Print Friendly

Ledare; Tänkbara och otänkbara krig

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Tänkbara och
otänkbara krig
K
anonema har tystnat vid Persiska
Viken. Men redan stiger stridslarmet från debattörer och försvarspolitiker (ibland vilseledande kallade ”experter”) som nu har fårdiga slutsatser för
Sveriges försvar. Ja, redan när de sett de
första1V-bildemafrån bombens nos påväg
mot bron över Eufrat var vissa beredda att
skissera svenska försvarsstrukturer. Det
förvånarinte;vederbörande,haraldrigvisat
någonförmåga attförstå operativaochstrategiska sammanhang och har därför inget
behov av helhetsbild. Självklart skall Gulfkriget analyseras mycket noga. Men två saker måste påpekas. För det första skiljer sig
Gulf-krigetfrån tänkbara krigsfall iEuropa
påavgörandepunkter.Detgällerdenviktiga
skillnaden mellan ett normalkrig där den
offensiva parten agerar under tidspress och
riskför andra parters inblandningochsanktionskrigetdär deallieradeintebehövdebefara någon som helst militär hjälp till Irak.
För det andra är devapensystem vilkas precision vi nu förstummats av samma system
som tidigare framtagits för Europa-kriget.
Kunskap om denna vapenteknik har legat
till grund för ÖB:s krav på medel för attförbättra vår kvalitet. Testresultaten säger nu
att vapnen fungerar och att ÖB:s krav på
högreramarvaritberättigade,alltifrån 1972
ochframåt, inteattvi nu harpatentlösningar
att få ett bättre försvar för mindre pengar.
Just nu finns det kanske väl så stor anledning att analysera det krig som inte utkämpades, nämligendetstoraEuropa-kriget, inlett med en storoffensiv av WP västerut mot ett inte ont anande NA1D.
I officiellt säkerhetspolitiskt ”tänkande” har det blivit ett axiom att det nu är
svårtattföreställa sigettstortEuropa-krig.
Det låter som om alla gick och bävade för
kriget för några år sedan. Så var ickefallet.
När talade socialdemokraterna om att Öst
(somde då benämnde”desocialistiskastatema”) var en fara för freden? Inte ens
oroande aktiviteter under jorden och vattenytan i Sverige föranledde försök att
konkretisera hot och risk. Jag analyserar
inte drömmar, sa Bodström. Romanernas
värld, sa Roine. Överlöperi, sa Brodin.
Det är knappast något idylliskt Europa
som vi nu närmar oss. Men ingen kan dra
sig undan i någon lugn vrå av det europeiska huset när det sovjetiska skrytbygget
nästgårds rasar ihop.
Dessutom har vi vårt eget östeuropeiska problem på nordisk hemmaplan.
Sedan maktblockens Europa visat sig
vara en parentes är det dags att ompröva
även den gamla kära nordiska balansen.
En balans byggd på att inte oroa och störa
måste rimligen förändras när grundvalarna rämnar. Finland har tagit ledningen genom att förklara vissa delar av VSB-avtalet irrelevanta. Vad Baltikum beträffar har
andra, Island, Danmark och Sverige initiativet. Vi ger genom vårt agerande de
baltiska statema moraliskt stöd och ökar
deras hopp. I framtiden kan det krävas
ekonomiska och rentav säkerhetspolitiska engagemang, om och när den snäva
nordiska balansen måste ersättas av sä-
kerhet i hela Norden och Östersjöområ-
det
Socialdemokraterna vill göra sken av
att det egentligen är EG som behöver oss.
Vi, rätt välbeställda och internt mycket
jämlika släktingar från norr skall hjälpa
centraleuropeerna med hur de skall fördela sina inkomster. Men regeringen aktar
inte för rov att komma till en europeisk
gemenskap klädda i försvarspolitiska paltor. Det ger minst av allt någon trovärdighet åt talet om fortsatt neutralitet.
En ny regering måste som första prioritet skapa en trovärdig säkerhetspolitik för
vårt agerande i det nya Europa. säkerhetspolitikens grundpelare måste stärkas
i samklang med varandra. En stark och
självmedveten utrikespolitik, byggd på
övertygelse om de västerländs}ca demokratiska värd~na och en benägenhet att
axla det ansvar som tillkommer oss av
hävd i östersjöområdet, en försvarspolitik
som väcker respekt för vår styrka, inte
väcker misstankar om att vilja parasitera
på andra.
Visst har man iförsvarsplaneringen använt sig av konkreta angreppsfalt Men
deras svaghet har alltid varit att själva
krigsutbrottet aldrig kunnat tecknas trovärdigt. Skälet är enkelt: det är omöjligt.
Beslut om krig är aldrig objektivt rationella. Till mängder av historiska exempel
fogas nu ytterligare ett. Inte så många
trodde på Saddam Husseins uttalade avsikter att angripa Kuwait. Ännu fårre kan i
efterhand se hans självdestruktiva agerande som rationellt. Men det inträffade.
Än mindre rationellt är ett krigsbeslut i
ett kärnvapenfyllt Europa. Militära försvar måste därför byggas upp med tanke
på de otänkbara krig som kommer ur
bristande rationalitet, kaos och förlorad
kontroll. Försvaret kan inte dimensioneras efter att avskräcka (okända) angripare
utan efter vad vi själva vill försvara.
En sådan grundtanke är naturligtvis
motbjudande för politiker, som riskerar
att tappa kontrollen över ÖB:s krav. Därför är det bättre att hålla fast vid fiktionen
om rationella fall. Då kan regeringen, som
har tolkningsföreträde, diktera vad som
är rationellt mot bakgrund av vilka resurser man är beredd att satsa eller vilken industrisektor eller landsända man vill fa- 85
vorisera. Lösenordet är ”politisk relevans”. Besvärliga angreppsfall som isolerat angrepp eller terrorbombning rensas
ut som mindre sannolika. Denna hantering pågår kontinuerligt. Undrar om vi får
råd till nya stridsvagnar och ytattack, nej
men titta där står minsann 140 Tornados
på baser i Nordtyskland. De kommer naturligtvis att hålla rent i Östersjön. Oj, var
det ett neutralitetspolitiskt tvivelaktigt
argument? OK, släpp det, men sån tur där
försvann östtyska flottan och den polska
marininfanteribrigaden, då kan vi fortsätta att tona ner invasionshotet i söder.
NATO har förvisso goda skäl att inte
längre befara ett sovjetiskt storanfall. Inte
för att motiv inte skulle kunna uppstå eller för att Sovjets styrkor skulle vara otillräckliga. Utan för att genom satellitstaternas frigörelse hela språngbrädan för
offensiven försvunnit.
För vår del är det militärpolitiska läget
inte så radikalt ändrat. Vi har anledning
till fortsatt vaksamhet inför den annalkande inre katastrofen i öst.
Härvidlag är det ironiskt att den socialdemokratiska EG-omsvängningen sker i
ett läge då Europa mer och mer dras in i
en säkerhetspolitisk malström. Förr, när
EG:s och NATO:s roller var klart åtskilda
sade socialdemokraterna nej till EG med
neutraliteten som förevändning. Nu har
partipolitik och ekonomisk kris framtvingat en helomvändning som motiveras
med en idyllisk bild av ett Europa utan
blockgränser och utan krigsrisker. Men
när blockgränserna upplöses börjar de
östra delarna av detta Europa hotas av etniska konflikter och av inbördeskrig.
Chauvinism, xenofobi och revanschism
börjar sticka upp sina fula huvuden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner