Print Friendly

Ledare; Sverige i nedgång

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Sverige i nedgång
D
et är inte bara svensk ekonomisk
politik som behöver förnyelse
och reformer för att möta dagens
och morgondagens krav. Den ”socialdemokratiska modellen” är uttjänt, också på
det utrikespolitiska området.
De grundläggande fundamenten för
svensk utrikes- och säkerhetspolitik, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig tryggat av ett starkt försvar, behöver
inte omprövas. I en tid när militäralliansernas betydelse minskar och en frihetlig
och fredlig epok i hela Europa synes ta sin
början står sig den svenska alliansfriheten
minst lika gott som tidigare. Vad som behöver omprövas är det socialdemokratiska sättet att bedriva svensk utrikespolitik under de senaste decennierna.
Det finns ingenting i fundamenten för
svensk utrikes- och säkerhetspolitik som
säger att Sverige mera skall intressera sig
för fjärran liggande länder än de som ligger oss nära. Det finns heller ingenting
som säger att FN t ex är viktigare för oss
än det europeiska samarbetet. Socialdemokratins politiska böjelser har fört
Sverige in i en situation där u-hjälp och
Sveriges agerande i FN har blivit viktigare
beståndsdelar i svensk utrikespolitik än
hi;indelseutvecklingen i Europa.
Därför står Sverige också sällsynt illa
förberett när den historiska utvecklingen i
vår egen världsdel kräver svenska ställningstaganden. Hur illa förberedd har
den svenska utrikesledningen gett upprepade prov på genom olyckliga och uppmärksammade uttalanden om Baltikums
ställning, Tysklands återförening m m.
Den historiska utvecklingen i vår egen
världsdel är inte helt ny. Den västeuropeiska integrationen tog sin början efter
andra världskriget. Rom-fördraget, EG:s
g.runddokument, undertecknades 1957.
Annu har Sverige, en del av Europa, inte
kunnat nå fram till en i verklig mening
konstruktiv Europapolitik. Huvudansvaret för detta åvilar socialdemokratin.
Senfärdigheten i den svenska Europapolitiken, negativismen och perspektivlösheten återkommer nu som en black om
foten när Östeuropa gör sig fritt. Östeuropeerna är nämligen entusiastiska europeer. De vill gå med i EG. De vill ha västeuropeiskt stöd. De vill bidraga till den
europeiska renässansen. De vill gärna
samverka med Sverige, men i ett europeiskt sammanhang.
Östeuropas frigörelse och Västeuropas
integration öppnar nya, stora möjligheter
också för Sverige, om vi bara hade viljan
och förmågan att ta den till vara. Det är
något av en tragik för vårt land att samtidigt som Östersjön är på väg att återigen
bli ett frihetens och demokratins innanhav och Europa upplever en renässans, så
befinner sig svensk ekonomi i nedgång
och svensk utrikesledning i förstelning i
sin knytning till gamla socialdemokratiska dogmer och sin preferens för fjärran
liggande länder.
Den ekonomiska nedgången som kommer att förstärkas ju längre och ju mer vi
för en från det övriga Europa avvikande
politik, kommer också att påverka tyngden i vår utrikespolitiska röst under 90-
talet. När de militära maktmedlen viker är
det vitaliteten och spänsten i ländernas
civila samhällen som kommer att tilldraga
sig intresse. I detta sammanhang borde
det fredliga Sverige kunna hävda sig väl.
Det är en paradox att behöva konstatera
att så ser situationen inte ut inför 90-talet.
Sverige riskerar att bli eftersläpningens
land på område efter område.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner