Print Friendly

Ledare; Regeringen inför krisen

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Regeringen inför krisen
Vilken fördel regeringsmakten ger innehavaren och hur besvärligt det kan vara att verka i opposition har såväl regeringen Fälldin
som oppositionsledaren Palme fått erfara
under hösten.
När den borgerliga regeringen äntligen
kom med sitt åtgärdspaket mot den ekonomiska krisen är det nog inte för mycket sagt
att en känsla av lättnad genomströmmade en
betydande del av svenska folket. Äntligen
hände något! Regeringen visade sig regeringsduglig. Det spelade ingen roll att det
var beska piller som serverades. Devalvering
och prisstopp, krav på återhållsamhet i lönerörelsen, besked om att inga standardhöjningar utan snarare standardsänkningar är
att vänta mottogs med behärskat lugn av en
majoritet av svenska folket. Att sedan oppositionen och LO skrek i högan sky om vanstyre och löntagarfientlighet spelade mindre
roll.
Annorlunda var reaktionen när Olof Palme framlagt oppositionens alternativ i sitt
Metall-tal. Händelsen var väl publicerad i
förväg och pressläktaren i Folkets Hus var
sprängfylld. Olof Palme torde ha varit vid
god vigör, nyss återkommen som han var
från en som vanligt ”triumfatorisk” resa i
Afrika. Men ändå – det blev platt fall! Ett
ambitiöst l0-punktsprogram presenterades.
Rubrikerna var anslående: Förnya industrins slagkraft, Program för krisbranscher,
Energipolitiken ligger fast, Ökat bostadsbyggande, Kamp mot inflationen osv och ändå
tycks den entusiastiska reaktionen hos allmänheten ha uteblivit. De SIFO-siffror, som
sedermera publicerades och som gav centern en uppgång på 2 procent och socialdemokraterna en tillbakagång på l l /2 procent, tyder också på misstro med oppositionens sätt att agera.
Svenska folkets reaktion är glädjande förnuftig. Även om det var trista nyheter som
regeringen hade att komma med så innebär
ändå regeringens åtgärdspaket ett seriöst
försök att gripa sig an med problemen.
Överkostnadskrisen erkänns och får en logisk konsekvens: en devalvering med lO procent. Företagens trängda läge underlättas
med en sänkning av arbetsgivaravgiften.
Prisstopp införes och överläggningar startas
med arbetsmarknadens parter om återhållsamhet.
Olof Palmes program å andra sidan är en
sill i ny kapprock. Det innehåller ett uppkok
på gamla planhushållningsideer, och i stället
för regeringens mera allmänt verkande åtgärder vill oppositionen öka den statliga detaljstyrningen. Den strukturfond, som i vå-
ras skulle tillföras 750 milj kr i skattemedel,
föreslås nu få 4 miljarder kr. ”Löntagarna”,
dvs pamparna i LO och TCO, skall få majoritet i styrelsen. Socialdemokraterna säger
också nej till devalvering men anvisar ingen
annan väg ur kostnadskrisen. De gör det enkelt för sig – de erkänner helt enkelt inte
problemets existens. Ett indirekt erkännande ligger måhända i det faktum, att de den·
na gång inte vågade föreslå en yuerligare
höjning av arbetsgivaravgifterna.
Det finns mycket att säga om regeringens
politik under det gångna året. Misstag som
begåtts men också goda initiativ som tagits.
Det allvarligaste frågetecknet är väl om inte
Sveriges och regeringens position hade varit
mycket bättre om regeringen hade haft mod
och kraft att redan i början av sin regeringstid genomföra en ordentlig devalvering.
Kanske hade en hel del av det olustiga subventionerandet till näringslivet då kunnat
undvikas. Klart är emellertid att med den
Palmeska socialdemokratin vid makten hade
vanstyret fortsatt. Så sent som i januari i år
innehöll de socialdemokratiska motionerna
krav på 15 olika skattehöjningar riktade mot
företagsam heten.
Gösta Bohman har förklarat att någon
mer devalvering under hans tid som ekono-.
miminister blir det inte fråga om. Hans bestämda uttalande på den punkten bör säkert
tolkas som att regeringen är av den uppfattningen, att den fortsatta anpassning av Sveriges ekonomi som är en nödvändighet nu
357
får ske inom landet. Det är vi svenskar som
själva måste bära bördorna av åtstramningen. Det svenska kostnadsläget måste komma
i nivå med omvärldens. Här finns ingen väg
omkring. Arbetsmarknadens parter bär ett
tungt ansvar. Det gör också regeringen, som
i nästa budget måste visa att en regering kan
något mer än att enbart kräva högre skatter.
En regering i ett utbyggt modernt välfärdssamhälle måste ha nog fantasi och styrka att
också ompröva och skära i gamla utgifter, inte bara addera nya. Omsorgen om sysselsättningen, som är ett gemensamt mål i det
svenska samhället, gör att bromssträckan
blir flerårig. Den förståelsen är vi skyldiga
vår regering.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner