Print Friendly

Ledare; Realsocialismens och real politikens fall

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Realsocialismens och
realpolitikens fall
E
n värld står förstummad inför
händelserna i öst. På måndag befarar många en ny stalinism och
ett nytt kallt krig. På lördag förbjuds kommunistpartiet att verka i Sovjetunionens
krigsmakt och statsförvaltning. Generalsekreteraren avgår. Unionen är i full upplösning.
Men inget av detta är särskilt förvånande. Det som är mest förvånande är den
allmänna förvåningen.
I maj 1789 samlades ständerna på
kungens kallelse till Versailles för att hjälpa till med att få ordning på ekonomin. 20
juni svor tredje ståndet eden i Bollhuset
14 juli stormades Bastiljen. Det var ändå
före televisionen.
Vår eftervärld kommer att häpna över
hur man ännu sommaren 1991 talade om
ett framtida Sovjetunionen. Trots att detta
var en helt irrationell skapelse som överlevt i 70 år endast tack vare de krig och
andra abnorma förhållanden då en kommandoekonomi kunde fungera hjälpligt.
Trots att det var självklart att en ickeekonomi som den sovjetiska inte kunde
överleva i en värld där ekonomiska relationer spelade allt större roll.
Motviljan iväst mot att inse att socialismens föregångsland var en absurditet var
naturligen mest framträdande bland socialister. Kommunister var ändå socialister, låt vara på fel spår, men om de bara
lärde sig litet socialdemokrati skulle det
gå att ordna upp problemen.
Men socialisterna var inte ensamma.
De var i dåligt sällskap med världens realpolitiker. De som resonerade i maktbalanstermer, såg stabilitet som ett egenvärde, ville veta vem motparten var och
uppskattade ledare som ”man kunde göra
affärer med” för att tala med Margaret
Thatcher i hennes omdöme om Michail
Sergejevitj Gorbatjov.
Den realpolitiska synen är givetvis förståelig i en värld fylld av kärnvapen och
stora armeer. Icke desto mindre leder den
fel i dagens situation. Det var dödfött att
satsa på en ledare som ville gradvis reformera Sovjetunionens ekonomiska system,
när Sovjetunionen i praktiken inte haft ett
ekonomiskt system sedan 1918 och när
unionen förlorat all legitimitet. Ändå investerade Väst förtroendekapital i Gorbatjov in i det sista.
De demokratiska staternas blotta existens är en mäktig moralisk kraft i världspolitiken, i synnerhet om demokratierna
för en ekonomisk politik som uppmuntrar initiativ, framsteg och tillväxt. Medvetet eller omedvetet inspirerar de härigenom frihetssträvanden i mindre lyckligt
lottade länder.
Det realpolitiska agerandet innebär
ofta att man förråder de människor som
förletts att hoppas på stöd och som inspirerats till revolt mot förtrycket. Ungern
1956 är ett skammens exempel.
Och samtidigt innebär realpolitiska deklarationer att förtryckarna tror sig ha
carte blanche att gå hårt fram. Hade det
inte upprepats om och om i väst att Tysklands enande var oförenligt med balansen
i Europa? (Tysklands enande är över huvud taget inte på agendan, sade George
Bush 1989.) Förklarade inte EG-staterna
att man stödde bevarandet av Jugoslavien? Hade inte amerikanarna klargjort
att man fruktade en sovjetisk kollaps och
hellre hade en enad union som motpart i
världspolitiken?
Till all lycka för de drabbade folken
skedde en snabb omkastning i sista stund.
Kohl beslöt ta täten i ett tyskt enande som
så många talade emot in i det sista. EGstaterna insåg att Jugoslavien inte var värt
att rädda till priset av militära massakrer.
George Bush gav vid kuppen sitt stöd till
en Jeltsin som tidigare behandlats nedlå-
tande och kränkande i Väst.
I den moderna världen minskar politikernas möjligheter att styra utvecklingen
dramatiskt. Världens statsmän samlas
fortfarande då och då vid gröna bord till
konferenser och toppmöten men lyckas i
bästa fall endast hinna ikapp utvecklingen. I värsta fall kan de lägga på locket över
problemen så att överkokningen bHr värre.
I den moderna tiden har folken fått allt
större möjHgheter att själva höra och se
och att göra sina röster hörda. Och om
inte det hjälper röstar de med fötterna,
bHr flyktingar eller garndemonstranter
beroende på omständigheterna. De alltmer maktlösa makthavarna tvingas
snabbt anpassa sig för att inte flyktingströmmarna skall bli stormfloder och gatudemonstranterna inte skall börja bryta
upp gatstenen, protestropen övergå i
vredgat raseri.
Detta är uråldriga mönster. Vår tids revolution är telekommunikationstekniken.
I stället för att den som i Orwells framtidsmardröm ställes i maktens tjänst försvå-
rar den för makthavarna att utöva makten
alltför hänsynslöst.
405
Folkens viljeyttringar är inte alltid goda. Dunkla flöden bryter också fram,
främlingshat, chauvinism, antisemitism,
särskilt där de totalitära systemen hållit
strömmarna under jorden. Vi känner
dock inget annat sätt att bekämpa vedervärdiga åsikter än att låta dem komma till
tals och bemötas i öppen debatt.
Makthavarnas ambitioner är inte alltid
ondsinta. Realpolitikerna vill skona världen från farHga konvulsioner. Kuppmakarna i Moskva vägleddes troligen inte av
vilja att terrorisera sitt folk eller av egennytta utan av en missriktad ambition att
rädda folket från socialt kaos. Svenska
reglerings- och förbudspolitiker tror ärHgt
på att staten måste ingripa för att rädda
människor från mörka krafter i samhället
eller i deras egna själar.
Det onda är att dessa ambitioner bygger på en utopi och en förmätenhet. Utopin att tro att staten kan reglera komplicerade samhällen eller världssystem utan att
skapa kaos. Förmätenheten att tro att
makthavarna bättre än folken känner
folkens sanna intressen.
Det är med denna slags goda föresatser
som vägen till helvetet är stenlagd. Lyckligtvis har folken nu börjat sHta upp den
stenläggningen och kastat gatstenarna
mot makten.
ll
\
l
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner