Print Friendly

Ledare; Totempolitik och upplysning

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Totempolitik och
upplysning
P
å 60- och 70-talet talades det om att
Sverige var en modell för det övriga
Västeuropa. I det sena 80-talet är
det ingen utom mycket partitrogna socialdemokrater som hävdar detta. Däremot
hör man då och då dem som isin iver att få
vara en modell för andra med stolthetirösten hänvisar till att Sverige i Östeuropa
ibland framhålls som modell. Enklare kan
inte devalveringen av den svenska modellen beskrivas. Inför 90-talets internationaliserade värld, där marknadsekonomin
tydligare än någonsin framstår som en garant för både frihet och välfärd, är Sverige
ingen modell för marknadsekonomier
utan endast för dem som från den rena
planhushållningen söker marknadsorientera sina samhällen.
Det är lätt att förstå varför Sverige inte
är modell för det övriga Västeuropa. Under de senaste 20 åren har Sverigehaft den
lägsta ekonomiska tillväxten bland de
västeuropeiska länderna. Numera är Sverige nummer 4 av fem nordiska länder vad
gäller BNP per capita, med det snabbväxande !<inland bakom oss. Genom det
ständigt stigande skattetrycket och genom
en omfattande tillväxt av den offentliga
sektorn ligger i dag en stor del av vår ekonomi under sådana plan- och regleringsmekanismer som Östeuropa nu villlämna
bakom sig.
Inom dessa sektorer har vi också- precis som östeuropeerna har i hela sina samhällen- köer, byråkratier och ineffektiviteter. Världens högsta skattetryck innebär
att marknadsmekanismerna är mer
undanträngda än i något annat fritt land.
De offentliga monopolen är ett uttryck för
en politisk vilja att styra människornas välfärd. Utvecklingen mot denna situation
stårien direkt motsats till deliberaliseringar man eftersträvar i Västeuropa. Ur ett
östeuropeiskt perspektiv ger emellertid
Sverige en förhoppning om att marknadsekonomi och därmed välfärd och trygghet
skall kunna levasidavid sida med de socialistiskaideal som hos vissa överlevtden socialistiska verkligheten.
Det frapperande med både socialdemokraternas framtidsgrupp och med
deras 90-talsgrupp är att även de sätter
Sverige som en modell för Sverige, med
samma förhoppningar som hos en del östeuropeer, nämligen att den nu erkända
marknadsekonomin skall kunna leva sida
vid sida med de socialistiska ideer som ännu inte hunnit bli historia. Det innebär att
ingen av dessa framtidsgrupper föresprå-
kar de liberaliseringar varav Västeuropa
och övriga världen är full utan enbart att
marknadsekonomin skalllevavid sidan av
de offentliga monopolen, ökande offentligt sparande och ett fortsatt högt skattetryck, som ju också är målet för den omtalade skattereformen.
Det innebär att man blir alltmer maktlös mot de problem som socialistiska systemfel inom t ex barnomsorg och sjukvård ger upphov till. Men när man erkänner marknadsekonomins överlägsenhet
väcks ändå frågan; varför inte låta det erkänt bästa systemet för att skapa välfärd
och medborgerlig frihet också omfatta de
bästa och viktigaste delarna av våra liv,
vår sjukvård, vår barnomsorg, boendet,
sparandet och äldreomsorgen? I stället
för att slå vakt om monopolen? Och i stället för att öka det kollektiva sparandet
och ägandet, som framtidsgruppen, förmodligen unik i hela världen, för~slår? I
stället för ett bibehållet skattetryck, som
är konsekvensen av skatteutredningarna?
Människor i det svenska samhället
kommer att bli alltmer medvetna om det
brännande och det revolutionära i dessa
frågor.
Kvar för socialdemokratin återstår då
totempolitikens besvärjelser, offer och
regndans. Det kommer att skapa en ny
klyfta mellan de medborgare som i sin
egen verklighet ser problemen och dess
egentliga orsaker i klarhet till skillnad från
de politiker som för att försvara sin egen
politik tvingas att förtränga verkligheten
med hjälp av politisk vidskepelse och hyperaktivitet. Vid sidan om åsiktsklyftan
mellan väljare och valda kommer vi att få
se en ny klyfta – upplysningsklyftan –
öppna sig, mellan väljarnas och de valdas
argument.
Sommarens debatt om 90-gränsen är
ett uttryck för denna nya klyfta. Det finns
ingen forskning som tyder på att trafiksäkerheten ökar för att man sänker hastighetsgränserna på våra bästa vägar. Miljö-
effekterna av sänkningen är inget annat
än marginella. Eftersom det inte finns nå-
gon saklig grund för 90-beslutet har de
styrande heller inte kunnat föra fram denna i sin argumentation gentemot de styrda. I stället har man som i 1Vannonseringen försökt att förlöjliga motståndet genom att låta en ung man gråta
bredvid sin fina bil, för att han inte får kö-
ra i 110. Men när bilisterna själva har fått
argumentera, vid vägkanten och på bensinmackar, har det varit den sakliga kritiken mot frånvaron av trafiksäkerhets- och
miljökonsekvenser som dominerat.
Motsvarande tendenser ser vi inom
andra viktiga politiska områden. Kanske
kommer marginalskattedebatten att förfalla på samma sätt, när LO väl sätter
press på socialdemokratin. Bland den
339
upplysta allmänheten kommer det då att
finnas en övertygelse om att marginalskatterna och skattetrycket måste sänkas
medan detta behov i varierande grad förnekas bland intressegruppsstyrda politiker. Utspelet om att stoppa den skattefria
spriten vid utlandsresor är också ett utslag
av totempolitik, verkningslöst men likväl
en demonstration. Valpskatten på aktieförsäljning var ett meningslöst offer som
nu driver handeln med svenska aktier ur
landet. När biträdande socialminister
Bengt Lindqvist inför frågan om vad man
skall göra med äldre som dör i ensamhet
svarar att polis och sociala myndigheter
måste ha rutiner är det ännu ett ytterligare
exempel på hur den politiska oförmågan
tvingar fram meningslösa eller irrelevanta
politiska åtgärder. Socialdemokratins försvar av de ineffektiva välfärdsmonopolen
– som är socialdemokratins egna totempålar – kommer att alltmer framstå som
politisk mysticism. Klyftan mellan väljare
och valda kommer att öka och respekten
att minska.
Moderata samlingspartiets framtidsgrupp har i sitt arbete lyft fram dualismen
mellan den lilla och den stora världen.
Förutom att det är ett sätt att illustrera att
verklig omtanke och omsorg framför allt
uppstår och lever i det nära perspektivet
ger den analysen också en grund för att
föra in medborgarnas egna upplevelser av
verkligheten som en bas för den politiska
debatten. Det kan skapa en övergripande
förståelse för att allt vare sig behöver eller
skall styras genom politiska beslut. I det
perspektivet öppnar sig en ny upplysningstid som moderaterna har anledning
att se fram emot och som socialdemokraterna bör rädas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism