Print Friendly

Ledare; Sådan är socialdemokratin

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Sådan är socialdemokratin
Det svenska socialdemokratiska partiet
utgör en i sig stor och mångfacetterad
rörelse. Frågan är om det är särskilt meningsfullt att använda begreppet ”parti”
om denna rörelse och om inte just begreppet ”rörelse” ger en riktigare bild av
SAP. Det kan verka petimäteraktigt att
på detta sätt göra distinktioner mellan
partier och rörelser. Likväl är det förmodligen vettigt att göra det.
Bilden av ett politiskt parti är bilden
av en tämligen enhetlig och uniform organisation. Partiet blir till ett subjekt i sig
– partiet tycker, partiet tar ställning och
partiet ändrar någon gång emellanåt sina
ställningstaganden, Partiet blir till ett
subjekt som likt fysiska personer förnuftigt övervägen saker och ting och sedan
utifrån sina värderingar kommer till en
viss ståndpunkt. Partiet i denna mening
personifieras lätt av partiledaren.
Samtidigt är inte det politiska partiet
en ”en-mannarörelse”. Partiledaren mö-
ter sina väljare och blir mycket känslig
för stämningsförändringar i väljarkåren.
Det utmärkande för det politiska partiet
blir därmed kombinationen av partiledarmakt och väljarmakt. Det är genom
en stark och auktoritativ partiledning
som partiets väljare kan påverka partiets
politik.
När man talar om socialdemokraterna
som ett parti tänker man nog egentligen
på Olof Palme om än med en skara rådgivare kring sig. Denna bild av ett socialdemokratiskt parti betingas ofta av kännedomen om andra partier. De mindre
partierna – folkpartiet, centern och moderaterna – är i stor utsträckning just
partier i denna mening. De är tämligen
uniforma. Partiledaren är ofta ett rimligt
närmevärde till partiet. Man förutsätter
sedan att det förhåller sig på samma
med SAP. Men det gör det inte.
SAP är en stor organisation med
stort antal basorganisationer inom
anslutande till själva
tionen. I alla dessa basorgani
finns det ett mycket betydande
funktionärer som verkar både som
troendevalda och anställda ‘
ter”. l basorganisationerna finns
allt väsentligt de ekonomiska res
Här finns tidningarna och ·
kanalerna. SAP:s basorganisationer
en högst reell maktfaktor som i allt
sentligt saknar motsvarighet i de
partierna. Ja, företeelsen är nog
gen dessa partier så främmande
tiker ur andra partier inte förstår
delsen av basorganisationerna för
dömningen av socialdemokratisk
Folkpartistisk politik – för att ta
exempel – är vad Ola Ullsten säger.
serligen lyssnar han till sina
re. Men det är en partiledare ocb
gripbart antal rådgivare. Och det är
maktstrukturen. På motsvarande
förhåller det sig med Ulf Adelsoho
hans medarbetare. Även i fo
partiet centern förhåller det sig på
ma sätt. Den politiska
består av Thorbjörn Fälldin och
personer till som inte är fler än att de
samlas i ett mindre sammant
och gör det också.
Men socialdemokratisk politik är
vad Olof Palme säger efter eve:nhi•
samråd med Ingvar Carlsson och
Olof Feldt. Socialdemokratisk
alltid den minsta gemensamma
naren för det komplex av ·
och personer som innefattas i den
demokratiska rörelsen. Gjorda
förhållande, att SAP inte är ett
i vanlig mening utan en mera komrörelse, har många implikationer. I
ligger bland annat att intern parti- ..-.~._.,,.;· har ett slags reellt innehåll i
socialdemokratiska partiet. Men däri
också att den byråkratisering, som
tycks uppträda i kollektivismens
-·~t1•’t”~, är ett centralt problem.
263
Löntagarfondsfrågan illustrerar en
brytning i SAP:s utveckling. Partidemokratin i den gamla meningen, att partiets gräsrötter och framförallt väljare
har ett avgörande inflytande över partiets politik, har övergått i en partidemokrati som innebär att de funktionärsstyrda basorganisationerna skapar
intressekoalitioner. Organisationskonglomeratet SAP marscherar avsevärt
raskare än väljarnas SAP. Basorganisationerna är uppbyggda kring särintressen. Funktionärer, tidningar och ett
slags institutionellt betingade politiska
krav växer fram.
Väljarna befinner sig någonstans i mitten av den svenska politiken. De är känsliga för stämningsförändringar i samhällsdebatten. De lyssnar på andra än de
egna legitimerade debattörerna och informatörerna. Väljarna röstar på ett parti
men stödjer en rörelse – en rörelse som
inte längre är en folkrörelse utan de organiserade intressenas svårmanövrerade
koalition. Folkrörelsen har blivit en ombudsmannarörelse.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner