Print Friendly

Ledare; Snus eller tidtabell

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Snus eller tidtabell?
O
pinionen kring ett svenskt medlemskap i EG är på väg att fördela sig i tre jämnstora delar mellan
dem som är för, dem som är emot och
dem som inte vet vad de tycker.
Jämfört med den överväldigande Jamajoritet som rådde för något år sedan,
och i förhållande till den klara Ja-dominans som finns i hela det etablerade Sverige, innebär detta en snabb förändring.
Man kan spekulera om orsakerna till
opinionsförändringen. Sant är att mediarapporteringen kring EG i huvudsak är
negativ. Att fred råder är ingen nyhet att
göra braskande rubriker kring. Det går
inte (eller görs i alla fall inte) några konsumentekon kring allt som är bra i europeiska länder, medan allt som är dåligt nå-
gonstans blir en nyhet med det underförstådda hotet att det kanske blir just så här
om vi är medlemmar i EG.
EG har blivit den verkliga ankjournalistikens arena, där larmrapporter om
snusförbud, djurmisshandel och frosseri i
sprit och knark får florera obemötta i nå-
gon dag innan de försvinner i nyhetsbruset Kvar lämnas dock en bitter bismak
och kanske ett växande obehag inför
Europa hos lyssnare och läsare.
Rimligt är också att anta, i likhet med
statsministern, att opinionen kring EG
går igenom ett antal naturliga faser. Efter
den första entusiasmen, börjar vi pröva
invändningar och kritiskt granska den familj vi sökt inträde i, för att till sist sannolikt likväl välja det enda raka.
Men vare sig opinionsförändringen beror på en verklig förändring eller bara är
ett uttryck för beslutsprocessens olika
skeden, måste den tas på största allvar.
Folkomröstningen i Danmark bekräftar
faran i att utgå ifrån att ”folk till sist tar sitt
förnuft till fånga”.
Bland anhängarna, till vilka denna tidskrift tillhör pionjärerna, är blotta risken
av ett nej allvarligt nog.Men även för andra är det som händer allvarligt. Vi har just
nu en ytlig, falsk och fördummande debatt om EG. Bara den nej-anhängare som
ser målet som överordnat metoderna kan
gilla det. Om det vi nu ser också blir folkomröstningens EG-debatt är det endast
de som hävdar att riktigt viktiga frågor inte skall underställas folkomröstningar
som kan triumfera.
Ansvaret för att debatten har blivit så
här platt faller också på alla inblandade.
Nej-sidan bär ansvaret för att fiska i
grumligt vatten, när de för att främja EGmotståndet endast söker exploatera rädslan för det nya, främlingsfientlighet och
okunnighet.
Media bär ansvaret för ankjournalistiken som dominerar varje inslag om EG,
möjligtvis med undantag för dem som
kommer från ett antal kunniga Brysselkorrespondenter. Om media hade rapporterat om Sverige som de gör om EG,
hade minsta torgmötestal av Bert Karlsson, uttalande av Stig Malm eller riksdagsmotion av vänstern presenterats som
en ny lag.
Men även medlemskapets anhängare
måste kritiseras för sitt sätt att driva debatten. Det är som om EG-medlemskapets starka stöd har tagits så för givet att
det inte har behövts några argument i sak.
I stället har EG blivit ett tillhygge för att
motivera alla andra krav som tar tid och
energi att argumentera för.
De tidigare oppositionspartierna hänvisade till EG för att motivera skattesänkningar, jordbrukssubventionernas bevarande (eller avskaffande) och mycket annat. Den nuvarande oppositionen hänvisar till EG för att stärka fackets makt eller
för att lufta sinaförhoppningar om att den
starka staten skall kompletteras med en
stark överstat
Industrin använder flitigt EG-anpassningen som ursäkt när de gör något kunderna ogillar. Och varje organisation,
kommun eller myndighet med självaktning tar till det kommande EG-arbetet
som motiv för att kräva pengar,inflytande
och nya tjänster. Om ”EG-anpassning”
blir det magiska uttryck med vilket vad
som helst kan ursäktas och motiveras är
det kanske inte så konstigt att folk blir
misstänksamma.
Regeringen har också gjort ett misstag
när den valt att avpolitisera EG-frågan.
EG har blivit ett beredningsärende, om
än med egen minister, och inte politik. Regeringens budskap i EG-frågan har blivit
ett enda ord som uttalas ständigt och med
stor dramatik:Tidtabellen.
”Tidtabellen håller” är det regelbundna
glädjeropet från regeringskansliet Varje
gång EG-ministern, statsministern eller
någon annan träffat sina motsvarigheter i
EG-Iänderna meddelas det triumfatoriskt
att vi har ”fått accept på tidtabellen”. Som
om det vore en simpel busslinje vi skall
folkomrösta om!
Nu måste alla EG-medlemskapets vänner inse att det faktiskt är en ståndpunkt
värd att tala och att argumentera för. Det
kräver att vi nu inser tre saker.
För det första att EG är ett politiskt
projekt och inte bara ett beredningsärende för utrikesförvaltningens tekniker. EG
skapades av den politiska ambitionen att
göra krig i Europa omöjliga. Det är det
mest ambitiösa och framgångsrika fredsprojekt historien känner. EG bygger på
antagandet att fred bäst uppnås genom fri
189
handel, fri rörlighet och ömsesidigt beroende. Därmed är det naturligtvis ett såväl
ideologiskt som politiskt projekt.
Därmed inte sagt att EGs och sedermera EUs politiska utveckling är förutbestämd. Tvärtom, lika litet som Sverige på
förhand är bestämt att vara ett socialistiskt eller ett liberalt samhälle är EGs utveckling avgjord. EGs, liksom Sveriges,
utveckling ligger i dess medborgares händer för avgörande.
Inom EG finns självfallet ideologiska
spänningar, ofta dolda bakom orden subsidiaritet – för det decentraliserade och
mångfacetterade Europa- respektive harmonisering – för det standardiserade och
centralstyrda Europaprojektet
Därför måste, för det andra, anhängarna av ett svenskt medlemskap inte bara
bemöda sig om att argumentera för EG,
utan också för det Europa de vill vara
med i EG för att skapa. Och de måste förklara varför det inte är konstigt att två
personer kan vara för medlemskap utan
att ha samma Europavision, eller – för
den delen- varför man kan varaför medlemskap utan att jubla över allt som görs i
parlament, kommission eller andra EGinstitutioner.
För det tredje måste även alternativet
börja diskuteras. Alternativet till ett
svenskt medlemskap är inte att vi återinför 1950-talet. Alternativet är inte ens status quo. Alternativet är ett Sverige med
världens mest exportberoende näringsliv,
hopplöst isolerat från sina marknader. Alternativet är ett Sverige dömt till den saktfärdiga anpassningen utan inflytande i
den europeiska B-serien.
Frågan om ett svenskt EG-medlemslap
handlar varken om snusförbud eller tidtabell. Det handlar om anpassning eller inflytande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner