Print Friendly

Ledare; Om skalkar locka…

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Om skalkar locka. • •
I
valduellen med Carl Bildt ijuni förra
året gjorde Ingvar Carlsson stor sak
av ett uttalande i TCO-tidningen av
en professor Paula Rayman om den
svenska välfärdsstaten. Det visade sig inte
vara något snilledrag. Få hade hört talas
om professorn, och det visade sig senare
att hon knappast tillhörde de mer lysande
stjärnorna på den amerikanska akademikerhirnlen.
I höstas var det dags igen. I tal efter tal,
och i debatt efter debatt, viftade Ingvar
Carlsson och Allan Larsson med citat
från en professor Paul Krugman, som i
Dagens Industri uttalat sig om riskerna
med att förlita sig till dynamiska effekter
av skattesänkningar.
Men denna gång hade Ingvar Carlsson
lärt sig läxan från i somras. Paul Krogman
är ingen vetenskaplig nolla utan en respekterad akademiker från MIT (Massachusetts Institute of Technology) som
framförallt specialiserat sig på internationell handel.
Att det däremot skulle vara en ekonom
för socialdemokrater att hylla i alla tänkbara tonarter förefaller mera märkligt.
Och Ingvar Carlssons omfamning präglas
nog snarare av desperat förtjusning över
ett citat som kunde användas mot regeringen, än av någon djupare förtrogenhet
med professorns hela spektrum av politiska rekommendationer.
1990 gav Paul Krogman ut en bok med
titeln ”The age of diminished expectations” där han beskriver den ekonomiska
politik han anser vara realistisk för 1990-
talet.
Professor Krogmans ekonomisk-politiska recept kan karakteriseras som snustorr amerikansk mainstream economics.
Han är en genuin representant för den
neoklassiska skolan inom nationalekonomin, möjligen kompletterad med
en dosis politisk realism. Och den leder
honom till en resignerad konservativ attityd: det blir som det blir- dvs ganska likt
som det är idag- och det är inte mycket vi
kan göra åt det.
Allt vi – eller mera korrekt den amerikanska allmänheten – sannolikt kan
vänta oss framöver är någon procents tillväxt per år, ensiffrig inflation och runt fem
procents arbetslöshet. Det senare – och
därvid tar han hjälp av den gamla kära
Philipskurvan – är den lägsta (!) arbetslöshetsnivå som enligt Krugman är förenlig med en icke accelererande inflation.
Slika råd från socialdemokratins nya
ekonomguru förefaller väl hårdsmälta för
stor delar av Rörelsen. Och ansluter sig
svensk socialdemokrati till uppfattningen
att fem procents arbetslöshet är en undre
gräns är det ingenting mindre än en politisk sensation.
Men inte bara Ingvar Carlsson utan
också Bengt Westerberg sägs ha tagit intryck av Paul Krogman när han för tredje
(?)gången ändrade uppfattning om behovet av att sänka det totala skattetrycket.
Det var dock mindre välbetänkt av honom.
Krugman skriver nämligen i sin bok att
”givet att det värsta problemet med
USA:s ekonomi är den låga produktivitetsökningen, är det svårt att argumentera
för skattehöjningar som reducerar incitamenten”.
Få betvivlar att också Sveriges ekonomiska bekymmer beror på den låga produktiviteten. Och med tanke på att vårt
skattetryck är 50 procent högre än det
amerikanska, lär det vara omöjligt att ta
dessa krugmanska råd till intäkt för höga

– och än mindre höjda – skatter. Och
därmed är det lika omöjligt att ta hans
varningar i Dagens Industri på allvar.
Den bistra sanningen är, att en lång
trend av ständiga skattehöjningar, skapat
allt kraftigare skattekilar som successivt
reducerat incitamenten i ekonomin att
förändra och förnya. Och det totala skattetryckets storlek är ett sätt – även om det
är trubbigt- att kvantifiera mängden grus
som strötts i ett känsligt marknadsekonomiskt maskineri. I det perspektivet är det
en självklarhet att skattetrycket måste
ned.
Nu är problemet med Westerbergs
skepsis mot ett sänkt skattetryck inte så
stort på kort sikt. Riksdagen kan som be- 5
kant ändå inte fatta beslut om att sänka
skattetrycket, den kan på sin höjd ”bara”
sänka specificerade skatter. Och med
folkpartiledarens utrerat rationella hållning finns det säkert goda förutsättningar
att få honom att förstå nödvändigheten av
strategiska skattesänkningar.
På längre sikt är problemet ett annat.
Då handlar det om den moraliska frågan
var anständighetens gräns för skatteuttaget går. Att den politiska sektorns anspråk på halva nationalinkomsten ens
kommer i närheten av en sådan gräns fö-
refaller uteslutet. Men i den diskussionen
lär vi tyvärr med stor sannolikhet återfinna Bengt Westerberg på de oanständigas
sida.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner