Print Friendly

Ledare; Övervinsterna

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Övervinsterna
Debatten om företagens s k övervinster är
en utmärkt illustration till det gamla talesättet om ordens makt över tanken. Själva
begreppet övervinst är en språklig nybildning, som introducerades så sent som i
våras. Från LO-håll började krav resas
på att något man kallade övervinster borde topphuggas för att på ett eller annat
sätt komma löntagarna tillgodo.
Ännu efter mer än ett halvår har begreppet övervinst inte preciserats till sin
innebörd. Det behövs heller inte, om syftet endast är att bereda marken för nya
socialistiska ingrepp i ekonomin. Genom
att tillräckligt ofta och tillräckligt länge
tala om övervinster, uppkommer hos den
ekonomiskt oskolade allmänheten en vag
känsla av att stora pengar på ett orättfärdigt sätt går dess näsa förbi. Ordet implicerar ju att de vinster som görs är för
höga, att det finns pengar ”över” sedan
man räknat bort vad som kan betecknas
som en normal företagsvinst.
De som agiterar för en kapning av de
förmenta övervinsterna får också god
draghjälp av det sätt på vilket vinstutvecklingen i företagen normalt anges.
Också de seriösa dagstidningarnas börssidor brukar använda rubriker av typ
”Bolidens vinst upp 100 procent”. Uppgifter av detta slag säger i grund och
botten endast att vinsten har ökat, men
inte med hur mycket och inte från vilken
nivå. En vinstökning med 100 procent
kan självfallet vara ett mycket otillfredsställande resultat, rentav oroväckande
svagt. Om ett företag ökar sin vinst från
t ex 3 till 6 procent räknat på aktiekapitalet, är det onekligen en hundraprocentig förbättring men alltjämt ett dåligt resultat. Det är sannolikt, att talet om över·
vinster skulle ha åtskilligt svårare att vinna gehör, om resultatförändringar regelmässigt angavs som en ökning respektive
minskning med så och så många
centenheter i företagets lönsamhet. ”Jlo.
lidens lönsamhet upp 3 procentenheter’
är förvisso en mindre braskande rubli,
men är i gengäld – trots att också et
sådan rubrik är ofullständig – en mer
rimlig beskrivning av vad det hela
lar om.
De många turerna i debatten
övervinsterna illustrerar emellertid
något annat, nämligen svårigheterna
LO att bibehålla enigheten kring den
lidariska lönepolitiken. Det som
ligger bakom LO-ledningens
om en kapning av övervinsterna är
past rädslan för att den svenska
skall bli ”alltför lönsam”. Också inom
finns det en betydligt klarare insikt om
ekonomiska sammanhangen än man
vill låtsas om. LO vet att den i”r•tPrnofii.;J
nella konjunkturutvecklingen ter sig
nedigen oroväckande och att den
tidens gynnsamma utveckling för
industri mycket snabbt kan förbytas i
gång. Inom LO vet man givetvis
att industrins lönsamhet inte hn
mas med utgångspunkt från ett
års företagsbokslut.
Det är inte av okunnighet om de
tagsekonomiska sammanhangen som
batten om övervinsterna drivs. Den
vande kraften bakom är i stället oron
att inte i längden kunna tygla medlemsopinionen.
Två faktorer spelar stor roll härvidlag. ökningen ifråga om reala, disponibla inkomster ökar numera långsamt
även för industriarbetarna. 1970-talets
skattereformer och höga inflationstakt har
försatt dem i ungefär samma situation
som tidigare endast gällde de s k högavlönade. De är alltså mottagliga för resonemang som antyder att de skulle kunna
få väsentligt mera betalt. Till detta kommer så agitationen från kommunisthåll
på arbetsplatserna, som med säkerhet har
en betydande genomslagskraft i de mest
lönsamma företagen. Dessa skulle ju, om
den solidariska lönepolitiken inte funnes,
kunna avpressas större lönelyft än de nu
behöver gå med på.
Bakom övervinstdebatten ligger alltså,
som så ofta, den politiska maktkampen
inom den fackliga arbetarrörelsen och
missnöje hos medlemmarna med den
långsamma privata standardökningen. I
längden kommer man därför knappast att
kunna undgå någon form av politiskt in- 337
grepp, antingen i lönebildningen eller i
företagens rätt att fritt disponera sina
vinster. Om LO finner det nödvändigt
och TCO, som blivit vanligt under senare tid, villigt låter spänna sig för vagnen,
så har man en facklig-politisk kraftsamling som inte kan negligeras.
Frågan är då hur oppositionspartierna
kommer att handla. Tanken att vidmakthålla företagens lönsamhet men göra den
”socialt acceptabel” genom att bygga upp
ett system av delägarskap för de anställda har länge varit levande inom Moderata Samlingspartiet. Folkpartiet har i
stort sett samma grundinställning till problemen. Men – som vanligt, frestas man
säga – skiljer ett tredje borgerligt parti
ut sig genom särutspeL Fälldins envetna
krav på progressiv bolagsskatt är ett illavarslande tecken. Skall vi åter tvingas bevittna hur socialdemokraterna, p g a de
borgerliga partiernas oenighet, driver igenom ett socialistiskt beslut, till glädje för
ingen, i en fråga där stora ekonomiska och
demokratiska värden står på spel?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner