Print Friendly

Ledare; Skuldfällan

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Skuldfällan???
studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) har förfuskat den goda iden
med att ha några ekonomins ”vise män”
som årligen gör en oberoende och intellektuellt högtstående analys av vårt
lands ekonomiska problem. Endast i vis
utsträckning kan det förklaras av den
brist på vise män som har drabbat nationalekonomin under de senaste tio åren
då verkligheten inte velat stämma med
ekonomernas kartor.
SNSs senaste rapport innehåller ett
kapitel om skuldfällan som mest är ett
inlägg i socialdemokraternas inre fejd
mellan den röda och den vita rosen. Villy
Bergström och Bengt-Christer Ysander
(vita rosen) utvecklar där sin tes om att
hyperinflation och massarbetslöshet är
att vänta om man inte genast sparar i
statens budget.
Med skuldfällan menar SNS-ekonomerna till yttermera visso att det går illa
vad regeringen än gör.
– Finansieringen av ett stigande budgetunderskott leder förr eller senare till
en ekonomisk kollaps i form av hyperinflation och massarbetslöshet, helt oavsett vilket finansieringsalternativ sorh
väljs, heter det i rapporten.
– Budgetunderskottets realvärde
måste minskas med 10-15 miljarder per
år för att budgetunderskott och statsskuld inom en femårsperiod skall komma
in på en utvecklingsbana som inte är explosiv … Det är osannolikt att en sådan
bantning skulle kunna ske utan ökad arbetslöshet, och därmed skulle den också
leda till minskade inkomster och ökade
utgifter för staten. Det är därför osannolikt att det över huvud taget är ekonomiskt och politiskt möjligt att, med nuvarande offentliga finansieringssystem,
åstadkomma en minskning av budgetunderskottet, blir SNS-ekonomernas dystra slutsats.
Här måste föreligga något tankefel. Så
dystert kan det inte vara. Tankefelet
återfinns på sidan 69 i rapporten där det
sägs att det är högst tvivelaktigt att statens ränteutgifter skall särbehandlas vid
analyser av budgetunderskottets verkningar. Visst skall man särbehandla räntorna. Det är skillnad på utgifter för
statsskuldräntor och utgifter för t ex
barnbidrag. Barnbidrag blir konsumtion
medan räntorna på statsskulden i betydande utsträckning kan låsas in i banksystemet.
SNS-ekonomerna skriver att statens
lån i bankerna är inflationsdrivande …
”under förutsättning att staten inte låser
in bankernas pengar genom likviditetskvoter, utlåningstak etc”.
Men det gör staten. Därmed faller stora delar av SNS-rapportens slutsatser
samman. statens underskott på 90 miljarder motsvarar ungefär 10000 per
svensk. Men inte kan man minska en
tvåbarnsfamiljs årliga disponibla inkomst med 40 000 kronor. Det förstår
man efter en minuts eftertanke.
Det är dags att göra en ny och mer
begåvad analys av budgetunderskottets
verkningar. Underskottet medför problem, men dessa problem är lösbara.
Sätt upp ett mål för penningmängdens
ökningstakt och låt den kommande och
oundvikliga inflationen om 15% i tre år
amortera bort statsskuld och räntebörda
så löser det sig nog utan att man behöver
spara bort 30 miljarder på ett budgetår.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner