Print Friendly

Ledare; Resultat av resultatpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Resultat av resultatpolitik?
P
å 1950-talet etablerade sig centern
som ett stödparti till socialdemokraterna. Det gick dåligt för centern som parti och ledde samtidigt till omfattande återverkningar på det borgerliga
alternativets trovärdighet och styrka. Socialdemokraternas redan då långvariga
maktinnehav gavs därmed ytterligare tjugo år. Resultatet av detta långvariga maktinnehav särskiljer Sverige från andra västeuropeiska länder i form av världens
högsta skattetryck, ett negativt hushållssparande, en ekonomisk tillväxt som placerar Sverige lägst bland de västliga industriländerna samt statligt monopoliserade
välfärdssystem.
Utan att överdriva konsekvenserna,
och utan att förmena centern rätten och
möjligheten att återgå till det borgerliga
blocket, kan man konstatera att det nu
ingångna samarbetet, liksom på 1950-
talet, urholkar det borgerliga alternativets
trovärdighet. Det finns emellertid mycket
som talar för att centerns samarbete med
socialdemokraterna i dag, som binder
upp parterna åtminstone till 1990, kan
komrna att få en effekt på socialdemokratins maktställning, som är den omvända
till 50-talets.
Under 1950- och 1960-talet levde Sverige, liksom andra västeuropeiska länder i
den oförställda tron på den politiska maktens förmåga, ansvar och rätt att hantera
och styra samhällsekonomin. Politiken
”skapade” välfärd genom ”reformer” och
skulle självklart reglera och fördela medborgarnas standard. Kombinationen av
den förhärskande keynesianismen och tron
på det nödvändiga i en utbyggnad av statens välfärd, placerade centerns samarbete
med socialdemokratin mitt i den tidens politiska kultur och ekonomiska teori.
Nu är tiderna andra. Under 1980-talet
har en ny bild av politikens förmåga brutit
fram. Keynes är död. Utbudsekonomins
politik har varit grunden för västvärldens
sju år av högkonjunktur, något som också
har lett till att utbudsekonomins teori
kommit att prägla även socialdemokratins
ekonomiska analyser, såsom de har kommit till uttryck i bl a 1989 års finansplan.
Tron på politiken som ett dominerande
medel för att förändra samhället och för
att skapa välfärd finns inte i dag ens bland
socialdemokratiska politiker. Och bland
ekonomer finns i stort sett ingen som tror
att en samhällsekonomi är så enkel att
man kan köra den med ”fine-tuning” och
andra keynesianska metoder.
I den tid vi lever i, med en ny syn på politikens förmåga och efter ett formligt paradigmskifte vad gäller ekonomisk teori
är innehållet i centerns och socialdemokraternas samarbete därför – till skillnad
från 1950-talet – vid sidan om huvudfåran av politiskt tänkande.
Det är lätt att se det otidsenliga i samarbetspartiernas politik. När de svenska
ekonomiska problemen är en för låg tillväxt i kombination med överhettning och
stigande priser, genomför socialdemokraterna och centern åtgärder som ytterligare
bromsar tillväxten och som ännu mer
kommer att sätta fart på prisutvecklingen.
Skälet är enkelt. I den politiska tradition
som förenar dessa båda partier finns inga
andra ekonomiska medel annat än de
som var högsta sanning på 1950- och
1960-talen. Den ekonomiska analys som
socialdemokratin öppnat sig för, ställer
krav på åtgärder som bryter niot den
romantiska syn på politikens förmåga
som ger dessa partier en viss gemenskap.
När socialdemokrater och centerpartister finner varandra blir därför den
gemensamma nämnaren inte marknadsekonomi utan politikerstyrd ekonomi.
Självromantiserande deklarationer om
”att ha ansvar för nationen” blir då till
motiv för nya skattehöjningar. Därmed lå-
ser de båda partierna varandra från att
anpassa sig till de nya krav som 1980- och
1990-talen ställer.
Väljer centern att stå utanför det borgerliga alternativet kommer centern att
vara förloraren, precis som på 1950-talet.
Skillnaden mellan då och nu är att på
251
1990-talet kommer kanske socialdemokraterna att vara det parti som förlorar
mest. Ett samarbete som hämmar partiet
från att utvecklas till ett pragmatiskt
mittenparti, såsom skett med andra socialdemokratiska partier, kan drabba socialdemokratin hårt i 1990-talets samhälle. Det bör ge moderaterna och folkpartiet ett politiskt självförtroende som kompenserar för den urholkning av det borgerliga blocket som centerpartiets agerande lett till.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism