Print Friendly

Ledare; Oppositionen

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Oppositionen
Oppositionens roll i svensk politik efter det
socialdemokratiska valnederlaget förra året
är ett bedrövligt kapitel. Det borde inte ha
kommit som någon överraskning för hr Palme att människor börjat tröttna på att ha
samma parti i landets ledning i över 40 år.
Det var ett sundhetstecken hos svenska folket att det begärde växling vid makten. En
pösande maktfullkomlighet som hos den då-
varande finansministern kunde man väl tolerera, därför att man visste att han också hade andra egenskaper, men småpåvarnas välde bredde ut sig. En förändring var nödvändig, och det fanns faktiskt folk även i det förlorande partiet, som insåg detta.
Hr Palme gjorde det inte. Han blev desperat över partiets nederlag, vilket i så hög
grad var hans eget. De många överorden om
att ‘jaga borgare” och annat, som blev den
omedelbara följden, skall naturligtvis ses
som uttryck för den första förvirringen.
Hans reaktion kommer främst att intressera
framtida historiker, då de skriver om Olof
PaJmes fall från makten. De kommer också
att konstatera, att det var han som började
använda ordet ”svek” som beteckning för
politiska kompromisser.
Kompromisser har alltid varit legitima, ja
nödvändiga i en politik som inte syftar mot
diktatur. Man får jämka med varandra i förlitan på att också kamrater eller motståndare
med annan politisk grundsyn än ens egen
kan ha något gott att komma med i både
riksdagen och i kommunala styrelser. Det är
en sanning som både gamla socialdemokrater och unga centerpartister borde begrunda. Olof Palme vet det naturligtvis, men
genom att kalla kompromisser svek, som
han och hans närstående rådgivare envetet
fortsatt att göra, har de förmodligen bundit
ris åt egen rygg. I den ekonomiska kris, som
nu går över världen och vars verkningar i
Sverige varken den förra regeringen eller
ännu mindre den nuvarande kan göras ansvarig för, skulle ett förnuftigt samarbete
mellan regering och opposition vara naturligt. Det går bra i Danmark och i Norge. Varför inte i Sverige? Svaret är att det beror på
Olof Palme och LO-ledningen i oskön förenmg.
Den utomordentliga hätskhet, som oppositionen från början utmärktes av och som
bär Olof PaJmes signatur, gjorde att angreppen mot regeringen råkat alldeles på sned.
H r Palme själv har till den grad svartmålat situationen. Han har kastat fram påståenden
om regeringens ohederlighet och om hotande svält och bortsopad trygghet, detta samtidigt som regeringen satt in hårdare tag mot
arbetslöshet och för att behålla sysselsättningsgraden än vad någonsin tidigare gjorts
i Sverige. Att mot den bakgrunden tala om
regeringens ”handlingsförlamning” strider
mot allt förnuft, eftersom åhörarna omedelbart vet att det inte är sant. Rent patetiskt
blir det emellertid då det kommer från Tage
Erlander, som förts fram för att stödja sitt
parti och sin beträngde efterträdare. Metallordföranden Bert Lundin, som i motgången
visat sin begränsning, påstår att regeringen
talar ”med röster ur det förflutna”, samtidigt som regeringen stöder en sanering på
företagsfronten med insatser som aldrig
förr. En av LOs många tidningar har också
talat om ett f d statsråd som medlem ”av den
lagliga regeringen.”
Det sista~ mot vilket LO-ordföranden veterligen inte reagerat, är egentligen det värsta. Skulle alltså regeringen Fälldin vara olaglig? Då vore väl tiden mogen för en revolutiou, med hrr Palme och Gunnar Nilsson
bredvid varandra på barrikaden.
Båda är så kloka att de inser, men inte erkänner att de redan gått för långt. Den bild
de målat upp av det Sverige, som dock fortfarande leve•- i en i världen oöverträffad välfård, är falsk. Inte ens deras egna tror på
dem. Tecken på avhopp från partiet av fackföreningsmän – eLL bemärkt sådant avhopp
förekom nyligen i Malmö – suddas över i socialdemokratisk press, fastän man där vet
bäure. Om hr Palme efter sina första raseriutbrott tonat ner stämningen och lett sitt
parti till stöd åt regeringen i den svåra ekonomiska situationen, detta vi sedigen under
förnuftig och saklig kritik, då hade hans situation varit mycket starkare än nu.
Möjligen kan man ana början till en omsvängning, i så fall initierad nedifrån. LOs
ekonomer kan i längden ime förneka verkligheten och d..irmed den sittande regeringens insatser. Att Rudolf Meidner, konfiskaLionsteoriernas specielle profet, just nu mottagit ett anbud att vara gästprofessor i elen
fria företagsamhetens USA, behöver inte vara mer än en lustig tillfällighet. För hans parti är det sköm att ha honom ur vägen, då del
409
försiktigt förbereder någon mindre utmanande väg än Meidners till nya socialdemokratiskt behärskade fonder. Men även inom
LO vaknar väl insikten om vad ett svenskt
fackföreningsstyrt näringsliv innebär. Det
blir utmärkt att sitta i ledningen under vinstår, men det gångna året har illustrerat hur
det är att ha ansvar då företag går med förlust.
Om hr Palme lärt om är däremot högst
osäkert. Han söker konfromation var han
kan. Att han angripit regeringens utrikespolitik är närmast löjligt – där finns ju ingenting nytt – men att han i förväg, innan han
sett dem, lovar att motarbeta regeringsförslag i försvarsfrågan är allvarligt. Det är obegripligt vad han binder sig.
En förändrad, samarbetsvillig opposition
har möjligheter att göra sig gällande i dagens läge. En oförändrad, idelös och negativ
opposition blir urholkad inifrån, även om socialdemokraterna satsar sina många miUoner på att reklamera upp den. Del är typiskt
att en vanligen så klok person som hr Ingemund Bengtsson i ett tal i Luleå har sagt att
då socialdemokraterna återvänder till makLen, skall Stålverk 80 byggas igen. Står inte
minnet av Stålverk 80 med dess från början
konkursmässiga planering som ett fruktansvärt monument över socialdemokratisk mdustripolitik?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner