Print Friendly

Ledare; Olof Palme fångad av vänstern

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Olof Palme fångad av vänstern
När Olof Palme efterträdde Tage Erlander presenterades han i en liten skrift.
Där berättades bl a om hur starkt Olof
Palme greps av LKAB-konflikten. Olof
Palme uppgavs sitta klistrad vid telefoner och radioapparater för att få del av
de senaste rapporterna om stämningarna
i malmfälten.
Skildringen är belysande. Det var i
slutet av 60-talet och i bö1jan av 70-talet
som Olof Palme fick fungera som en rö-
relsens städgumma. Han avdelades bl a
till att försöka möta vietnamopinionen.
Förr när socialdemokratin tog på sig
uppgiften att hålla vänstern på mattan
skedde det genom en ideologisk offensiv
till försvar för det demokratiska samhällets ideal. Olof Palme valde en annan
metod. Det vore alltför generöst att säga
att han mötte vänstern på halva vägen.
Han bokstavligen sprang ifatt demonstrationstågen och föll in i främsta ledet.
Socialdemokraterna trodde sig kunna
omvandla vänsterns vildvuxna paroller
till socialdemokratisk reformpolitik. Genom en kombination av retorik och politik skulle vänstervågen kunna läggas till
grund för en ny socialdemokratisk skördetid. I det perspektivet var det inte betydelsefullt att ta någon hänsyn till borgerlighetens och näringslivets åsikter.
Näringslivet levde i föreställningen att
det socialdemokratiska maktinnehavet
var nästintill evigt. Mitten ansågs dömda
att spela släpvagnens roll i svensk politik. Högern var, enligt Olof Palme, bara
en liten obetydlig sekt.
När socialdemokratin senare under
Olof Palmes ledning valde att låta sin
retorik präglas av nyvänsterns samhällsanalys lämnade partiet huvudfåran i
svensk politik. Sakta bröts värdegemenskapen ned i Sverige. Konflikten mellan
kapital och arbete överdimensionerades.
Man bortsåg helt från konflikten mellan
det civila samhället och den offentliga
och fackliga maktapparaten. Vänsterns
krav omformades till en ännu snabbare
expansion av den offentliga sektorn.
Strejken vid malmfälten födde en hysterisk lagstiftningsoffensiv på arbetsmarknaden.
Och oräen fick makt över både tanke
och handling. Även den praktiska politiken kom i hög grad att präglas av nyvänsterns lätt uppiffade marxistiska samhällsanalys.
Under dessa år radikaliserades således
socialdemokratin betydligt men radikalismen fick en byråkratisk klädnad som
fått vänstern att besviket vända sig från
socialdemokratin. Vänsterns dominans i
debatten har brutits. Dess gamla profeter
har på senare tid ofta kommit att inta
frihetliga, liberala och ibland t o m konservativa positioner. Alltför många har
sett hur socialismen i demokratisk eller i
östeuropeisk tappning är oförenlig med
ett fritt samhälle. Kvar finns nu bara en
lika vilsen som primitivt maktutövande
socialdemokratisk politisk och facklig
byråkrati.
Det skulle därför kunna verka som om
striden är på väg att vinnas eller redan är
vunnen. Många frestas kanske att utropa
att socialismen är död, eller att göra som
Lars Engqvist och slå fast att 1980-talet
tillhör högern. Historiskt har ju den som
vunnit kampen om ideerna nästan alltid
också till slut format samhället. Men det
vore att göra det alltför enkelt för sig.
Socialdemokratin under Olof PaJmes
ledning är visserligen intellektuellt ofarlig – den försvarar ett förgånget samhälle och dess försvar bygger på en samhällsanalys som inte håller för en rationell prövning. Men de socialdemokratiska institutionerna har trots detta en dominant ställning i Sverige. Fondfrågan är
ett viktigt exempel på hur den byråkratiska makten, åtminstone tillfälligtvis,
kan segra över den rationella prövningen
iden politiska debatten.
Nyvänstern lyckades delvis att erövra
institutionerna. Det gäller inte minst arbetarrörelsens halvoffentliga byråkrati.
Erövrarna är visserligen inte de som intellektuellt ledde vänstervågen 1968. Det
är avsevärt mer betydelselösa personer
men deras värderingar formades av
vänstern. Olof Palme medverkade till
detta genom att inte ta striden. Han
trodde sig säkert styra utvecklingen men
i själva verket blev han utvecklingens
egen fånge. Han trodde sig kunna transformera gammalt marxistiskt tankegods
till folkhemspolitik. Trots sitt rykte som
intellektuell förstod han inte att ideer alltid måste få praktiska konsekvenser om
de tillåts inspirera politiska förslag. Olof
Palme har ofta uttryckt förvåning över
att reformerna ute på fältet lett till köer
och byråkrati. Men det går inte att genom en aldrig så skicklig politisk eller
social ingenjörskonst lägga socialistiska
ideer till grund för liberala förslag. Olof
Palme har sannolikt inbillat sig att det
går att göra löntagarfonder ointressanta
439
genom att justera deras uppbyggnad.
Fonderna bygger emellertid på en marxistisk samhällsanalys och utgår från en
marxistisk målsättning. Inga fiffiga fondkonstruktioner förmår heller att göra
kollektiva löntagarfonder förenliga med
marknadsekonomin.
Den marxistiska retorik som socialdemokraterna allt oftare förföll till kom att
legitimera de stora kollektivens strävan
efter ökad makt. En politiker med genuin
förståelse för ideers betydelse för samhällsutvecklingen eller med en djup insikt om byråkratins expansionskraft
hade inte gjort Olof Palmes misstag. Det
hade heller inte en politiker gjort som
själv präglats av en ödmjuk inställning
till sin egen förmåga eller haft en kritiskt
granskande omgivning som inte tar för
givet att den leds av en person med egenskaper överlägsna alla andras.
Sveriges utveckling från öppet samhälle till fondstat är en frukt av att ingen
sagt nej till LO. Olof Palme som borde
gjort det har inte bara hållit tyst utan
dessutom lyckats tuta i sina egna att han
styrt skutan. Det parti som satte en ära i
att inte låta sig styras av en inneboende
konservatism i de offentliga institutionerna har nu fallit offer för byråkratismen i den egna rörelen. Det är en ödets
ironi att detta har skett under den tid då
”ideologen” Olof Palme lett det socialdemokratiska partiet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner