Print Friendly

Ledare; Terroristerna

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Terroristerna
Genom den nyligen timade tragedien på
den västtyska ambassaden fick svenska
folket inför sina ögon uppleva något, som
vi hittills varit förskonade från, nämligen den anarkistiska terrorn. Förskräckt
har man allmänt frågat: vad är det för
slags människor, som begår sådana ohyggligheter och vad är deras motiv?
Här som ofta eljest blir dessa frågor
lättare att besvara, om man sätter in händelserna i deras historiska perspektiv.
Gruppen ur Baader-Meinhof-ligan (eller Rote Armee Fraktion, som de själva
kallar sig) representerar den anarkistiska
terror, som började breda ut sig över Europa under senare delen av 1800-talet.
Företeelsen som sådan, den totala terrorn,
utan alla hänsyn riktad mot samhällslivets grundvalar, är känd redan från medeltiden. Fenomenet är både ideologiskt
och socialpsykologiskt välbekant inom
samhällsvetenskapen.
Det gäller här politiska sektbildningar,
vilkas fanatism beror på en okritisk hänförelse för groteskt förenklade ideologier.
Företeelsen är närmast av pseudoreligiös
karaktär. Anarkistema uppfattar sig som
världsfrälsare med en uppgift så hög, att
alla medel är moraliskt tillåtna. De tror
att de genom terrorhandlingar skall
kunna omstörta en förhatlig samhällsordning och tvinga människorna tillbaka
till ett naturtillstånd, där fria och frivilliga associationer skall ersätta det hierarkiskt organiserade samhället. Ytterst går
dessa föreställningar tillbaka på Rousseau, som i all oskuld gav en så förledande bild av människans ursprungliga
ädla natur, att han blev upphovsman till
en hel flora av politiska sekter, för vilka
allt tänkbart våld var tillåtet för att
hjälpa människorna tillbaka till denna
sin sanna natur.
Från Proudhon (”egendom är stöld”)
och de ryska anarkistiska lärofäderna
Krapotkin och Bakunin utgick i Rous·
seaus efterföljd ett inflytande, som ledde
till en anarkistisk terrorvåg som sträckte
sig från Ryssland över Europa till USA.
Ett stort antal statsöverhuvuden och po·
litiska ledare mördades, och en mängd
”civila” offer krävdes vid bombattentat
riktade mot allmänheten. För vår tids
förskräckta människor kan det möjligen
vara en tröst att denna terror alltså var
mycket värre och mer omfattande än den
som hittills drabbat oss efter det andra
världskriget. Men fortsättning kan följa;
kärnvapen, biologiska och kemiska vapen
kan göras till anarkistiska terrorvapen.
Inför det perspektivet kan det dock vara
någon tröst, att ett internationellt poli·
siärt samarbete före det första världskriget visade sig kunna trycka tillbaka ter·
rorvågen. Nu liksom då måste samhällets
självförsvar organiseras internationellt
för att bli effektivt. Om så sker finns
ingen anledning att förtvivla. De teknologiskt utvecklade statemas resurser är så
stora att om de bringas att i samverkan
utnyttja den moderna kriminaltekniken,
kan terrorhotet avvisas.
Men det finns en annan försvarsfront
också – den ideologiska – som inte får
försummas. Vänsterextremister och kul·
turradikaler av olika schatteringar känner inte sällan en sympati för anarkisterna, som beror på vissa gemensamma
utgångspunkter i ideologin, närmare bestämt i arvet från Rousseau och hans lärjungar. Inför våldsdåd av det slag, som
utspelats i Västtyskland och nu senast hos
oss, känner de ett behov av att socialpsykologiskt förklara anarkistisk terror. Det
tillhör förvisso det öppna samhällets spelregler att förklaringar av samhällsfenomen är legitima och lovvärda. Men det
olyckliga är att dessa förklaringar lätt kan
tolkas som ett försvar – enligt parollen,
att förstå allt är att förlåta allt. Vi har ett
färskt exempel från Sverige.
Några dagar efter ambassadockupationen i Stockholm gjorde en straffrättsdocent i Uppsala ett ideologiskt särdeles
intressant inlägg i Dagens Nyheter, där
han försökte vältra över skulden för Baader-Meinhof-ligans ogärningar på nå-
got han kallar kapitalismens kris i Västtyskland. Han tycks mena att denna kris
skapat en spänning, som utlöser ”ett
strukturellt våld” från samhällsmaktens
sida. Baader-Meinhof-ligan svarar på
detta ”våld” med ”ett politiskt våld” som
i sin tur möts av ett ”repressivt våld”.
211
Med dessa luftiga akademiska termer,
”strukturellt, politiskt och repressivt”,
kommer han på betryggande avstånd från
skotten mot de människor, som tagits som
gisslan, liksom från frågan om det personliga ansvaret för valet av medel att
hävda en politisk uppfattning. Arbetslöshet är destruktiv, men det finns socialpolitik och arbetslöshetsförsäkring. En hårdhänt arrestering och en fängelsecell är
ohyggliga – men det känslokalla mordet
på en oskyldig och värnlös medmänniska
är ändå något annat. Docenten ifråga
kunde lämpligen konkretisera för sig
skillnaden mellan strukturellt, repressivt
och politiskt ”våld” genom att i tur och
ordning besöka en arbetsförmedling, ett
fängelse- och en begravning av terroroffer. Särskilt borde ett samtal med de efterlevande vara nyttigt för honom.
Det måste finnas gränser för förståelse
och förklaringar. Alla avskyr vi våldet.
Men kampen för att befria mänskligheten från detta onda underlättas inte av
att själva begreppet våld tunnas ut så att
realiteter och moraliskt ansvar försvinner
i ett töcken av suddiga socialvetenskapliga termer. Då leker man med elden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner