Print Friendly

Ledare; Socialisering av arbetslivet

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Socialisering av arbetslivet
Arbetsrättskommitten, även kallad § 32-
utredningen, lägger fram sitt förslag i
början av detta år. Arbetsgivarens rätt
att leda och fördela arbetet fö:eslås
därmed bli slutgiltigt upphävd. Redan
tidigare har arbetsgivarens rätt att fritt
anställa och avskeda personal väsentligt
inskränkts genom bl a lagen om anställningsskydd. Under senare tid har nya lagar på arbetslivets område tillkommit i
rask takt. Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder, lag om facklig förtroendemans ställning och lag om rättegång i
arbetstvister har alla stiftats under 1974,
liksom lag om rätt till ledighet för studier.
Socialdemokraternas offensiv på arbetslivets område kan sägas ha börjat i
och med 1968 års segerval. Två saker stod
då klara för arbetarrörelsen. Dels att morgondagens reformpolitik måste föras på
områden som inte var statsfinansiellt dyrbara på samma sätt som socialpolitiken,
vilken tidigare alltid stått i förgrunden.
Dels att en fortsatt offensiv borde ske i
samverkan mellan den politiska och den
fackliga delen av rörelsen. Valkampen
1968 hade visat vägen när det gällde metoderna; arbetslivsfrågorna fyllde kravet
på att både vara ”billiga” (man behövde
huvudsakligen bara lagstifta om ökade
skyldigheter för arbetsgivarna) och att
utgöra ett gemensamt intresse för fackföreningsrörelse och parti.
Utvecklingen har därefter i flera avseenden spelat socialdemokraterna i händerna. En satsning på arbetslivsfrågorna
har tett sig riktig i en tid, då många länder brottas med svårigheter att upprätthålla full sysselsättning och arbetslöshetshotet är en realitet också i vårt land. Kravet på förbättrad arbetsmiljö, på öka
observans ifråga om yrkesskador, förslitning och stress har likaledes vunnit gehör
bland alla dem som utan tvivel upplever
reell otrygghet i dessa avseenden.
Även på arbetsgivarhåll är man säkert
beredd att medge, att standarden i arbetslivet ingalunda beskrivit en så gynnsam
utveckling som levnadsstandarden på fritiden. I stort sett är alla parter överens om
att satsningen på reformer inom arbetslivet är riktig och nödvändig.
När det däremot gäller medlen finns
det skäl till hård kritik. Den lagstiftning
som tillkommit i syfte att skapa ökad anställningstrygghet, att ge lokala fackliga
företrädare ökade befogenheter osv är ge·
nomgående exempel på vad som numera
går under beteckningen ”lidbommeri”,
dvs hastigt hopskrivna lagparagrafer, som
anger en allmän viljeinriktning men som
är omöjliga att följa i sedvanlig rättstill·
lämpning.
Lagen om anställningsskydd är t ex en
ramlagstiftning, som lämnar utrymme för
avtal om hur olika paragrafer skall tilllämpas i olika branscher, där det är omöj·
ligt att ens ur förarbetena utläs~\ hur en
rad paragrafer skall tolkas och tillämpas.
Följden har blivit, att ingen arbetsgivare
– och för den delen heller icke arbetstagarsidan- vet om hur och när han bryter mot lagen. Lagstiftaren har nöjt siy
med att föreskriva långtgående skyldigheter och hota med straff. Det krävs ett stort
antal processer och därur uppkomna prejudikat, innan partema vet vad de har
att rätta sig efter. Den lidbomska filosofin innebär att man betraktar lagstiftning som ett politiskt instrument för att
främja vissa allmänna politiska målsättningar – tal om rättssäkerhet och konsekvens betraktas som konservativa fördomar.
Ett annat förhållande, som lagstiftaren
nogsamt undvikit att fundera närmare
över, är hur en rimlig balans mellan arbetsgivare och arbetstagare skall kunna
upprätthållas, då staten genom lagstiftning tillerkänner ena parten alla rättigheter och ålägger den andra parten alla
skyldigheter. Vad blir kvar av den fria
förhandlingsrätten i ett läge där staten
tagit för vana att när som helst gå in och
förändra styrkeförhållandena? Hur kan ett
verkligt partsförhållande bestå, om den
ena parten genom lagstiftning tillförsäkras säte och stämma hos motparten –
men inte vice versa?
Allvarligt talat: vilka befogenheter tillkommer fortfarande en privat arbetsgivare/kapitalägare? Alltjämt finns rätten att
– inom ramar som för varje år blir allt
5
snävare – disponera det ekonomiska resultatet av verksamheten. Men inom ett
par år, när Rudolf Meidner i LO funderat färdigt över hur arbetstagarna skall
ges rätt till del i vinsterna, försvinner antagligen också denna sista befogenhet.
Har något av allt detta varit nödvändigt för att främja säkrare anställningar,
en bättre arbetsmiljö, medinflytande på
den egna arbetsplatsen? Nej, åter har strä-
vanden som alla varit överens om utnyttjats för att främja något annat, nämligen
socialismen. ATP-reformen handlade ytligt
sett om en socialpolitisk reform men blev
tillika ett jättekliv mot det socialistiska
samhället.
Aktiviteten på arbetslivets område
handlar på motsvarande sätt inte bara om
förbättrad anställningstrygghet och medinflytande utan om att den fackliga vägen
klä av den privata äganderätten alla verkliga befogenheter och därmed på sikt förverkliga det socialistiska samhället. Så
kommer också all ”reformverksamhet” att
bedrivas, så länge den demokratiska oppositionen inte förmår samla sig till gemensamrna motattacker.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner