Print Friendly

Ledare; Svensk utrikespolitik

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Svensk utrikespolitik
Ingenting har varit mer utmärkande för
svensk utrikespolitik under senare år än
regeringens ensidiga ställningstagande i
Vietnamkonflikten. Den har ignorerat och
även förödmjukat den ena delen av detta
olyckliga och sönderslitna land, och detta
ytterst därför att Sydvietnam har understötts av USA. Till den andra, kommunistiska delen har pengar och propaganda
flödat rikligt, och därtill har lagts det anseende som Sverige ännu möjligen kan ha
kvar i internationella sammanhang. Slutvinjetten till det hela satte statsminister
Palme genom sitt agerande i julas mot
USA :s president, vilket han själv tycks ha
beslutat utan att ha hört regeringen eller
ens sin utrikesminister och allra minst utrikesutskottet. Resultatet har som bekant
blivit att Sveriges diplomatiska förbindelser med USA frusits ned på ett sätt, som
ingen någonsin tidigare kunnat föreställa
sig.
Att regeringen erkänt Nordkorea har
väckt mindre uppseende, men också i detta fall är förhistorien egendomlig. Sydkorea, med vilket land Sverige uppehåller
normala förbindelser, har upprepade gånger bett att Sverige inte skulle taga detta
steg. Där hoppas man fortfarande på ett
förenat Korea. Men inte bara sydkoreanerna hyste förhoppningar om att Sverige
skulle undvika att bidraga till en fastlåsning av Koreas delning. Från Kanada torde ha framförts liknande argumentation,
och Schweiz lär ha uttryckt sina önskemål
att Sverige inte skulle gå händelserna i
förväg. Danmark och Norge har vägrat
att följa det svenska exemplet. Något måste det då ha varit som drivit på regeringen; om inte annat, att erkännandet önskades på kommunistiskt håll. Om man får
döma av hr Falmes sällskap den l maj i
år, dröjer det inte heller länge förrän han
låter Sverige ställa sig som garant också
för Kambodjas kommunister.
Mot bakgrunden av allt detta skall man
se utrikesminister Wickmans angrepp mot
moderatledaren Gösta Bohman på en socialdemokratisk kongress i april i år, ett
angrepp som återkom i hans tal den l maj
i Örebro inför den fåtaliga grupp som där
gått ut för att höra honom. Anfall är bästa
försvar, menar hr Wickman, och skall man
vränga fakta skall man taga till i överkant.
Låt oss förbigå högerns roll under andra världskriget även om historieforskningen ger en intressant belysning av de problemen, insinuerade utrikesministern. Det
finns ingen anledning att förbigå vad som
hände då – även om det har bra litet att
göra med Gösta Bohman. Historieforskningen, även den inom hr Wickmans eget
departement, har rätt tydligt visat, att i
t ex Finlandsfrågan högerns representanter stod betydligt närmare Per Albin
Hansson än någonsin Wigforss med sina
varmare sympatier för ryska synpunkter
gjorde. De djupaste åsiktsmotsättningarna
fanns inom kretsen av ledande socialdemokrater, och Wigforss tycks ha ifrågasatt
om han inte skulle splittra både regeringen
och sitt eget parti på den finska frågan.
Men detta är gamla historier. Låt oss
gå framåt, t ex till 1968 och hr Kosygins
förra besök i Stockholm. Medan högern
varnade för ökad spänning framför allt
kring Tjeckoslovakien, försäkrade regeringen – som nu – att avspänning rådde
iEuropa och att inga militära företag mot
detta land kunde iakttagas. På Haga slott
satt hr Kosygin och överlade med Moskva
om vad som skulle hända. Den 21 augusti
ryckte ryska trupper in i Prag. Över en
natt hade regeringens både utrikes- och
försvarspolitik demonstrerats i all sin ihå-
lighet.
Eller låt oss gå till det yttersta av dessa
dagar. Hr Wickman kritiserar att hr Bohman vågar åberopa Östen Unden och menar att den förres tal om intern utrikespolitik innebär att han vänder sig mot det
folkliga ställningstagandet till utrikespolitikens huvudfrågor. Om meningen är att
hr Bohman vänder sig emot att svenska
folket identifieras med Stockholms arbetarkommun har han alldeles rätt. Det var
dåvarande utrikesministern Torsten Nilsson som aldrig lyckades skilja mellan sitt
ordförandeskap där .och sin ställning vid
Gustaf Adolfs torg och som började tolerera vänsterradikala beställningar som regeringen skulle effektuera.
211
Hur man än ser på hr Wiekroans företrädare, står en sak fast. Ingen kan, vid
sunda vätskor och utan att blygas, försö-
ka göra gällande, att Östen Unden någonsin skulle ha tålt att en partisekreterare,
minst en av Sten Anderssons typ, skulle ha
fått taga utrikespolitiska initiativ på hans
område och utan hans tillstånd. Hr Wickman må gärna säga om hr Unden som han
säger om hr Bohman, att denne tillhörde
”det gamla överhetssamhället” och bedöma honom därefter- om han vågar.
Kritiken mot regeringen PaJmes utrikespolitik går inte bara ut på att den tagit
ensidig ställning i konflikter eller att den
misskött våra förbindelser till en av de två
supermakterna eller att den sannolikt felbedömer det europeiska säkerhetsläget.
Den allvarligaste kritiken avser, att den
utnyttjat svensk utrikespolitik för egna
partitaktiska syften. Därmed har den vä-
sentligt minskat dess trovärdighet i vår
omvärld. Vårt säkerhetspolitiska läge är
långt sämre än det behövde vara, och för
detta bär regeringen ansvaret.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner