Print Friendly

Ledare; Presidentvalet i USA

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Presidentvalet i USA
Det gick som opinionsundersökarna förutsagt. President Ford förlorade. Men utfallet
av valet blev jämnare än man länge trott.
Presidenten arbetade upp sig bland väljarna
under en skickligt upplagd kampanj. En
svag punkt fanns dock kvar i hans utrustning: han själv.
Många vänliga ord har sagts om president
Ford. Alla har vinnlagt sig om att framhålla
att han är hederlig. Nu borde hederlighet
vara en självklar sak för en presidentkandidat. Endast mot bakgrund av president
Nixon och hans vicepresident Agnew blev
egenskapen något att särskilt betona. När
den sistnämnde måste avgå sedan vissa tvivelaktiga manipulationer avslöjats, handplockades kongressledamoten Gerald Ford
till hans efterträdare för sin hederlighets
skull. Man räknade inte med att han skulle
bli en förgrundsfigur. Men också Nixon
tvingades avgå, och den oförmodat upphöjde nye presidenten kunde draga fördel av
sin hederlighet för att skapa förtroende omkring sig. På det hela taget gick det bra, även
om hans för tidiga benådning av företrädaren – många hade velat se expresident
Nixon på schavotten – skakade tilliten till
honom. Han handlade hederligt men förhastat: inte precis en lyckad debut för en ny
president.
Det är att märka, att ingen tycks ha fram- ,
fört åsikten att Gerald Ford kunnat vara
tänkbar som kandidat i ett vanligt presidentval. I år satt han redan i Vita Huset och var
kandidat nästan automatiskt. Ändå var det
med nöd och näppe som han slog ut sin republikanske medtävlare Ronald Reagan.
Denne hade åtminstone bättre än Ford klarat TV-debatterna, som enligt mångas åsikt
avgjorde valet. I dessa var Jimmy earter på
intet sätt imponerande, men presidenten lyckades säga några verkliga grodor, och earter verkade dessutom ledigare och friskare.
Han kom som något nytt. Samtidigt påminde han i TV-rutan om vad som en gång varit,
nämligen om president Kennedy, utan att
han på något sätt kom upp till dennes kvalitet.
Vem är Jim earter? Ingen vill gärna besvara den frågan, trots allt som skrivits om
honom. Att han varit guvernör i delstaten
Georgia tycks inte utgöra någon nämnvärd
merit. Han började sin presidentkampanj tidigt, vilket han kunde göra med hjälp av en
betydande personlig förmögenhet – republikanen Ford saknar sådan, medan demokraten earter är miljonär. Vid sina framträ-
danden utmärktes earter av ett brett leende,
som inte lär förekomma lika ofta i vardagslag. Han visade också personligt mod. Inför
den stockkonservativa American Legion
meddelade han, att han, själv sjöofficer under kriget, avser att benåda amerikanska
desertörer. Så oförskräckt uppträder inte
många politiker.
earter är baptist och aktivt verksam i sin
församling. Det var väl hans religiösa inställning som kom honom att i en intervju meddela allmänheten, att han stundom ”gjort äktenskapsbrott i sitt hjärta” då han sett unga
och vackra flickor. Man kan tycka att detta
ofullbordade brott mot sjätte budet skulle
kunna klaras upp mellan earter, hans Gud
och hans hustru. Men USA har flera moraliska väljare än vad någonsin skulle gå att
uppdriva i Europa, och earter påstås ha förlorat röster på intervjun, inte därför att denna var oförsiktigt och onödigt given utan på
grund av hans sålunda erkända syndfullhet.
Trots detta blir han alltså president.
Utomlands kommer knappast någon utpräglat ny amerikansk kurs att märkas. Utrikesminister Kissinger, som ju varit ett salt i
världspolitiken, försvinner, men en som
man hoppas god efterträdare kan inte ändra
mycket i sak, även om han inför nya metoder. NATO torde inte ha något att frukta.
Förhållandet till Sovjetunionen förblir naturligtvis ansträngt, men vad beträffar Kina
är det bara att konstatera, att det inte är
Washington, som bestämmer utvecklingen,
utan Peking. Om kineserna vill ha goda förbindelser med USA, kommer de att få dem,
och stort tack dessutom.
Inrikes förefaller inte Carter ha bundit sig
vid mycket som inte president Ford också
kunnat godkänna. Försvarsanslagen förblir
höga, även om den nye presidenten kommer
att försöka skaffa sig en egen sparsamhetsprofil, till vilken de inbjuder. Inom ekonomin får han att möta den stagnerande konjunktur, som alla hoppats slippa. Arbetslös- 397
hetsproblemen förblir desamma för honom
som för varje annan.
Men i ett fall blir arbetsläget nytt och bättre för president Carter. Hans eget parti är
med honom i kongressen. Att som president
Ford kämpa mot majoriteter i både senaten
och representanthuset är i längden onaturligt i amerikansk politik. Kongressen är visserligen erkänt besvärlig att ha att göra med
för de flesta presidenter. Gamla senatorer
kommer inte att falla för den nye presidentens breda leende. Men de kommer att göra
mycket för att inga öppna sprickor skall uppstå mellan dem och presidenten, och de vet
att han har maktmedel genom sitt inflytande
inom partiet, om han är klok nog att begagna dem.
Vad de slagna republikanerna beträffar
får de snarast börja söka fram en presidentkandidat åt sig att ställa upp om fyra år.
Uppgiften blir inte enkel. De reaktiOnära
krafterna inom partiet smälter samman. En
kandidat ur deras led kommer inte att ha
stora utsikter bland väljarna. Den som kan
förnya det republikanska partiet i USA är
ännu en okänd man.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner