Print Friendly

Ledare; Regeringskrisen

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Regeringskrisen
De senaste veckorna har säkerligen de ca
3 000 000 väljare, som i valet l 976 beredde
väg för den borgerliga trepartiregeringen,
frågat sig: var detta verkligen nödvändigt?
På den frågan kan än så länge inte något
definitivt och entydigt svar ges. Vad som
verkligen hände i det som syntes hända under de ödesdigra två veckorna mellan den
29 september och den 13 oktober är ännu på
väsentliga punkter okänt.
Så mycket kan emellertid sägas att f d (så
skönt att kunna säga f d) energiministern
Olof Johansson har ett särskilt stort ansvar
för trepartiregeringens sammanbrott. Han
utnytuade uppenbarligen Thorbjörn Fälldins hederlighet och tillitsfullhet till att organisera en kupp mot sin partiledare på förtroenderådsmötet – en kupp, som Fälldin
inte var tillräckligt beredd på och inte kunde
värja sig mot. Resultatet blev att Fälldin
skickades i väg till fortsatta förhandlingar
med uppdrag att framföra diktatoriska krav
och ett ultimativt hot.
Därmed hade Olof Johansson fungerat
som tändhatten i en patron. När smällen
kom medförde den att alla tre partierna
låstes i de positioner, som historisk partitradition och aktuell politisk miljö givit dem.
Därmed förlorade partiledningarna på ett
förlamaude sätt kontrollen över utvecklingen. Sådana händelseförlopp, där slutet blir
ett helt annat än vad de agerande från början tänkt sig, är välbekanta både från
utrikes- och inrikespolitikens fält.
Själva slutscenen, där folkpartiregeringen
tillkom genom nedlagda socialdemokratiska
röster och där moderata samlingspartiet, för
vilket en borgerlig samverkan är den avgö-
rande förutsättningen för ett direkt politiskt
medinflytande, röstade emot, måste ha upplevts med bestörtning och smärta av de krafter inom de tre partierna som i så många år
arbetat för en borgerlig samverkan.
Dessutom bör man hålla i minnet att mycket inte har ändrats i svensk politisk opinionsbildning sedan våren 1978, då de borgerliga partiernas väljare med överväldigande majoriteter krävde fortsatt borgerlig
samlingsregering. Bakom detta krav ställde
sig – enligt en av den borgerliga samarbetsorganisationen Forum för Samhällsdebatt
gjord opinionsmätning från Statistiska Centralbyrån – 82,8 % av centerpartiets, 78,6 %
av folkpartiets och 85,8 % av moderata samlingspartiets då aktuella väljarunderlag. Till
yttermera visso ville inom detta väljarunderlag 46,4 % av centerpartiets, 38,6 % av folkpartiets och 44,5 % av moderata samlingspartiets väljare se ett för de tre partierna i
stort sett gemensamt valprogram inför 1979
års val.
Detta visar att förutsättningarna inom väljaropinionen för en återupptagen borgerlig
samverkan är goda. Ja, man kan antaga att
detta är just jämnt vad den överväldigande
majoriteten av borgerliga väljare kommer
att kräva – allteftersom känslosvallen från
regeringskrisen hinner lägga sig.
Trycket på de tre partierna att finna
former härför – till att börja med i riksdagsarbetet och sedan efterhand också i valrörelsen – kan snarast beräknas öka. Socialdemokraterna har nämligen genom de radikala
socialiseringsbesluten vid sin partikongress:
total korporativisering av näringslivet genom fackföreningsfonder enligt principerna
i Meidnersystemet, socialisering av banker
och läkemedelsindustri etc givit ovanligt
klart besked om var de står. När Gunnar
Sträng under åberopande av den tidigare
framgångsrika taktiken med smygsocialisering försökte stoppa principbeslutet om förstatligande av bankväsendet, fick han uppleva ett förmodligen överraskande bakslag.
Kongressen ville gå hårdare fram – och
kongressbeslut upplevs av socialdemokraterna av ålder som ofrånkomliga direktiv.
De tre borgerliga parterna vet alltså vad
de har att vänta, om de inte skulle lyckas
samla sig igen på ett sådant sätt att ett borgerligt alternativ åter blir trovärdigt.
Om folkpartiregeringen och moderaternas respektive centerns partiledningar opererar med tillbörlig smidighet och sinne för
realiteterna är en sådan uppgift icke olöslig.
Den förutsätter vidare att Thorbjörn Fälldin
återtager den kontroll över sitt parti, som i
ett olyckligt ögonblick gled honom ur händerna. Sist men inte minst: det förutsätter
att folkpartiregeringen för en politik byggd
351
på grundprinciperna i 1976 och 1978 års
regeringsdeklarationer. Att kräva att den
skall vara bunden av varje ord i 1976 års
samarbetskontrakt är naturligtvis orimligt.
Vi har ett annat politiskt och ekonomiskt
läge nu än 1976. Men den nya regeringen
bör hålla i minnet var den har sina sanna
respektive sina falska vänner – och var riksdagsmajoriteten ligger.
Till de falska vännerna hör i högsta grad
Olof Palme. Det var olyckligt – och möjligen
onödigt – att han fick in foten i dörrspringan. Längre kom han inte – och genom sammanhållning mellan de tre borgerliga partierna borde det vara möjligt att i fortsättningen inte ge honom chanser att störa läkningen av de sår, som de tre partierna i
krisens upphetsning tillfogat varandra. Denna läkningsprocess kan taga sin tid – men
alla som inte vill se vårt land omvandlas till
en korporativ diktatur, där politisk demokrati och personlig valfrihet bara blir fiktioner, bör verka för förståelse och arbetsgemenskap.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism