Print Friendly

Ledare; Politik är ingen vetenskap

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
POLITIK ÄR INGEN VETENSKAP
F
ramtidsoptimismen hos företagare och medborgare växer nu
så det knakar. 1O.000 nya jobb
har skapats i småföretagen,
nyforetagandet växer och exportforetagen säljer for brinnande livet.
I stor utsträckning är det nya klimatet
regeringens förtjänst. Förändringarna av
företagsbeskattningen, reformeringen av
socialförsäkringarna, frigörelsen inom
skolan och barnomsorgen, näringspolitiken med privatiseringar och avreglering,
EU-avtalet – listan kan göras lång med
reformer som påverkat förväntningarna
om bättre tider – inte minst i företagen.
Lägg till detta även kostnadsläget for exportindustrin och den låga inflationen
och man kan forstå om minerna på
statsrådsberedningen inte är alltfor dystra.
Samtidigt kan man inte låta bli att förvånas över den usla oppositionspolitik
som socialdemokraterna bedriver just nu.
Låt vara att denna vår inte erbjudit något
socialdemokratiskt önskeläge.
Partiretoriken hade redan tidigare
minskat utrymmet for att fortsätta saneringen av ekonomin om man skulle
vinna valet. Och chanserna minskar
snabbt i takt med den ekonomiska uppgången. De negativa reaktionerna från
socialdemokratins gräsrötter på forslaget
om sänkt ersättning i föräldraförsäkringen
och striden om nivån i arbetslöshetsforsäkringen mellan LO och partiet ger
bara en foraning om vad som väntar.
Bristande kompetens
Utsikterna for en ny socialdemokratisk
regering att så att säga ta vid där den
gamla slutade är därfor mycket små.
Opinionsläget inom partiet är en orsak.
Bristen på ekonomisk kompetens i ledningen en annan. Feldt saknar en värdig
arvtagare och de som en gång tillhörde
kanslihushögern saknar idag inflytande i
partiet.
Dessutom måste den socialdemokra- 66 SvENsK TIDsKRIFT
tiska ledningen hantera BU-frågan med
alla dess komplikationer inför den stundande valrörelsen. I det perspektivet kan
man fårstå om strategidiskussionens vå-
gor går höga på Sveavägen.
Men det kan ändå inte vara en ursäkt
får den socialdemokratiska partiledningen att som nu välja populismens strategi – den enklaste men också mest ansvarslösa av alla utvägar. Det kommer att
straffa sig med besked den dag man till
äventyrs skulle tvingas ta ansvar får att
hantera budgetunderskott, statsskuld och
ränteläge.
Bra ”record”
Att socialdemokratin tänker mörka på
framtidsdiskussionen är uppenbart. Men
hur är det med regeringspartierna? Vilken vägledning kommer väljama att ges
om regeringens framtida planer – får den
kommande mandatperioden, och får resten av 1990-talet?
I en artikelserie förra året lät Svensk
Tidskrift några fåreträdare får regeringspartierna fårklara får våra läsare varfor de ansåg regeringen vara värd att väljas om. Det är väl ingen överdrift att
konstatera att de flesta skribentema mer
uppehöll sig vid det man hade gjort, snarare än det man tänkte göra. Och det ska
kanske inte fårtänkas dem. Ett bra
”record” är en viktig indikator på det
fortroende väljare kan ha får politiker. I
synnerhet i osäkra tider när verklighetens
överraskningar kan kullkasta de mest fårsiktiga framtidsplaner.
Men samtidigt kan det ju aldrig räcka
med att gå till val på historia. Någon
fingervisning om vart man är på väg har
väljare rätt att kräva, mer än bara allmänna och till intet fårpliktigande löften
om ett bättre och rikare samhälle.
Tyvärr ser vi ganska litet av detta idag.
Partiemas mål är idag intill fårväxling
lika: fler jobb, bättre utbildning och rikare liv. Resultatet är att den politiska
kampen fårvandlats till en strid om medlen och inte om målen.
Punktför trauma
Det finns en positiv sida av detta. Socialdemokratin tycks ha gett upp kravet på
en gradvis socialisering av ekonomin i
den klassiska meningen. 1900-talets riktigt stora politiska och ideologiska strid
huruvida produktionen skall baseras på
central planering eller en experimentellt
organiserad marknadsekonomi är över.
1989 satte punkt får detta trauma och det
har vi all anledning att vara glada över.
Det betyder inte att klassisk socialistisk
retorik är utrotad – det räcker med att
lyssna på Göran Greider i P1:s OBS får
att fårstå att så inte är fallet. Men den
kommer rimligen inte att ha med samhällsutvecklingen i stort att göra framö-
ver.
Utan den marxistiska analysen, som
trots decenniers pragmatism varit socialdemokratins ideologiska bas, är det dock
naturligt att Ingvar Carlsson tvingas efterlysa en ”ny ekonomisk teori” som ska
ge alla de svar socialdemokratin får närvarande saknar.
På den borgerliga kanten finns ett likSVENSK TI DS KRI FT 67
nande fenomen. Här har man i modem
tid varit snabbare att förstå verkligheten,
se förändringarna och anpassa politiken
till det som ansetts ”nödvändigt”. statsminister Carl Bildt är ett bra exempel. H
politiker har samma receptivitet, överblick och förrnliga att blicka framlit och
dra slutsatser om den samhällsutveckling
som väntar runt hörnet. Att det är en tillgling behöver väl knappast sägas.
Politikens begränsningar
Nackdelen är risken för att politiken
”förvetenskapligas”. Socialdemokratin
har kritiserats för att representera den politiska ingenjörskonsten, dvs tron att det
goda livet kan konstrueras med politiska
detaljbeslut bara vi har tillräcklig kunskap.
Men pli samma sätt bör de kritiseras
som nu fcln andra utglingspunkter gör sig
till tolk för uppfattningen att politik enbart är en fclga om att med vetenskapens
hjälp uppenbara ”sanningen” om hur så
många som möjligt kan ra utbildning,
jobb och bostäder.
Lindbeckkommissionen är ett bra exempel. De gjorde en god analys av verkligheten och bristen på insikt om de politiska beslutens begränsningar. Men det är
och förblir en illusion att tro att politiken
därmed var given av kornmissionens slutsatser- som om politiska värderingar och
ideer inte skulle kunna spela nligon roll.
Det !liter sig sägas att politiken är bunden av verkligheten i mycket högre grad
än förr. Och att utrymmet för nationella
piruetter i en internationaliserad värld är
begränsat.
Men det är ändli inte detsamma som
att politikens utformning automatiskt
följer av hur verkligheten ser ut. Ty även
om vi vet hur det ”är”, kan vi fortfarande
göra moraliska val beroende pli vlira politiska ideer och värderingar. De relevanta
valen ser kanske annorlunda ut än iglir,
men de finns där likväl.
Uppenbar risk
Dessutom: behovet av moraliskt ledarskap inom politiken blir bara större i en
värld som envisas med att snurra allt fortare och där det inte är sli lätt att identifiera nligra fasta punkter i tillvaron. Därför kommer det framöver att bli än viktigare för politiker att säga att det här är vår
politik därför att det är detta vi vill och
tror pli- inte därför att vi ”måste”. Om
inte dagens politiker föm1år detta, finns
det en uppenbar risk att andra konuner
att göra det i deras ställe.
68 S vEN sK T IDsKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner