Print Friendly

Ledare; Regeringen och besparingarna

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Regeringen och besparingarna
I en artikel i Dagens Nyheter har den
socialdemokratiske ekonomen Carl Hamilton ägnat sig åt spådomar. Löntagarfonderna kommer aldrig att genomföras.
I höst beslutar sig regeringen för att lägga frågan åt sidan för att kunna göra upp
med centerpartiet om den ekonomiska
politiken. Regeringen måste sätta besparingsarbetet i främsta rummet och då
duger inte Vpk som samarbetspartner,
anser Hamilton.
l ljuset av sommardebatten framstår
inte spådomen som speciellt realistisk.
Men den är ändå intressant. Den belyser
oron bland många socialdemokrater över
att regeringen saknar styrkan att ta itu
med den ekonomiska krisen. Dels saknas det nödvändiga underlaget i riksdagen. Vpk kanju inte förväntas gå med på
några besparingar överhuvudtaget. Dels
är socialdemokraterna internt splittrade
och denna oenighet går igen i regeringen.
Misslyckas regeringen med det viktigaste momentet i den ekonomiska politiken – de offentliga utgiftsnedskärningarna faller också resten av den ekonomiska politiken sönder. Inflationen blir
betydligt högre än i omvärlden. Devalveringsvinsten äts upp och arbetslösheten ökar. Ingen internationell konjunkturuppgång kan bryta utvecklingen mot
ökad ekonomisk obalans om vi inte tar
itu med våra inhemska strukturproblem
– budgetunderskottet och den alltför
stora offentliga sektorn.
Inofficiellt brukar finansdepartementets tjänstemän framhålla att man tekniskt sett är långt framme med besparingarna. Det ska nog gå bra. Det som
återstår är den politiska förankringen,
heter det. Visan känns igen. Det har alltid låtit ungefär likadant. Den politiska
trögheten har underskattats.
Hos socialdemokraterna sprider sig
sakta insikten om behovet att spara.
Men den positiva viljan saknas. Regeringens första år visar att den politiska
trögheten är större än under de borgerligas senaste regeringsår. Vårens kom·
pletteringsproposition och den reviderade finansplanen representerade ett av
Kjell-Olof Feldts och Finansdepartementets allvarligaste bakslag. Det doldes
nödtorftigt bakom de hårda skrivningar·
na, men konkret åstadkoms så gott som
intet.
Det är vid det här laget uppenbart att
regeringen under hösten kommer att
tvingas lägga fram något som i realiteten
är en sparplan. Den kommer att försöka
dölja detta genom att kalla det för ekonomisk-politiskt paket eller motsvarande.
Men en sparplan kommer det att vara
oavsett beteckning. Det är också detta
som Carl Hamilton inser.
Men vad han bortser ifrån är att valrö-
relsen innebar att partiet avlägsnade sig
från krisprogrammet. Partiledningen lurade inte bara väljarna utan delvis ocksl
sig själv. Eftersom valrörelsen var en of·
fensiv mot fortsatta besparingar för·
trängdes också krisgruppens analys av
den nödvändiga ekonomiska politiken.
l detta perspektiv är det snarast en
olycka för Kjell-Olof Feldt att effekten
av två års devalveringar på sammanlagt
26 procent nu ger sig tillkänna i form av
en förbättrad lönsamhet i företagen. Del
försämrar den psykologiska beredskapen i regeringen, partiet och LO för attta
itu med besparingarna. Tron att tillväx!
gör besparingar överflödiga är djupt för.
ankrad i partiet. Olof Palme med sim
begränsade kunskaper i ekonomi tillbli
~em som saknar förmåga att frigöra sig
rån den olyckliga föreställningen.
Devalveringarnas effekter invaggar så-
edes regeringen i falska förhoppningar.
et blir svårare att möta trycket på ut- ‘ftsökningar och skattehöjningar från
artifolk och facket. Till detta ska läggas
en dokumenterade motviljan att ändra
n stavelse i en politik som är socialdeokraternas egen och som lett till att vi
ar världens största offentliga sektor och
ärldens högsta skatter.
I bästa fall kommer regeringens försök
tt få budgetunderskottet under kontroll
313
att bli halvhjärtade. Men det räcker inte.
Sparkravet är de facto så stort att t o m
moderaternas förslag är tilltagna i underkant. Och sparkraven skärps ju bättre
konjunkturerna blir här hemma och utomlands. Carl Hamiltons förhoppningar
är förvisso fromma men orealistiska.
Olof Palme kommer inte bara att administrera en sönderfallande ekonomi. Under hans andra omgång som regeringschef kommer han tvärtom att aktivt bidra till att fullfölja det sönderfall som han
i högsta grad varit med om att inleda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner