Print Friendly

Ledare; Socialiseringens följder

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Socialiseringens följder
Sedan nu landssekretariatet inom LO ställt
sig bakom Rudolf Meidners förslag, får det
anses klart att iden om löntagarfonder blir
LO:s officiella linje efter kongressen i sommar. Därmed går det heller inte att undvika
att frågan får en central plats i årets valrörelse.
Som vanligt när det gäller stora socialdemokratiska utspel är den uttalade målsättningen ganska diffus. Det talas i allmänna
ordalag om att löntagarna måste få del i förmögenhetstillväxten i samhället och att arbetsmiljön måste gå före vinstintresset. Som
vanligt blandas också socialistiska trumpetsignaler (”det sista avgörande slaget mot den
kapitalistiska blandekonomin”) med lugnande ord om att Meidners förslag tills vidare
bara är ett diskussionsinlägg. Detta hör till
det socialdemokratiska spelets regler. Man
bör inte låta sig luras av de lugnande beskeden. De många brutna löftena från ATPstridens dagar lever fortfarande i färskt
minne.
Vad som ytterst hägrar för LO och socialdemokratin är uppenbarligen ett totalt övertagande av all ekonomisk makt av betydelse.
Genom att inte socialisera i formell mening,
utan konfiskera det privatägda näringslivet
under täckmantel av att ge delägarskap åt
löntagarna, skall makten för alltid förankras
hos arbetarrörelsen. Ett politiskt regimskifte
några år efter Meidner kommer på det viset
aldrig att kunna få någon verklig betydelse
för landets utveckling. Maktövertagandet
blir definitivt och totalt.
Karaktären av konfiskation och maktövergrepp är inte ens hjälpligt maskerad i
det meidnerska förslaget. Ty även en ytlig
analys av förslagets konsekvenser visar, att
de ädla mål LO påstår sig syfta till inte har
det bittersta med saken att göra.
Om Meidner hade menat allvar med sina
p~åenden om andel i förmögenhetstillväx- (en, hade han haft utmärkta möjligheter
inom ramen för sin fondkonstruktion. Men
förslaget syftar uttryckligen inte till en ägandespridning utan till en total ägarkoncentration. De.medborgare, som idag inte har nå-
got sparkapital, får inte ett öre ytterligare
för egen del genom löntagarfonderna. De
som idag lyckats bygga upp ett eget sparkapital och försökt inflationsskydda det genom
att placera det i börsnoterade aktier, kommer att bli av med det kapital de har. I Sverige finns i dagens läge cirka trekvarts miljon
aktiesparare. Det är inget dåligt utgångsläge
för den som på allvar vill främja en ägandespridning genom andel i förmögenhetstillväxten. Men det vill inte LO.
Men möjligheterna att påverka arbetsmiljö och villkoren för de anställdas medinflytande måste väl ändå påverkas?
Metallekonomen Per-Olof Edin har, i en
artikel i Svenska Dagbladet, ansett detta vara
själva huvudmotivet bakom Meidners förslag. ”Vi måste låta löntagarintresset och
vinstintresset byta plats i företagens makthierarki”, skriver han. Så länge vinstintresset
är den övergripande styrfunktionen, kommer människan alltid att sitta i kläm i arbetslivet.
Detta bottnar i en orimlig överskattning av
vinstens betyd..,else som styrfaktor. Strävan
efter vinst är ju bara en av många restriktioner som läggs på ett företags handlingsfrihet. Mera grundläggande – och gemensamt
för alla slag av företag, oberoende av ägarformen – är ju tvånget att handla så att
verksamheten går ihop. Om man ovanpå
detta grundläggande krav lägger ett krav på
vinst, skärper det självfallet ytterligare fordringarna på företagsled”ningen. Men det
ändrar inte fundamentalt villkoren för företagandet. Fortfarande måste framsteg på arbetsmiljöområdet ske i kamp med den tekniska och ekonomiska verkligheten, och den
ändras inte av att det blir fackföreningarna
som äger företagen.
Företagen kommer att fortsätta att leva i
en konkurrenspräglad internationell miljö.
Sannolikt räknar LO med att svensk industri
även i framtiden kommer att ha en stark inriktning på export. Men då måste också lönsamhetskravet kvarstå. Om löntagarna i fö-
retagen skulle bevilja sig arbetsmiljöfavörer,
som inte ryms inom ramen för vad ekonomisk effektivitet kräver, går landet mycket
snabbt mot ekonomisk ruin.
I en öppen, exportinriktad ekonomi som
den svenska måste det ekonomiska ansvaret
tas någonstans. Görs det inte i företagen,
måste det ske någon annanstans. Antingen
får det ske genom att ägarna (fondstyrelserna) ställer lönsamhetskrav på sina företag,
eller – om lättsinnet frodas också där – genom att staten tar ett ännu större ekono- 145
miskt ansvar. Och i ett läge då det inte längre finns något privatägt näringsliv att mjölka
överskott ur, blir statens möjligheter att hålla olönsamma företag under armarna radikalt sämre än idag.
Alltså: Det gives ingen pardon. Oavsett
ägarformer måste näringslivet vara lönsamt,
eller åtminstone gå hjälpligt ihop. Det sätter
i princip samma gränser som idag för möjligheterna att skapa bättre arbetsförhållanden, kortare arbetstid och ökat inflytande i
produktionsprocessen.
Att Meidners förslag medför konfiskation
utan att ge ägandespridning, och att förbättringar i löntagarens vardag inte beror av
ägarförhållandena, borde i och för sig vara
tillräckliga skäl för att avvisa löntagarfondsiden. Ändå är dessa skäl inte de viktigaste.
Tyngst vägande är i stället följderna för
den svenska demokratin.
Ty vad blir följderna för den enskilda
människan i ett samhälle där det bara finns
en arbetsgivare och där denna arbetsgivare
de facto är en del av statsmakten, som i sin
tur permanent bärs upp av ett och samma
politiska parti? Historien uppvisar inte nå-
got enda exempel på att demokrati och personlig frihet kunnat överleva i ett monolitiskt samhälle av den typ som Meidners löntagarfonder oundvikligen leder till.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner