutvotering i riksdagen.
Om en borgerlig majoritet uppstår
utan att det moderata partiet samtidigt
har egen majoritet inom det borgerliga
lägret måste ett sannskyldigt jordskred
ha inträffat i den borgerliga väljarkåren.
Om en borgerlig valseger i sig är nätt och
jämnt sannolik är ett sådant jordskred
direkt osannolikt.
Trots vad som nu sagts är det inte
livet att mittenregeringen kastar in
bandduken direkt. Ett sannolikt utfall av
en borgerlig valseger är istället att det
blir ”tvärtom” mot tidigare valperioder.
Denna gången kan det mycket väl bölja
med en sprucken regering – en tvåpartiregering som sitter kvar men som följs
av en trepartiregering som bildas efter
det att tvåpartiregeringen inte längre står
ut med den nyss beskrivna voteringssituationen – en regering som sedan håller
ihop fram till valet. Och måhända vore
en sådan ”tvärtom-utveckling” lycklig.
Det är kanske vad som krävs för att sluttig! kasta de förbrukade fälldinregeringarna över bord. Om vällåsningen till det
forgångna kunde brytas skulle måhända
de tre partierna förmå ta all erfarenhet
som man gemensamt gjort till sig. Man
skulle kunna forma en handlingskraftig
regering – en regering som inte främst
bestämts av hänsynen till de egna partiemas inskränkta intressen utan som
framför allt byggts upp för att kunna ge
Sverige en kompetent och trovärdig politisk ledning.
Det är möjligt att en regeringsbildning
som något lämnade de grälsjuka partihänsynen skulle få initialproblem i riksdagen. Men en borgerlig riksdagsmajoritet måste rimligen vara beredd att stödja
en regering med landets bästa för ögonen
istället för att kräva hänsyn till de egna
partiernas bästa. Annars må den borgerliga regeringen och även den borgerliga
majoriteten falla.
Nu är det lätt att säga tulipanaros.
Men hur ser den handlingskraftiga rege- 331
ringen ut? Ja, i linje med vad som sagts,
måste det förmodligen mera trauma än
en ny borgerlig valseger till för att bilda
den. Mitten, som är så förtjust i parenteser, kommer nog att förlänga den parentes som man nu själva utgör. Därmed
finns det en del tid att med eftertänksamhet diskutera fram den nya borgerliga
regeringen.
Det är osannolikt att en sådan regering
leds av Thorbjörn Fälldin. Det är istället
sannolikt att såväl Fälldin som en hel del
av de senaste sex årens statsråd måste
lämna kanslihuset. Behovet av förnyelse
gäller alla de tre partierna.
Det är också sannolikt att en stark regering förutsätter några stycken borgerliga ”icke-politiker” som statsråd. Rätta
sådana personer skulle kunna utgöra ett
slags internrevisorer med udden riktad
mot alltför stort partinit på allmänintressets bekostnad. På detta sätt fungerade Sven Romanus till en del i den första Fälldinregeringen.
En stark regering förutsätter också en
fundamental förändring av arbetet i
kanslihuset. Den handfallenhet, som
präglat Fälldins regeringar när det gäller
att bestämma i det egna huset, befinner
sig någonstans på gränsen mellan politikens löje och dess omoral. Regeringen
måste ta till sig ledningen av regeringsarbetet. Regeringen får inte vara ett utskott för expediering av departementens
ärenden.
Slutligen återstår frågan om statsminister. Vem skall då vara trädgårdsmästare för detta land av tulipanarosor. Ja,
om de tre partierna väl skulle kunna frigöra sig från det förgångna, skulle det
nog så småningom komma att framstå
vem som på sikt bör leda arbetet. Det är
332
på sätt och vis viktigare att inte utse en
regeringsbildare än att göra det. Ty varje
namn, som lättvindigt lanseras, är mera
en direkt funktion av valmatematik än av
ansvarstagande för landet.
Måhända är det att ställa till björnskinnsförsäljning bra tidigt, när man nu
diskuterar nya borgerliga regeringsbildningar. För det sannolika är väl trots allt
att Olof Palme kallas att slutligen pröva
sin förmåga att samla och leda landet.
Men en sådan parentes lär inte bli myc·
ket mer långlivad än Fälldins parenteser
Så inom några år står de tre borgerliga
partierna där igen. Med en majoritet som
man inte riktigt vet vad man skall gö11
med. Men den politiska moralen bjuder
att man bereder sig för att inte än engåna
bli händelsernas fånge.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner